Jag är min egen värsta fiende...

Alltså ibland står jag bara inte ut med mig själv... Efter att ha vilat hela dan igår och druckit en massa honungsvatten började jag känna mig i skick igen och såg fram emot teatern jag hade biljetter till. Men först måste jag gå via posten. Igen. När jag är på väg hittar jag inte mina nycklar någonstans. De finns ingenstans. Jag söker överallt, t.o.m. i kylskåpet. Jag har ju kommit hem så de borde rimligtvis finnas någonstans i min lägenhet men de är helt spårlöst försvunna. Dessutom är min lägenhet okarakteristiskt städig för tillfället så de kan inte ens ligga begravna under någon obskyr klädhög.
Posten hinner stänga och mina svordomar blir allt fulare och gällare. Till slut inser jag att om jag ska hinna på teatern måste jag bara sticka iväg NU. Det är jag som har våra biljetter. Men i det skedet är klockan ren halv sju och pjäsen börjar om en halv timme. Jag måste beställa en taxi. Aaargh!!! Självhatet är starkt.


Jag har textat kompisen som har mina reservnycklar. Hon ringer tillbaka. "Oj nej, har du tappat dina nycklar? Nå, men någon har väl dina reservnycklar eller hur?" Ja ba; "öh, jooo, du!" "VA?! Shit? Har jag dina nycklar?! Du måst har gett dem för länge sen?" Ja, eller närmare bestämt för tre veckor sedan... Jag måste sticka iväg och vi kommer överens att hon ska försöka hitta dem och vi träffas på stan efter teatern. Vi skrattar oss fördärvade i telefon. "Du kunde då inte komma på en bättre person att ge dina nycklar till?!" skrattar hon. Jag menar det här är som om en blind ledde en blind...


Jag har förklarat åt Låra att min nyckel inte har någon nyckelring (jättesmart). Helt säkert har den ingen. Ganska säkert. Eventuellt har den en kvinnlig vessa-symbol i metall. Kanske.


På teatern får jag en textare; Kan din nyckel ha en Museo del Prado-nyckelring? Hmm. Det låter ju onekligen som någonting jag skulle ha. Men jag tänker tillbaka på mitt Prado-besök och är bombsäker på att jag inte köpte någon nyckelring. Har redan börjat texta mitt nekande svar när tanken plötsligt slår mig, ajo! Visst hade den en Prado nyckelring! Ett enormt snöre där det står Museo del Prado har den. 


Alltså hur skrämmande är det att jag gett en nyckel till kompisen för bara tre veckor sedan och jag har ingen aning om hur nyckeln såg ut och hon har inget minne av att ha fått den?! För att inte tala om det faktum att jag kommit hem sent efter jobbdinnern totalt slut och antagligen placerat min hemnyckel på ett så ologiskt stället att det är stört omöjligt att finna den.


Dags att lägga av på takten lite kanske? 


Nyckeln hittar jag säkert nästa gång jag flyttar. Under en blomkruka typ. Inte för att jag äger någon.