onsdag 31 december 2014

Till Anna

Jag Whatsappar så gott som dagligen med syrran. Och väldigt ofta med Bestiz. Men min Whatsapp-kommunikation, även om den är riklig, kom på skam när jag läste Tove Janssons Brev under julen. Varje brev är som en mininovell. Helt fantastiskt. 

I ett av sina brev till sin vän som emigrerat till USA ber Tove om ursäkt för flera månaders brevpaus. Men hon fortsätter att hon ju nog konstant skriver till sin vän, i huvudet. Och även om det ju är lite synd att vännen aldrig får breven, så hjälper det henne att få ordning på sina tankar för sig själv. Så är det även för mig. När jag cyklar eller sitter på bussen skriver jag både blogg och brev. I huvudet. Och det är ju lite tråkigt att mina vänner aldrig fått läsa dem, men liksom Tove så säger jag såhär; Det får mig att känna mig närmare dem. Jag för samtal med kompisar i mitt eget huvud och berättar sånt jag skulle ringa upp och berätta om vi befann oss i samma land. Eller åtminstone inom samma tidszon. Eller åtminstone inte konstant på andra sidan dygnet. (Det besvärliga är bara att jag sen ofta tänker att de är helt ikapp med vad som hänt här, för jag har ju "berättat" ren!) Jag är inget vidare på att hålla kontakt med folk. Men jag tänker på mina vänner konstant. Jag är glad när jag blir inkluderad i inbjudningar till fester, middagar och diverse proggis fastän de vet att jag inte kan komma. Jag tycker om att veta vilken bok som skall dissekeras till nästa i min bokklubb även om jag inte själv är med. Men jag är också mycket medveten om att det är en two-way street. Mitt nyårslöfte är därför att jag ska bli bättre på att höra av mig till mina nära och kära var än de eller jag befinner sig i världen. Inte bara telepatiskt. 

För flera månader sen skrev min kära vän Anna till mig: "Kan du inte börja blogga igen? Jag vill veta vad du tänker."  Det gjorde mig varm i hjärtat och sedan dess har tanken om att möjligen återuppväcka min Törnrosa till blogg sakta börjat smyga sig upp från mitt hjärta till min hjärna. Från tanke till handling. 
Jag tillägnar detta blogginlägg åt Anna. TACK för Julbrevet. Puss

torsdag 22 maj 2014

CV

En gammal kompis skriver mejl och berättar vad han håller på med nuförtiden och att han gift sig. Och bifogar till sist fruns cv. För att liksom visa vem han gift sig med. Antar jag. För jag har då inga jobb att erbjuda henne. Är det igen jag som är out och det här är helt normalt beteende? I min lilla värld känns det nog lite underligt.

söndag 11 maj 2014

Leros

Jag hann precis vila upp mig lite här på Leros innan bl.a. MiaMariaAnna och Lotta anlände igår. Och idag har resan börjat på riktigt. En vecka framåt tänker jag bara koncenterera mig på mig själv. På att skriva. Och jag får skriva vadjagvill. Det får komma som komma skall. Mitt manus finns ju så klart. Men är det något annat som bränner här. Som blänker. Då går jag dit. Jag har ingen egen vilja här. Går på instinkt. Håller alla sinnen öppna. Dethär är en magisk plats så jag låter platsen tala för sig själv. Detta är Artemis egen ö och ifjol tog hon rösten av mig medan jag var här. Hon tvingade mig in i mig själv. Så jag har lärt mig att inte försöka styra för mycket medan jag är här. Vill helst inte reta upp henne igen.

Ja, och så äter vi ju lite god mat emellanåt också. Dricker lite retsina. Vår dagliga Fix inte att förglömma.

Panteli-byn på Leros. Där nere bor vi. Mias borg uppe till vänter. Obs. Den är hennes.

Jag har sovit. Och sovit.

Den 7 maj när kampanjen för Casa Libre var över fick jag äntligen sova. Jag sov. Vilade. Och sov. Sov lite till. Kroppen brakade ju ihop till sist efter två sömnlösa veckor. Jetlagen hjälpte inte heller precis. Men under 24 h samlade vi ihop över 7000 dollar!!! Fantastiskt. Casa Libre är inte räddat än men detta är en utmärkt utmärkt början! Arbetet fortsätter och vi är taggade! TUSEN TACK till alla som deltagit! Lottdragningen sker inom ett par veckor så nu får ni hålla tummarna ni som hoppas på pris! Tack än en gång. För att ni läser. För att ni bryr er. Jag vill ge er alla en storstor kram! TACK.

tisdag 6 maj 2014

Tre minuter av Casa Libre

Kolla gärna in videon här! 

Jag saknar mina pojkar!!! (och då menar jag dem alla)

NU!!! Hjälp oss att hjälpa ungdomarna på Casa Libre!


Vi är igång! 


Minimidonationen är 20 USD vilket är ungefär 14 euro. Fjorton euro är mycket pengar men vi är så tacksamma för varje enskild donation eftersom det ökar våra chanser att vinna en extra femtusen dollar av GiveLocalAmerica. Den organisation som samlat in mest får dessutom en extra tiotusen dollar. Den som gärna vill bidra men tycker att fjorton euro känns för mycket kan delta genom en inbetalning till PayPal eller ett finskt konto men jag återkommer med denna information. Nu är det sista 24 timmarna som pågår för Give Local Americas kampanj!

Jag har nu också donerat själv och jag kan berätta att det är urenkelt, det går snabbt och smärtfritt. Allt du behöver är ett kreditkort. 

Casa Libre är alltså ett ungdomshem för hemlösa och papperslösa invadrarungdomar som min man driver mitt i MacArthur Park i Los Angeles.  Casa Libres behov av pengar är just nu akut eftersom vi fick höra strax innan jag åkte att vi går miste om 60 % av det årliga statliga understödet pga kongressens budgetkris ifjol. Det skulle betyda att vi tvingas att stänga Casa Libre för åtminstone 3-4 följande månader och våra pojkar skulle igen bli hemlösa. Dethär vill vi givetvis undvika till varje pris. Fred jobbar utan lön (igen) nu i maj och vi är beredda att själva bo på Casa Libre under sommarmånaderna för att spara på personalkostnader. (Vilket inte heller är kul, att tvingas permittera eller säga upp personalen på Casa Libre.) Give Local America råkade starta sin kampanj precis nu i samma veva, idag, den 6 maj har en 24 h på sig att donera till Center of Human Rights and Consitutional Law. Vi hoppas att vi lyckas samla ihop tillräckligt för att kunna fortsätta under sommaren då vi så klart kommer att satsa ännu mer på en privat "fundraising campaign".  

Här är länken. KOM IHÅG ATT DEN BARA FUNGERAR UNDER DEN 6 MAJ! Om en vill delta måste man alltså donera IDAG!


STORT TACK igen för ert stöd och visade intresse! Tack till er alla som hjälpter till att sprida informationen på sociala medier och andra vägar! STORT tack också till Peppe & Magnus som känner många av ungdomarna vi jobbar med personligen! De har joinat oss för många middagar på Casa Libre, agerat "chaperones" när vi tog pojkarna på Cirque du Soleil-föreställning och sprider aktivt ordet om Casa Libre, både i USA och Finland! Det uppskattar vi starkt.  


Konstnären Sand är en idol hos pojkarna. Hon har besökt Casa Libre flera gånger. Här har hon joinat oss för middag en kväll. Genom att donera kan du vinna en kudde designad och signerad av Sand.

Läxläsning på Casa Libre. Vi har frivilliga tutorer till förfogande för pojkarna på Casa Libre varje dag förutom fredag och lördag.

IMORGON DEN 6 MAJ GÄLLER DET!!!

Kära vänner, tack för ert otroliga engagemang och gensvar jag fått efter mitt inlägg om Casa Libre!



Imorgon den sjätte maj är dagen då vi alla har 24 timmar på oss att donera till en välgörenhet vi själva väljer via Give Local America. Vi hoppas ju att så många som möjligt väljer Center of Human Rights and Constitutional Law (som är den officiella organisationen bakom Casa Libre) men alla organisationer är så klart värda ett bidrag. 


Fred donerar hela sin maj månads lön. Det ber vi naturligtvis inte av någon, men vi vill själva föregå med gott exempel.


Bland alla som bidrar lottar vi ut ett antal priser! Och allt är inte alls sådant som enbart kan avnjutas i USA. 


Lena Malm och Sarah Greene donerar flera signerade exemplar av sin bok Borderwork. 

Mia Franck donerar ett signerat exemplar av sin pinfärska bok Maraminne.

Genom att stöda Casa Libre kan du ha tur att som en av de första få Peppe Öhmans nya bok Vackra Människor. Signerad dessutom.

Jorge Bustamante, en fantastisk konstnär, donerar en av sina oljemålningar, "Illusiones". Någon lycklig bidragsgivare kan vinna detta fantastiska pris!

En annan konstnär, Sand, donerar en av henne signerad kudde! 

Vi lottar även ut två presentkort till vår stamrestaurang FIN som har fantastisk Asian Fusion-mat plus tre presentkort till en annan favoritrestaurang Mohawk Bend. Alla presentkort är värda femtio dollar.

Våra vänner på LA Conservancy deltar i utlottningen med två biljetter till deras Last Remaining Seats-föreställningar som visar klassiska filmer på gamla fantastiskt fina biografer i Los Angeles.

Konstnären Alex Straub donerar en grafik som lottas ut bland alla bidragsgivare. 


Och nu till det viktigaste; här är länken till Give Local America! Center for Human Rights and Constitutional Law är det officiella namnet på vår organisation under vilken Casa Libre fungerar. Man kan betala med Visa eller Mastercard. Alla bidrag går oavkortade till förmån för Casa Libre! Dessutom betalar Give Local America extra tiotusen dollar (!!!) till den som samlat in mest pengar via denna kampanj samt femtusen dollar till de organisationer som haft flest enskilda donationer. 

Vi är tacksamma även för andra förslag till donationer. (Vi har fått förfrågningar om att betala in direkt på vårt konto.) Vi har dock bestämt att vi just nu koncentrerar oss på Give Local Americas kampanj och vill att alla inbetalningar görs direkt via dem. Om det finns någon som tycker att detta känns jobbigt, eller om man lyckas glömma bort det den 6 maj, nätet strular, kortet är övertrasserat eller vad än problemet må vara så har Casa Libre även ett PayPal-konto till vilket man kan ge en direkt inbetalning. Men som sagt. Vi tar det sen. Nu vill vi stöda Give Local Americas fantastiska intitiativ och visa att mänskor är villiga att hjälpa! TACK FÖR DITT STÖD! Här kommer länken igen. https://www.givelocaleverywhere.org/#npo/center-for-human-rights-and-constitutional-law 

Kom ihåg att det är tio timmars tidsskillnad till USA ifall du vill börja donera NU och sidan inte ännu fungerar. Tiden startar den 6 maj amerikansk tid och en har 24 timmar på sig! Tack igen! ALLA bidrag är välkomna!




fredag 2 maj 2014

Ingen är illegal

I Yle-artikeln jag länkade till tidigare idag så beskrivs ungdomarna på Casa Libre som "illegala". Och nu kallar mina kompisar också pojkarna för "illegala" och jag förstår att det är mitt eget fel. Jag är ovan att använda en svenskspråkig terminologi och när hjärnan är trött har jag nog av misstag sagt fel någon gång. (Jag har inte sovit sen jag kom till Finland.) Så jag tar på mig skulden. Men jag vill rätta till mitt språkliga men hemska misstag här och poängtera att de ungdomar vi jobbar med och bor på Casa Libre är ingalunda är "illegala" utan papperslösa. D.v.s. undocumented. Det finns inga illegala barn, ungdomar eller vuxna.


Intervju om Casa Libre


Här är länken till Radiohusets intervju i tisdags.  Jag vill dock påpeka att bara 10 % av unga papperslösa kommer från Mexiko. Den absolut största delen (74%) kommer från Guatemala, El Salvador och Honduras. Men de kommer till USA via Mexiko.

Första maj

Medan jag har firat första maj i lugn och ro med min syster och hennes familj (det var underbart och precis vad jag behövde och längtat efter) så har det marscherats på Los Angeles gator för både arbetarnas och invandrarnas rättigheter. (Ofta går de båda hand i hand. No pun intended.

En 17-årig tjej jag jobbat med (hon bor inte på Casa Libre, men hon kommer dit för att låna böcker och för juridisk rådgivning, bl.a.) skickade ett meddelande och frågade om jag vill komma till hennes skola på fredag och lyssna på hennes föredrag. Vad jag önskar att jag kunde vara där! (Hon har samma namn som min kära kusin, det har ingen betydelse men ändå har det det, om ni förstår vad jag menar.)

Och D som har haft fruktansvärt svårt att lära sig klockan skickade en videohälsning för att visa att han lärt sig! Och han lärde sig på tre minuter! Haha. Precis som jag gissade var det hans egen nervositet och panik för att säga fel som gjort att han inte ens vågat tidigare. Jag har sett videon hundra gånger. Vår andre D som är tre år yngre hjälpte honom att lära sig. Det värmer mitt hjärta när jag ser hur pojkarna sporrar och stöttar varandra. De är mycket lojala mot varandra och det tycker jag att är jättefint.

Förutom att jag talat om Casa Libre varje dag sen jag kom till Finland så har jag inte haft tid att sakna varken L.A., Casa Libre eller min man. Men idag på första maj hann jag lite stanna upp och läsa alla hälsningar jag fått därifrån och fick lite ledsamt. Men samtidigt sporrade de mig att bara fortsätta tala om Casa Libre varje dag medan jag är i Finland. 

Många kompisar uttryckte sin förvåning på vappen över hur mycket tid jag tillbringar på Casa Libre. På Instagram och Facebook har de fått bilden (bokstavligen) att jag bara hänger på restauranger och barer. Visst har jag bloggat och skrivit om Casa Libre på Facebook men de hade inte förstått vidden av hur mycket jag jobbar där. Även om jag instagrammar massor blev jag ändå mycket förvånad över att mänskor tycks tro att jag visar hela mitt liv och hela min vardag på sociala medier. Det är ju bara en pytteliten bråkdel. 
Jag måste säga att jag blev lika förvånad över frågan varje gång och jag kom mig aldrig riktigt för att svara. (Så blir det ofta för mig. Jag behöver tid att formulera mina tankar.) Så låt mig göra det här i stället. (För den som läser.) För det första är det självklart att jag skyddar ungdomarnas integritet och rätt till privatliv. De få gånger vi ger vår tillåtelse att publicera bilder på pojkarna (eller de flickor vi också jobbar med nuförtiden) eller tillåter intervjuer med dem så är det enbart då vi tror att det är till nytta för dem själva (t.ex. för framtida studier eller stipendier), nödvändigt för Casa Libre eller överhuvudtaget för att sprida information om den ständigt ökande strömmen av ensamma barn från Centralamerika
För det andra, hur mycket bilder eller uppdateringar lägger anyone upp dagligen från sitt arbete? Det här är inte ett arbete jag eller min man gör för "bragging rights". Vi gör det för att det är viktigt för oss. Och för att dessa barn och ungdomar förtjänar allas vår best effort. Det att jag väljer att tala om det så mycket nu är för att jag och vi, Casa Libre och dess ungdomar behöver hjälp. (Och för att jag behövde skriva av mig efter chocken jag upplevde då jag kom till Finland.) Men även om jag jobbar mycket för Casa Libre så är det ingenting, absolut ingenting, i jämförelse med min mans insats. 

Ps. Och. För att nu avslöja mig själv litegrann. Jag väljer ofta att underdriva hur mycket vi jobbar tillsammans med Fred och hur mycket tid vi tillbringar med varandra för folk tycker att det är lite knasigt. På riktigt. Mänskor tycker att vi är lustiga som nästan alltid är tillsammans. Jobb eller ej. 

måndag 28 april 2014

Tvärtomspråk

Jag sov absolut ingenting i natt (ok, 2,5-3 h på morgonkvisten) och har varit riktigt mosig i huvudet hela dagen. Under lunchen försökte jag nämna ett antal författare jag gillar och beundrar. Man kunde ha fått för sig att allas initialer var Ö.Ö. för det var det enda jag fick ur mig. På kvällen fick jag gästspela i min gamla bokklubb och det var helt fantastiskt kul! Det var en tid sen sist. Eftersnacket handlade mera om tv och film än böcker ikväll och jag rekommenderade den utmärkta men riktigt ruskiga serien The Spring med Julianne Moore. Eva försökte googla serien men hittade inte riktigt något som passade. Nej, det var ju inte så konstigt. För serien heter The Fall och huvudrollen spelas av Gillian Anderson. När de andra talade om filmen Argo så talade jag om filmen Fargo. Det blev lite missförstånd där också. Eva talade om 80-talsfilmen Goonies och någon frågade vad den handlade om och jag började beskriva en gammal svartvit gangsterfilm. Minst sagt yrt alltså men väldigt roligt. 

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag inte säger något riktigt tokigt imorgon i radion. Kallar Casa Libre för Nacho Libre eller nåt. 

Strawberry Fields Forever

Med hänvisning till mitt tidigare inlägg vill jag dela denhär covern på Strawberry Fields av L.A.:s eget band La Santa Cecilia. 

"Living is easy with eyes closed."

Deras sångare La Marisoul i en intervju för NY Times: 

“We started traveling through California, through Bakersfield, Fresno, Salinas, all those places where you see the migrant workers and the strawberry fields, and we felt a crazy connection that turned the song into another meaning,” Ms. Hernández explained. “You pass through so many places, and you see the land being worked. So now, we just present the song and say it reminds us of all the hardworking people who are out there, cultivating your strawberry fields forever. Just don’t forget who they are and where they come from.”


Skilda världar

Ibland frågar mänskor mig (oftast amerikaner) om det var en kulturchock att flytta till USA. Det var det inte. Däremot har det blivit litet av en kulturchock att komma hem till Finland. Och den blir större varje gång ju mer tid jag tillbringar i L.A. Men det beror inte så mycket på staden eller landet utan nog mest på jobbet på Casa Libre och på ungdomarna som bor där. Jag har dem att tacka för mycket. När man ser livets hårdaste sidor rakt i ögonen varje dag så förändras man som mänska. Det är helt klart att man gör. Så kontrasten blir stor när jag kommer hem till Finland och ser att ingen och ingenting har förändrats här. Vilket också är helt naturligt. Men ändå. När jag kommer till Finland så förväntar jag mig att mänskor här ska visa ett intresse för vad jag gör i L.A. och blir besviken (naivt nog, kanske?) när jag inser att så inte är fallet. Casa Libre och både pojkarna som bor där och de andra ungdomarna vi jobbar med är en så ENORM del av mitt liv och min vardag att jag inte kan tala om L.A. utan att tala om dem. Men de flesta vill bara höra om Hollywood. Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. Det är få i min närhet som bryr sig om hur de riskerat sina liv för att kämpa för en framtid för inte bara sig själva men även för deras familjer. Ingen vill veta att de alla är egna individer med sina unika förmågor och drömmar och tonårsproblem. Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen. Jag förstår att det är omöjligt att känna dem såsom jag känner dem när man är på andra sidan jorden. Men just därför. Låt mig berätta. Låt mig berätta att de inte är namnlösa betydelselösa myror som man inte behöver se eller erkänna för vem vill egentligen att jordgubbarnas sötma ska få bismaken av ensamma tonåringars svett som jobbar på jordgubbsfälten från fem till fem sex dagar i veckan? (Plus två timmars arbetsväg åt vardera hållet som är snarare regel än undantag.) Vem vill veta om lungproblem och bronchitis de får av att sova i fukten på golven i samma kök där de om dagarna jobbar som diskare? Vem vill höra om mänskor som våldför sig på barn de lovat hjälpa? Det är smutsigt, vidrigt, äckligt och obehagligt. Det är ingen verklighet man vill vidröra. Så det är mänskligt att vilja blunda. Eller tänka att de ska vara tacksamma att de har ett jobb. Och är de egentligen ens lämpade för något annat? Mänskor ser dem som födda diskare till den grad att när en hotellmagnat kontaktade oss och sa att han gärna vill hjälpa till visade det sig att den "hjälp" han erbjöd var jobb som diskare på sina hotell åt alla våra pojkar. Han blev förnärmad när vi sa att våra ungdomar siktar på college. 
Det är naturligtvis inte mindre värt att diska. Eller plocka jordgubbar. Eller klippa gräs. Det finns många som är mycket tacksamma för de jobb de har. Och visst kan man tänka att det ändå är ett bättre alternativ än att tvingas gå med i ett gäng, bli en narco traficante eller att bli dödad. Men det är ett problem när ett helt samhälle, en hel värld, ser dem som enbart det; billig arbetskraft. Arbetskraft som är behändig att ha så länge man inte behöver betala för sociala förmåner och sjukvård. Och att detta tillåts ske i USA, the land of the free, är en skam.

Varje chans jag får så trycker jag somliga av våra pojkars perfekta betyg upp i ansiktet på alla skeptiker. Jag gör det inte för att de på något sätt betyder mer än de av våra pojkar som får kämpa mer i skolan. Jag gör det för att få mänskor att se dessa bruna pojkar (sorry, men it had to be said, vita barn tillåts inte fara illa) på ett nytt sätt. Trots att jag hatar att se det förvånade uttrycket i deras ögon (Who knew att dehär namn- och ansiktslösa ungdomarna på riktigt kan vara smarta och ambitiösa plugghästar?!) så ger det mig en enorm tillfredsställelse. "Just det, skulle du själv ha fixat samma resultat på ett främmande språk du lärt dig bara ett år sen, vah?" (För att inte tala om alla andra trauman de fått utstå samtidigt.) Jag kan ibland bli rosenrasande inombords när vi berättar åt folk om våra ex-residents som gått ut både high school och college with honors och man kan se det, se det så tydligt skrivet i deras ansikten att dehär två begreppen kan de inte kombinera i sin hjärna; illegal* immigrants with honors. 
(*Till Casa Libre-programmet hör också juridisk hjälp så i 9 fall av 10 får de legal status och är inte längre papperslösa när de lämnar Casa Libre. Efter att de fyllt 18 blir det betydligt svårare, men inte helt hopplöst.)

Det är bara omöjligt för mig att förstå varför det är så svårt att inse att det är omständigheterna som gjort att de inte har samma förutsättningar som t.ex. vi som fötts i Norden. De är inte dumma. De har bara inte fått gå i skola tillräckligt länge. De har ingen medfödd fallenhet för fysiskt tungt arbete. 
José. Juan. Delbert. Danis. Donald. Domingo. Cristian. Josue. Tomas. Freddie. Tony. 
De är lika värdefulla som dina barn. Var och en av dem har exakt samma mänskovärde som DITT barn. Exakt samma rättighet till utbildning och till fria självständiga livsval. Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du.  Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på fel coyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. Vad har vi för rätt att säga att ni har ingen rätt till vår välfärd? Vi skickade också våra barn över till trygga Sverige under kriget. Och dehär barnen, för de är ännu barn, kommer från regelrätta krigszoner.
Men det mest hjärtskärande är sanningen de får uppleva om och när de kommer fram. Ett mänskoliv är ingenting värt där de är hemma. Men i USA har alla samma rättigheter. I USA finns rättvisan. I USA är alla lika värda. Så de riskerar sina liv för att komma till USA. Bara för att märka att de är ingenting värda där heller. De flesta vill gå i skola. Men de hamnar ut på samma fält de kommit ifrån.

Det är svårt att få mänskor att engagera sig även i USA. Men det handlar om främlingar. Jag tar det inte personligt. Här i Finland blir jag däremot personligt sårad när man inte vill höra. Man vill ingenting veta. Jag visar intresse för era barn. Jag lyssnar på vilka framsteg de har gjort i skolan. Låt mig snälla berätta om mina.  

Liksom i Finland finns det också ett orättvist fördelat ekonomiskt överflöd i USA och inte minst i Los Angeles. Men återigen. Det är i Finland jag reagerar för hur lättvindigt man diskuterar och hanterar pengar och jag vet att jag själv har betett mig på samma sätt. Det är därför här som jag får upp ögonen för hur jag själv tagit aktiv del i konsumtionshetsen. Och det är klart att jag fortfarande njuter av och sätter pengar på "ytligheter" som god mat och gott vin. Och musikfestivaler. (Men mera sällan.) Det är inte min mening att skuldbelägga någon. Det är inte någons fel att jag nu innan jag köper ett nytt yogakort i första hand tänker på att Danis behöver nya skor och väljer att i stället köra Youtube-pilates hemma. Och vi behöver naturligtvis inte ge upp allt. Men vi kan kanske ge upp nånting till förmån för någon annan. Det är inte fel att ha mycket. Men det är fel att inte dela med sig. 

Vi lever i en grym och orättvis värld där det land där du föds på riktigt kan bestämma ditt livsöde. Det är inte våra ungdomars fel att de fötts i länder slitna av våld och ekonomisk osäkerhet. Lika lite som det är vårt "fel" att vi fötts i ett (nuförtiden) privilegierat Finland som gör att våra prioriteringar ser annorlunda ut. Men det är fel att aktivt välja att fortsätta blunda och stänga öronen. Det är fel.

Jag vill inte att någon ska ta illa vid sig av vad jag skriver. Jag vill bara berätta att jag har förändrats. Och säga att jag blir sårad när de barn och ungdomar som betyder så mycket för mig inte blir bemötta med respekt. Och att inte vilja lyssna, att tro att man inte behöver veta,  är att inte visa respekt. De har varit osynliga tillräckligt länge. Snälla, se dem! Om ingenting annat, visa åtminstone hänsyn mot mig och min man, respektera det vi brinner för. Du behöver ingenting veta. Men fråga. För det är fruktansvärt tungt att känna att ingen bryr sig. 

Och till er som utgör undantagen; TACK.

TILLÄGG: Och ibland får man detdär stödet precis när man behöver det som mest. TACK Peppe! Och TACK kära Anna G. som lyssnade under en hel kvällspromenad i ett underbart vackert Helsingfors i aftonrodnad! Och till sist frågade: "Vad kan jag göra?" En fråga som inte alltid har ett svar. Men tro mig, ibland hjälper det bara att få frågan.

fredag 18 april 2014

Pink grapefrukt

Peppe kom över med en flaska bubbel igår och sen gick vi ut och äta till en av mina favoritrestauranger och fortsatte på bubbellinjen även där. Jag dricker så sällan vin nuförtiden att jag får krabbis av bara ett och ett halv glas. Så ni kan tänka er hur jag mått idag efter en hel flaska skumppa. 

Jag kom till min frissa Nicole på svaga ben och efter att jag hällt i mig två espresson gav hon mig en blodgrape mot baksmällan. "Den alkaliserar din kropp. Du kommer genast att må bättre. Blodgrapefrukt är helt det bästa mot krabbis!" Och jag började skratta. För det är så L.A. Vad äter man när man är dagen efter? Inte chips, pizza eller choklad. Utan grapefrukt. Sen blev Nicole själv också sugen på grapefrukt så jag stod bredvid henne med folie i håret och matade henne med fruktbitar medan hon tvättade en annan kunds hår och färgen verkade i mitt. (Jag ville dölja en grön missfärgning efter ett misslyckat hennaexperiment. Alla tror att jag har färg kvar i håret efter St. Patrick's Day...) Och den andra kunden berättade hur hennes man dumpat henne "for a 53 year old mermaid". Hon menade Daryl Hannah.

Runt hörnet till Evolution Salon finns Venice Beach Boardwalk i all sin galna härlighet. 


tisdag 15 april 2014

Bortflugna

Vi hade en liten kolibrifamilj som byggde bo under takåsen. Precis utanför vårt badrumsfönster. Kolibrin är fåglar som till och med denhär ornitofoben kan tycka om. Det beror säkert på storleken. (Fast jag tycker om flamingon också så den logiken håller inte. Och pingviner. Men jag tänker inte på dem som fåglar.) Denhär kolibrifamiljen var i alla fall hemskt sympatisk och jag har med intresse följt med deras förehavanden. Men nu har hela familjen flugit sin kos. Jag befarar lite att det beror på helgens spysjukeinferno som de tvingades följa med genom fönstret. De önskade säkert trevligare barndomsminnen för sina ungar.  

tisdag 25 mars 2014

And then she puked in her mouth

I två års tid har jag nu haft the pleasure and the privilege att få vara med i helt säkert och objektivt sett världens bästa skrivargrupp under ledarskap av en fantastisk person och författare. Under denhär tiden har vi verkligen svetsats samman och alla är alltid sporrande, inspirerande, motiverande, ärliga, positivt kritiska och bara till ett enormt stöd för varandra. Och ändå. Fortfarande. Fortfarande efter två år blir jag alltid så nervös när det är dags att skicka text att jag ligger sömnlös några kvällar före, magen krampar och huvudet håller på att sprängas. Senast i februari kändes det så jobbbigt att det blev omöjligt och till sist skickade jag ingen text alls.  Imorgon joinar jag gruppen per Skype och nu har jag just skickat iväg en scen som jag vill ha gruppens synpunkter på. Fortfarande illamående och med fjärilar söndermosade under kolossala stenar i maggropen men jag har skickat text. Nu kan jag andas lättare igen. Tills nästa månad. 

söndag 23 mars 2014

The biking debacle & the pizza fiasco

Igår måste vi sticka till Casa Libre en stund på dagen. (Para variar.) Ett team från Harvard jobbar på en rapport till Vita Huset om på vilka sätt immigrationslagarna borde förändras och de ville träffa Fred och intervjua honom. (Stolt hustru skryter. Red. anm.) Men före det stack vi iväg på en cykeltur för vi har båda bara jobbat jättemycket hela veckan och vi behövde få vara ute. På tillbakavägen cyklade vi ikapp. Jag fick lite försprång för jag har en tyngre cykel. Jag susade iväg nedhukad under motvinden och cyklade så hårt som bara benen höll. De bara skakade när jag kom i mål. Ingen Fred syntes till och jag kände mig så jäkla nöjd för jag hade verkligen tagit i med alla mina krafter. Och jag såg inte ens skymten av honom än! Segern var min, wohooo! Men sekunderna och minuterna gick och jag blev allt mindre säker på en verklig vinst och lite sur för jag trodde att han låtit mig vinna med löjligt stor marginal. Men när han inte dök upp tänkte jag att han bara tagit en annan omväg hem på slutet, kännt att han ännu ville cykla lite längre. Så jag gick hem. Jag hann både laga och dricka min smoothie och fortfarande hade Fred inte kommit. Jag hann nästan börja bli orolig men i samma stund kom Fred in genom dörren med blixter och dunder och brak. Och med cykeln under armen. Han hade fått punktering.

På kvällen passade vi Vidar medan Peppe & Magnus var på party. Magnus var hygglig och lämnade sitt kreditkort om vi ville beställa mat hem. Vi stannade ute länge, ända tills det blev mörkt och vi plötsligt kom på att herregud, killen måste ju få mat. Så vi fick brått. Vi hade tänkt beställa sushi men alla ställen hade 60-90 minuters leveranstid och så länge kunde vi inte vänta. Jag ringde upp ett populärt pizzahak i Santa Monica jag visste namnet på men aldrig besökt själv medan Fred trugade i hummus i barnet. Utan att kolla menyn frågade jag efter deras basic pizzor. De hade två olika med tomat så jag frågade om de kan göra half & half. Det gick bra sa de. Så beställde vi en extra vit pizza också med tanke på att Peppe & Magnus kanske gärna kommer hem till lite left overs. 
Fred gick ut och mötte pizzabudet och hans min var obetalbar när han kom tillbaka in med tre ENORMA pizzakartonger i famnen. "Är du galen? Hur mycket pizza har du riktigt beställt?!"  Min half & half-pizza hade de ändå gjort till två stycken hela. Plus den extra pizzan. Och jag har aldrig sett större pizzor i hela mitt liv. En pizza motsvarade typ tre normala. Jag hade ju inte brytt mig om att fråga om varken storlek eller pris för pizza är nu pizza liksom och kan nu knappast kosta mer än 12 dollar? Nope. Dehär kostade avsevärt mera. Jag övertrasserade säkert Magnus kreditkort. Själv blev jag så mätt bara av att titta på dendär pizzamängden så jag lyckades inte ens äta en hel slice. Behöver inte pizza på ett tag nu. Vill inte ens skriva ordet. Peppe, Magnus och Vidar däremot kommer att äta pizza hela veckan. 


lördag 22 mars 2014

Lite Karin Boye, lite vår

Här firades det vårdagsjämning för ett par dar sen och LACMA (Los Angeles County Museum of Art) skrev på Facebook: "Welcome back, Spring! (Just kidding. We live in Los Angeles.)" Det har varit den varmaste vintern här i mannaminne och genast tycks lokalbefolkningen glömma bort att det minsann normalt brukar vara ganska chuligt här på vintrarna. Men hej, inte klagar jag alls. Det har varit fantastiskt med sommarvärme hela januari, februari och mars. I morse kändes det dock lite kyligt att cykla ner till beachen (sexton grader, det är märkligt hur snabbt man vänjer sig) så jag skippade morgonyogan och låg i stället och masade mig i sängen. Att läsa i sängen på morgonen. Herregud så ljuvligt det är! Det är helt för länge sen jag tog mig tid till den lyxen. 

Jag låg och läste en novellsamling av Karin Boye som delvis är postumt utgiven, Snäckors sorl heter den och den är alldeles fantastisk. Jag var inte tidigare en så stor vän av just noveller men nuförtiden uppskattar jag dem stort. Delvis tycker jag det är skönt att läsa noveller när jag har mycket på gång och det känns som att jag inte har tid och koncentration att sugas in i en episk roman och delvis tycker jag att jag nästan lär mig mer om struktur och uppbyggnad av en berättelse genom att läsa noveller än romaner. Det är ett otroligt konststycke, att skriva en fin novell. 

Men tillbaka till våren. Visst finns det en massa vårtecken här också. T.ex. kom det igår en flock papegojor (sorry om detta nu inte är en ornitologiskt rätt benämning, de liknar papegojor i alla fall) flygande till Casa Libre. Tiotals. Det låter som poppande popcorn när de äter fröna uppe i träden. Mycket lustigt.. Jag har sett dem tidigare år just bara i mars och april. 
Ett annat säkert vårtecken är Coachella. Bara en månad kvar. Yeeehaw!


Ronjas mamma sjunger Visst gör det ont när knoppar brister. Löööv.

Trettonårig kärlek

En av killarna skrev en dikt åt en flicka -denvackrasteochljuvligastehannånsinträffat- som han visste att jag skulle träffa senare så han bad mig ge den åt henne. Han räckte mig ett ihopskrumplat papper och jag förklarade för honom att det inte är så man levererar ett kärleksbrev. "Ska du göra det så gör det ordentligt", sa jag. "Lägg det i ett kuvert, skriv hennes namn på det". "Okokok, miss". Han tog fram en röd penna, stannade upp och tittade på mig med djupt rynkad panna; "Vad heter hon nu igen?"

onsdag 12 mars 2014

Matkatoliken

Mohawk Bend är en restaurang i Echo Park som jag också bloggat om tidigare, jag gillar stället jättemycket. När jag såg att Isa Chandra Moskowitz skulle vara där en kväll och tala försökte jag genast anmäla mig men det var redan fullsatt. Igår skrev jag ett mejl och bad att de skulle kontakta mig ifall de mot förmodan skullle komma avbokningar. Det gjorde det och de ringde mig ett par timmar före tillställningen. Jag trotsade genast min förkylning (hur fan kan man bli förkyld när det är 26 grader varmt, jag bara undrar?!), hoppade snabbt ur mina pyjamasbyxor och in i de enda rena och strykta kläder jag hade och åkte iväg till Echo Park.

Efter ett år i Argentina var jag vegetarian i några år, jag fick liksom min beskärda del av kött för ett decennium framåt där, men återgick så småningom till att vara allätare. Första steget till att bli vegetarian igen var när jag läste Eating Animals av Jonathan Safran Foer. Jag tror inte att jag nånsin kommer att bli helvegan, men jag är mycket intresserad av vegansk matlagning, som ofta är mycket intressantare än vegetarisk matlagning där man traditionellt bara överöser alla smarriga grönsaker med ett gigantiskt lager av ost. 
Eftersom jag älskar brunch, brunchmat är alltid bäst!, så började mitt äventyr i det veganska köket med just brunch och Isa Chandra Moskowitz brunchkokbok. Sedermera har jag faktiskt köpt alla hennes kokböcker. I know. Men de är så bra! Och hon är så inspirerande. Jag var jätteglad att få träffa henne ikväll och äta en fyra rätters middag planerad av henne för bara 25 dollar! What a bargain! 

Som bonus råkade jag träffa Joseph Schuldiner, författaren till en annan vegankokbok jag har; Pure Vegan. Det var faktiskt ur den boken vi tog receptet till den veganska cevichen vi gjorde som förrätt till vårt bröllop! Joseph frågade mig om jag är vegan och jag sa nej. I mostly cheat with sea food, sa jag. Han bannade mig genast. Honey, don't call it cheating! It's not cheating if it's your diet. Det är som med katoliker, fortsatte han. Man kan fuska med religionen emellanåt, bikta sig men ändå fortsätta att kalla sig katolik. 



Fred var på väg till en jobbtillställning och kunde  skjutsa mig till restaurangen. Han beslöt sig hastigt för att ta en pit stop där och slukade snabbt i sig en vegan Bahn Mi-pizza innan han åkte vidare. Jag väntade på Isas meny men smakade en bit. Om-fucking-nom så gott det var!!!

Isa var så sjukt rolig live att det kändes mer som en stand-up-föreställning än en fyra rätters middag. 

Toying with girls

Nämen sidu så behändigt. När det blir omöjligt att hitta modeller som passar måtten så kan man bara anställa ursprungsmodellen själv; Barbie! Sports Illustrated har parat ihop sig med Mattel och Barbie och slutresultatet är bara, ja, disturbing. To say the least. (Jag lägger inte upp bilden, ni får googla själva.)


"Barbie and SI are a match in yet another terrible way. Let’s not forget, Barbie’s not a real woman, she’s a child’s toy.  A toy that girls as young as 3 or 4 years old play with is being featured in an adult men’s magazine issue intended for their sexual titillation. Can’t SI and Mattel see the creepiness in such juxtaposition? When girls’ playthings are associated with adult sexuality, we begin to come dangerously close to thinking of young girls themselves as appropriate sex targets." 


(Bestiz fantastiska kusin Tomi-Ann Roberts, PhD, är en av skribenterna till ovanstående artikel.)



(Stephen Colbert drog sitt strå till stacken gällande debatten. Alltid underhållande men framför allt on point.)

tisdag 11 mars 2014

När man helst bara vill blunda

Häromdagen skrev jag om att jag fick en Facebook-chock. En person skrev en hatisk och nynazistisk kommentar som fick mig att snabbt trycka på unfriend-knappen. Det var just dethär jag menade; Micko Sonck har skrivit ett så viktigt inlägg om det vi inte vill se. Det är just det som hon skriver om som också skrämmer mig. Och nu har jag ont samvete över att jag raderade kontakten från mina Facebook-vänner. Jag borde ha utmanat hen i stället. När det plötsligt är ok att säga vad för rasistiska och fascistiska kommentarer som helst utan att få mothugg, då blir det farligt. Nästa gång tänker jag inte väja. 

måndag 10 mars 2014

Lördag & söndag & äkta mat


På lördagen var vi ute och äta middag tillsammans med Peppe och två extremt krabulantiska män. Jag sa åt Peppe att februari av någon anledning var en kass läsmånad för mig. Jag läste knappt alls. Och att jag märker hur viktigt läsandet är för mitt skrivande. Så fort jag kom igång igen med att läsa löpte mitt skrivande också genast mycket bättre. 

Så jag hade sett fram emot att tillbringa hela gårdagen på stranden med Riikka Pelos fantastiska roman Jokapäivänen elämämme medan Fred var på en Lakers match. I stället låg jag hela dagen till sängs med mina lovely menskramper. Och ps. det var 32 grader varmt ute. Totalt bortkastad dag. 


Vi åt middag på fantastiska Sage Organic Vegan Bistro i Culver city.

Magnus beställde veganpizza och vi talade om hur mycket mindre man orkar äta när maten är tillräckligt näringstät. Jag har normalt inga problem att käka en hel pizza för mig själv. Men på Sage kan jag äta en liten slice, högst två, och sen är jag proppmätt. Kroppen vet när den fått tillräckligt med näring när maten är fullspäckad med good stuff och inte en massa konstiga ingredienser den inte känner igen. 


Lite betär krabbismat. Magnus försökte beställa en Coke men det närmaste de hade var Kombucha. 


lördag 8 mars 2014

Quake

Igår upplevde jag mitt första jordskalv. Jag var ensam hemma på kvällen, stod i köket när jag plötsligt kände att jag tappade fotfästet och hela huset skälvde i ett par sekunder. Det var en så märklig känsla. Jag kände att marken revs bort från under mig, fritt fall i två sekunder - ni vet den där drömmen där man faller, så kändes det - men samtidigt hade jag ju golvet under fötterna hela tiden. Jag hann tänka att jag måste ringa Fred och att jag borde gå och stå under en dörrkarm. Men det hela var över innan jag fysiskt hann reagera. Men det är underligt hur mycket man hinner tänka på bara nån enstaka sekund. 

Det var inte skrämmande egentligen, det var över för snabbt för det, men jag var nog lite svag i benen efteråt. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att le för jag kände, löjligt nog, att skalvet bekräftade min angelena-status.

Vi har en liten väska med några förnödenheter samt våra pass. Den ska alltid vara packad och vi ska alltid veta precis var den är. Och så har vi alltid en dunk med 50 liter vatten i reserv hemma. Jag har lite fnyst åt Freds katastrofberedskap men han har bott i El Salvador under en ordentlig jordbävning så jag förstår att han vill vara förberedd. You never know. Nu fnyser jag inte längre. Jag vill också vara förberedd. Just in case.

Jag berättade ivrigt för Fred när han kom hem om min första "jordbävning". Dessutom var epicentret i Marina del Rey som ligger precis bredvid oss. Han var inte så imponerad.

- I understand that your first tremble felt scary but 3.2 is not an earthquake. Wait 'til shit starts falling off the walls. 
- 3.2 counts as an earthquake!
- No it doesn't. Maybe a 5 and up.
- I don't care. I'm calling it my first earthquake.
-You cannot call it an earthquake.
-Fine. Can I call it a quake?
-Sure.


fredag 7 mars 2014

And no one is even chasing me

Det blir aldrig något av mitt springande i Finland. Varje år när jag just kommit igång så blir det kallt igen och jag ger upp. Jag får ont i halsen och ont i öronen och det känns som att det krävs så mycket utrustning, man ska vara beredd för väta, köld och halka. Det blir helt för high-tech för mig. Men framför allt har jag bara aldrig tyckt om det. Jag har gjort det för att det är något man ska göra. Men det har aldrig varit min grej. Tills jag flyttade till L.A.

Inte är jag någon seasoned jogger fortfarande men jag gillar att springa här för det känns så lätt. Jag behöver nästan aldrig fundera på vädret och dessutom är alla man möter så trevliga. Helt som i videon nedan (ja ok då, nästan helt som i videon) är det idel leenden och glada morgonhojtningar till hälsning på vägen och det ger mig energi. Igår morse sprang jag mot downtown Culver city i stället för mot marinan och fick ta del av fler och lite större leenden än normalt. Det var värst vad alla var på gott humör idag, tänkte jag. Tills en man som stod på en busshållplats ropade "L.A. is better!" efter mig när jag sprang förbi och jag insåg att jag hade sjungit med i The Mowgli's San Fransisco för full hals...

Men nu ska jag ta en liten cykeltur för det är fortfarande det jag tycker allra bäst om. 


Ps. Vi tycker om att vara aktiva tillsammans med Fred; cykla, spela paddle, gå på en hike, träna nere vid marinan. Men jag får inte honom med på en springtur. Första morgonen efter "stormdagarna" då solen igen sken in genom fönstret tänkte jag att jag sku lyckas få honom medlockad. "The only way I'm running is if there's someone chasing me", sa han och drog täcket tillbaka över huvudet. 

Put me in a bubble, please!

Jag har legat lågt på Facebook för ovanlighetens skull den senaste veckan. På måndagmorgon läste jag en så vidrig kommentar på en bekants sida att det bara vred sig i magen på mig. Men mer chockerande än själva kommentaren var antalet likes den fått. Jag blev faktiskt mörkrädd på riktigt. Så jag har inte haft nån lust alls att gå in där under veckan. Och ja, jag förstår ju att alla ni fina mänskor fortfarande finns kvar på Facebook men efter att man just sett en haj kan det dröja ett tag innan man vill doppa tårna i vattnet igen. Men idag när jag fick ett mail om att jag nu har tretton olästa meddelanden på Facebook så tog nyfikenheten över handen och jag loggade in mig. Det första jag tänkte var att jag ju har saknat er!!! Jag insåg mer än nånsin vad jag använder Facebook till. För mig är det ett sätt att hålla kontakt. Jag försöker vara vitsig ibland och tycker om att visa bilder från LA men främst hänger jag på Facebook nuförtiden för att se ER och hur ni mår och vad som händer i era liv, alla kära vänner över hela världen! Chatta som hastigast med nån kompis. Eller med min moster som skriver roliga kommentarer. Jag förstår också att jag genom att sålla bland mina kontakter väljer att leva i en bubbla där jag bara läser åsikter av mänskor med samma värderingar som jag själv - och tidigare har jag tyckt att det är ett tillstånd man bör undvika - men jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag bryr mig inte om vad nån nazistbekanting tycker och tänker. Jag vill veta vad mina vänner tycker och tänker! Speciellt viktigt känns det nu när jag är långt borta från Finland. Så då vill jag verkligen inte att nån fascistrasistnazistgalning ska komma och spräcka min lilla Facebookbubbla. Jag ser nog tillräckligt med galningar ute i den riktiga världen.

Ps. Och så hade jag missat en middagsinbjudan hem till en av tjejerna som brukar sitta och skriva på CoffeeConnection. Argh. Det var meningen att vi skulle äta tillsammans och sen köra en write-in hemma hos henne efteråt. Skitkul ju! Men, det var igår kväll så dit for det. Det grämer mig för hon hade bjudit in flera av CoffeeConnections skrivartyper, de flesta har jag inte ens hälsat på. (Det är inte det lättaste sättet att skaffa nya bekanta, bland mänskor som sitter med näsan i sin laptop djupt försjunkna i sina egna tankar. Man kunde ju ha hittat på en mer social hobby. På tal om bubblor.) Men roligt att jag blev bjuden! Och jag lärde mig att det trots allt lönar sig att checka in på Facebook... Every once in a while.

Ps2. Fast nu kom jag plötsligt på vad jag ju borde ha gjort gällande fascistrasistnazisten. Jag borde ha frågat om hen verkligen nu menar vad hen säger? Om hen riktigt tänker på innebörden av vad hen just skrivit? Är hen villig att med eftertanke på nytt skriva "Jag X är av denna åsikt."? Och sen beroende på svaret kunde jag ha unfriendat. Eller inte. 

onsdag 5 mars 2014

Eley

Det var tack vare La Santa Cecilias låttexter som jag plötsligt fattade att Eley är slang för L.A. (inom the latin community)Helt självklart. Ändå hade jag inte kopplat ihop dem tidigare när jag sett Eley skrivet nånstans... Idiot...

En orsak till att jag älskar denhär staden är att den latinamerikanska kulturen vibrerar starkt här. Jag får tala spanska varje dag och inte alls enbart för att jag tillbringar så mycket tid i MacArthur Park.

Vi hade kompisar på besök från the Bay Area över helgen. Richard bodde tidigare i L.A. (med Fred faktiskt) och han och Landon pendlade turvist mellan L.A. och San Fransisco. De sa att de saknar den latinamerikanska matkulturen som finns i Los Angeles. I San Fransisco är det bara asiatiskt som gäller, de påstod att det är så gott som omöjligt att få goda pupusas, tacos eller mole där. Eller ens chilaquiles som är standard på alla brunchmenyer i L.A. Så de tog sig en avstickare till Grand Central Market för att köpa ingredienser med sig hem. Och för att äta pupusas på deras favorit gatukök. 

Igår kväll var vi på La Santa Cecilias skivreleasespelning. De vann en Grammy ifjol och blev gigantiska över en natt, men deras skivrelease höll de ändå på en liten bar downtown där de spelade då det begav sig. Det var en liten klubb med lågt i tak, hett och kvavt, dålig öl, dyr tequila och fantastisk musik. Alla dansade. När jag tvättade händerna på toaletten och lyssnade till stöket, språket och musiken där utanför förflyttade jag mig mentalt till Buenos Aires. Två favoritstäder smälte samman till en. Det var underbart. I love Eley!


La Santa Cecilias gig på La Cita igår kväll. 


Denhär videon, men framför allt texten obviously, till deras låt ICE-El hielo rör mig till tårar varje gång. 

Literary Multiple Personality Disorder

Jag var på LA Writers' Conference i helgen och det var både intressant och inspirerande. Och roligt.

En av talarna nämnde att förutom att hjärnan utsöndrar dopamin när vi läser så aktiveras även de delar av hjärnan som man läser om. Om man läser om att skida så reagerar hjärnan på samma sätt som om vi verkligen skidade. Vilket betyder att när vi läser Jane Eyre så läser vi inte om Jane Eyre, vi är Jane Eyre. 

Jag tycker att det är fascinerande att det forskas kring dethär och att vetenskapen kan bevisa det som vi Jane Eyre-älskare vetat redan länge. Det är ju självklart att vi alla varit hon. Liksom vi också varit Anne på Grönkulla, Arwen, Kristina från Duvemåla, Ponyboy och Lisbeth Salander. Just to name a few. 


tisdag 25 februari 2014

En bild

Los Angeles är en fantastisk stad men det är också motsättningarnas och kontrasternas stad. Det är så mycket L.A. över denhär bilden som jag tog av misstag och på Instagram kallade accidental composition. Det är en hemlös som går förbi en rik fakultet för blivande jurister och råkar fastna på bild. Det är ett universitet som förr var ett lyxvaruhus där Angela Lansbury hade sitt första jobb som parfymförsäljare. Det är en del av bortglömda historier i enorm stad som helst bara blickar framåt och inte har tid för historia. 

Det är så mycket vad jag håller på med just nu över denhär bilden. Försöker hjälpa min man att hjälpa vilsna ungdomar. För att de inte ska hamna på utsidan. Och samtidigt rädda ett annat hus av samma arkitekt som ritat byggnaden på bilden. Litet av misstag landade jag också här. Om man nu vill tro på slumpen. Min egen accidental composition av omständigheter. Vackra och vidriga. Att tvingas se det man helst blundar för. Ibland sker det av misstag. Ibland behövs det inte stora förändringar för att ändå se ljuset. Ett sockervaddsmoln på himlen räcker. 


måndag 24 februari 2014

I've wasted time, I've wasted breath, I think I've thought myself to death

Låt jag lyssnar mycket på just nu. Jag hörde Kongos på radion strax efter att jag kom tillbaka till L.A. och jag diggar dehär sydafrikanska bröderna starkt. Har sen dess tänkt att jag måste kolla om de har en spelning här nåt tag. Idag kollade jag äntligen. Jep. De spelade på Wiltern för exakt en månad sen. 
Oh well.


söndag 23 februari 2014

Banantjuven

Idag promenerade jag i sedvanlig lördagsordning ner till Coffee Connection för lite skrivtid. Stället fylls alltid av skrivande och speciellt på lördagar. Jag gillar den kollektivt kreativa stämningen. Men idag hade en liten Julia sitt födelsedagskalas på innergården så det blev extra trångt därinne och alla måste dela bord med främlingar, hujedamej. Killen som satt mitt emot mig hade laddat upp med både smörgås, smoothie och banan. Jag brukar också ofta ta en banan när jag är där för den kan man lätt och snabbt sluka i sig utan att tappa fokus på texten. Om man råkar befinna sig i ett sådant flow. Men idag drack jag bara kaffe. Jag satt och skrev flitigt och koncentrerat och i något skede när blodsockret låg vid tårna skalade jag hastigt och utan att tänka bananen som låg framför mig på bordet. Nöjd mumsade jag i mig av bananen utan att släppa skärmen med blicken. Jag måste dock ha kännt killens blickar på mig för jag tittade upp och mötte hans förfärade min. Jag tittade lika förskräckt tillbaka på honom, sen ner på bananen i min hand. Och åter på hans anklagande ansikte. Och så började vi båda samtidigt frusta av skratt. Vi skrattade så vi låg dubbelvikta över bordet. Jag erbjöd mig naturligtvis att köpa en ny banan åt honom men han avböjde bestämt. You've given me a funny story instead.

tisdag 18 februari 2014

Måndag

När dagen och veckan börjar med att man kramar om en ensam tonåring som just för andra gången i sitt liv mistat en bror på ett grymt och våldsamt sätt. Ja. Vad händer sen? Inte så mycket. Man sköter några ärenden. Diskuterar Fellini som om hela världen bara var en vacker skådeplats. Man försöker vara produktiv några timmar men ger upp och bara sitter och stirrar på mänskorna omkring en på caféet. I stället för att jobba själv börjar man fantisera om vad de kan tänkas hålla på med. Vem skriver på ett filmmanus? (Eller snarare vilka?) Vem skriver på en roman, vem på en doktorsavhandling? Vem mejlar sin gamla mommo? Sen går man hem och steker plättar men inte ens smaken av färska hallon får denhär dagen och denhär världen på rätt köl. 

Det låg ett verkligt och ett mentalt dis över Los Angeles idag.