Jag är ett träd!

Jag fick låna boken The Vagina Monologues av en kompis efter att jag sett pjäsen. Som alla säkert fattar så är det ju inte vaginan som är själva juttun, själva kärnan i boken, utan vad det innebär att vara kvinna. Det har igen varit mycket snack om det behövs en kvinnodag och om vi har en kvinnodag så behövs det också en mansdag etc. Bullshit. Det är inte samma sak att pga ett historiskt, samhälleligt och systematiskt förtryck av kvinnan nu lyfta fram kvinnofrågor en dag i året som att i jämställdhetens namn fegt försöka behaga alla. Varje dag är fortfarande männens dag. (Och om någon ännu täcks mofsa upp sig så vill jag påpeka att det heter den internationella kvinnodagen. Kom inte och påstå att kvinnor och män världen över "are born equal". Eller det är de ju såklart, men det är lite si och så med verkställningen. Det sagt så hoppas även jag att "festdagen" någon dag blir överflödig och obsolet.) Men det var inte min point egentligen. 
Det cirkulerade på bloggarna ett "frågeformulär" om vad kvinnodagen innebär etc. och vad det är i vardagen som upprör en. Peppe (jag behöver väl inte länka till hennes blogg eller hur, y'all know where it is, okok, här kommer länken just in case) svarade att hon störs över att kvinnor fortfarande blir dömda efter utseende. Det stämmer tyvärr. Och man blir dömd oberoende av om man är "för" vacker eller "för" ful. 


Jag har läst mycket om Eve Ensler efter att jag läst boken (författaren till Vaginamonologerna, visste ni förresten att hon är Dylan McDermotts adoptivmamma?) och fann denna underbara intervju med henne som ni kan hitta längst ner. Hon berättar om när hon var i Afrika och frågade en kvinna om hon tyckte om sin kropp. "Oh jaaa!!! Jag älskar den! Titta bara på mina underbara armar och mina fantastiska knän!" (Herregud, kan ni tänka er om man skulle svara sådär nästa gång det blir tal om utseende? Här hör det ju till att man alltid ska tala lite nedvärderande om sig själv. Som det inte skulle räcka med all yttre press som finns.) Sen fortsatte hon med att säga att värdera kvinnor olika beroende på utseende är lika absurt som att värdera träd utifrån hur höga de är eller hur mycket blad de har. A tree is a tree! Love your tree!


Jag är en kurvig kvinna, I'm talking serious booty. Om det skulle vara politiskt korrekt så skulle jag säga att jag har en svart kvinnas bak. (Ups!) Needless to say så har det inte alltid varit helt lätt för mig att älska min kropp. Efter ett långt förhållande med en man som beklagade sig över hur synd det var om honom som hade en fru han inte ville vidröra så var mitt självförtroende i botten. Jag levde under ett ständigt hot om att han skulle lämna mig om jag inte gick ned i vikt. På söndagkvällar måste jag stiga på vågen och han skrev ner veckans vikt på hans jäkla lista. Jag började sätta fingrarna i halsen. När jag till slut berättade det för honom och vädjande sade att fattar du inte hur skit jag mår så sa han bra, det betyder bara att du själv vet att du äter för mycket. Bra?!
Han serverade min mat från sin tallrik. Hällde upp bara halva glaset vin åt mig, hela åt sig själv. (Freud skulle ha älskat symboliken i de gesterna!) Han hade ett stort ämbare med popcorn på fredagarna, min ranson var en liten efterrättsskål.
Man kan och skall stödja sin partner att gå ner i vikt och leva ett hälsosammare liv, men att systematiskt förnedra och bryta ner en persons självförtroende totalt, det är psykiskt våld.


När vi var ute kunde han sitta och titta på kvinnor i baren, peka ut dem för mig och säga; jag önskar att du såg ut som hon. Jag önskar att du hade hennes bröst. När vi var på väg från bröllopsjatkon på Ahjo kom en man fram till oss (en engelsman, en finländare skulle aldrig göra något så crazy!) och gratulerade min ex-man till" the most beautiful woman here". På promenadvägen hem försökte jag försiktigt säga att det ju åtminstone verkade som att den killen tyckte jag var rätt så ok. "Smaken är som baken" fick jag till svar. 
På vår bröllopsdag kände jag mig verkligen ursnygg och jag var på riktigt överlycklig! Min ex-man spelade sin roll som stolt brudgum utomordentligt väl. Åt mig privat sa han att han trodde att alla brudar ville se vackra ut på sin bröllopsdag, men jag var tydligen ett undantag. Och tänk hur synd att jag alltid blir så misslyckad på bild så vi lyckades inte ens få ett kiva bröllopsfoto.


Nu när jag igen är mig själv så känns det helt absurt att jag var så osäker på mig själv att jag inte vågade gå med i en bokklubb för jag var helt säker på att ett gäng främmande mänskor absolut inte vill umgås med ett fetto som jag. (Ännu mera absurt är det nu när jag känner dem, för jag gick gudskelov med till slut, och vet att de är världens mest underbara kvinnor!)


När jag första gången berättade högt om hur sanningen låg till var samma kväll som bästisen kom hem till mig och hjälpte mig packa ihop en övernattningskasse. När vi var på väg ut vände hon sig om i dörröppningen och jag kunde se i hennes ögon hur chockad hon var. "Softy, vet du inte hur vacker du är?! Du är en av de vackraste kvinnor jag känner! Det måste du veta!"  Jag blir fortfarande rörd då jag tänker på det och jag är henne evigt tacksam för det var början på slutet. Tänk hur livsviktigt det är att vi ska få känna oss vackra och älskade!


Varför jag gick med på allt detta? Jag har inget svar, men DET VAR INTE MITT FEL! Jag är så trött på att man skuldbelägger kvinnan för att hon står ut för länge med en man.


Jag vet att det jag skriver får min ex-man att låta som ett monster. Det är ju inte heller hela sanningen. Och om han hade betett sig såhär hela tiden så hade jag naturligtvis inte stannat så länge. Därför är psykologiska "lekar" så farliga, när de pågår under en längre tid och eskalerar så smått vartefter så blir det allt svårare att urskilja sanningen. När dessutom alla omkring en ständigt säger hur underbar ens man är så tror man ju till slut att det är man själv som är sinnessjuk. Jag tyckte också länge, även efter vår skilsmässa, att jag var olojal mot honom och tyckte synd om honom. Jag hade ju älskat honom, jag ville inte svika honom och ville inte att han plötsligt enbart skulle framstå i negativ dager! Sen läste jag Liv Strömquist. Who knew att jag en dag skulle jämföra min situation med Whitney Houstons, men jag trodde aldrig att jag skulle gifta mig med en emotionell kryppling heller so there you go. Kolla ett litet utdrag nedan. (Eller ännu bättre, köp boken Prins Charles känsla! Och sen Einstens fru av samma författare.) Läxan som Liv fick inbankad i mig är dock denhär: DET ÄR INTE SYND OM HONOM!!!


Min story fortsätter efter seriekavalkaden om ni ännu orkar läsa vidare.

Det är inte cheesigt att älska sig själv, det är nödvändigt. (Och ja, jag klippte ut rutan för att förvara i min plånbok, men jag hittade samma serie i tidningen Bang, så behövde inte förstöra min bok!)


Trots att jag inom mig visste att det enda rätta var att gå skilda vägar så var det ändå inte lätt. Och jag saknade honom så fruktansvärt. En kväll ringde jag till bästisen och grät att jag hade så ledsamt efter honom. Mmmmm, svarade hon medlidsamt. "Vet du vad det är för dag idag?" Det är söndag, svarade jag. "Exakt. Vet du vad du skulle göra nu om han skulle vara hemma? " Jag fattade. Sen slängde jag bort vågen.


Dethär är ju otroligt personliga grejer jag skriver och man kan fråga sig varför jag inte ens har den goda smaken att göra det anonymt. Men jag har slutat skämmas för den jag är och där ingår också mitt förflutna. Jag vill också vara öppen med hur det var, för jag vet att det kan komma som en chock för många. Min ex-man var en socialt mycket framgångsrik person och det fanns bara några få som hade genomskådat honom. Jag vill att människor ska öppna ögonen för hur vanligt sånt här kan vara. Psykiskt och ekonomiskt våld är inte termer som institutionerna för genusforskning har hittat på. Det är verkligt och är vardag för många. (EDIT: Vi kan ta det ekonomiska våldet en annan gång.)


Jag trodde att jag hade slutbearbetat allt detta men jag börjar förstå att det skulle vara onormalt om jag helt skulle glömma vad jag genomgått. Men jag märker att känslorna för tillfället ligger mer på ytan för att jag försöker rätta till vissa saker som gick fel i mitt liv och återfå rätt kurs igen. Och det är omöjligt att hitta rätt på kartan om du inte vet varifrån du startade. 
Förutom att skrivandet ju också helt tydligt fungerar som en sorts gratis terapi för mig så tänker jag att kanske det finns någon som läser detta, känner igen sig och förstår att hon inte är ensam. Ni andra kan kanske läsa det och känna tacksamhet om ni har män och kvinnor som älskar er precis så som ni är! Hoppeligen gör ni det själva också!


Och jag, jag är ett träd! 


Ps. Jag vet att liknande även förekommer från kvinnors sida och att det också finns män som befinner sig i samma situation. Dethär var inte ett svartmålande av män. Det var bara ett utdrag från min historia.

EDIT: Haha! Som i en eurovisionsschlager så kommer här ännu en extra modulation för att riktigt "hit the message home"! Insåg nämligen just hur passande symbolik det var i träden där i den ena rutan av Liv. ;)