Det blir aldrig något av mitt springande i Finland. Varje år när jag just kommit igång så blir det kallt igen och jag ger upp. Jag får ont i halsen och ont i öronen och det känns som att det krävs så mycket utrustning, man ska vara beredd för väta, köld och halka. Det blir helt för high-tech för mig. Men framför allt har jag bara aldrig tyckt om det. Jag har gjort det för att det är något man ska göra. Men det har aldrig varit min grej. Tills jag flyttade till L.A.
Inte är jag någon seasoned jogger fortfarande men jag gillar att springa här för det känns så lätt. Jag behöver nästan aldrig fundera på vädret och dessutom är alla man möter så trevliga. Helt som i videon nedan (ja ok då, nästan helt som i videon) är det idel leenden och glada morgonhojtningar till hälsning på vägen och det ger mig energi. Igår morse sprang jag mot downtown Culver city i stället för mot marinan och fick ta del av fler och lite större leenden än normalt. Det var värst vad alla var på gott humör idag, tänkte jag. Tills en man som stod på en busshållplats ropade "L.A. is better!" efter mig när jag sprang förbi och jag insåg att jag hade sjungit med i The Mowgli's San Fransisco för full hals...
Men nu ska jag ta en liten cykeltur för det är fortfarande det jag tycker allra bäst om.
Ps. Vi tycker om att vara aktiva tillsammans med Fred; cykla, spela paddle, gå på en hike, träna nere vid marinan. Men jag får inte honom med på en springtur. Första morgonen efter "stormdagarna" då solen igen sken in genom fönstret tänkte jag att jag sku lyckas få honom medlockad. "The only way I'm running is if there's someone chasing me", sa han och drog täcket tillbaka över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar