Quake

Igår upplevde jag mitt första jordskalv. Jag var ensam hemma på kvällen, stod i köket när jag plötsligt kände att jag tappade fotfästet och hela huset skälvde i ett par sekunder. Det var en så märklig känsla. Jag kände att marken revs bort från under mig, fritt fall i två sekunder - ni vet den där drömmen där man faller, så kändes det - men samtidigt hade jag ju golvet under fötterna hela tiden. Jag hann tänka att jag måste ringa Fred och att jag borde gå och stå under en dörrkarm. Men det hela var över innan jag fysiskt hann reagera. Men det är underligt hur mycket man hinner tänka på bara nån enstaka sekund. 

Det var inte skrämmande egentligen, det var över för snabbt för det, men jag var nog lite svag i benen efteråt. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att le för jag kände, löjligt nog, att skalvet bekräftade min angelena-status.

Vi har en liten väska med några förnödenheter samt våra pass. Den ska alltid vara packad och vi ska alltid veta precis var den är. Och så har vi alltid en dunk med 50 liter vatten i reserv hemma. Jag har lite fnyst åt Freds katastrofberedskap men han har bott i El Salvador under en ordentlig jordbävning så jag förstår att han vill vara förberedd. You never know. Nu fnyser jag inte längre. Jag vill också vara förberedd. Just in case.

Jag berättade ivrigt för Fred när han kom hem om min första "jordbävning". Dessutom var epicentret i Marina del Rey som ligger precis bredvid oss. Han var inte så imponerad.

- I understand that your first tremble felt scary but 3.2 is not an earthquake. Wait 'til shit starts falling off the walls. 

- 3.2 counts as an earthquake!

- No it doesn't. Maybe a 5 and up.

- I don't care. I'm calling it my first earthquake.

-You cannot call it an earthquake.

-Fine. Can I call it a quake?

-Sure.