I två års tid har jag nu haft the pleasure and the privilege att få vara med i helt säkert och objektivt sett världens bästa skrivargrupp under ledarskap av en fantastisk person och författare. Under denhär tiden har vi verkligen svetsats samman och alla är alltid sporrande, inspirerande, motiverande, ärliga, positivt kritiska och bara till ett enormt stöd för varandra. Och ändå. Fortfarande. Fortfarande efter två år blir jag alltid så nervös när det är dags att skicka text att jag ligger sömnlös några kvällar före, magen krampar och huvudet håller på att sprängas. Senast i februari kändes det så jobbbigt att det blev omöjligt och till sist skickade jag ingen text alls. Imorgon joinar jag gruppen per Skype och nu har jag just skickat iväg en scen som jag vill ha gruppens synpunkter på. Fortfarande illamående och med fjärilar söndermosade under kolossala stenar i maggropen men jag har skickat text. Nu kan jag andas lättare igen. Tills nästa månad.
Hög igenkänningsfaktor. Egen text är så personlig och privat. Kom bara ihåg att det du skrivit är svinbra.
SvaraRaderaMen ändå. Så där borde det inte få vara.
RaderaSå där magkrampande. Det är ju inte rättvist.
Det känns... Som om någon annan ägde större rättigheter att värdebedöma din tex än du själv. Visst är det bra med respons, men nu blev jag nog lite plakatdemonstrerande...
TACK Minna! Du har helt rätt. "Som om någon annan ägde större rättigheter att värdebedöma din tex än du själv." Det är ju just detdär jag kämpar med. Det låter fjantigt, men ibland känns det som om jag fortfarande måste påminna mig själv att jag har lov att skriva. Jag vet inte varför det är så. (Eller egentligen vet jag nog nånstans varför.) Men tack. Jag behövde höra (läsa) detdär.
RaderaOch tack Peppe för peppen! Jag behövde den också!