Första maj

Medan jag har firat första maj i lugn och ro med min syster och hennes familj (det var underbart och precis vad jag behövde och längtat efter) så har det marscherats på Los Angeles gator för både arbetarnas och invandrarnas rättigheter. (Ofta går de båda hand i hand. No pun intended.) 

En 17-årig tjej jag jobbat med (hon bor inte på Casa Libre, men hon kommer dit för att låna böcker och för juridisk rådgivning, bl.a.) skickade ett meddelande och frågade om jag vill komma till hennes skola på fredag och lyssna på hennes föredrag. Vad jag önskar att jag kunde vara där! (Hon har samma namn som min kära kusin, det har ingen betydelse men ändå har det det, om ni förstår vad jag menar.)

Och D som har haft fruktansvärt svårt att lära sig klockan skickade en videohälsning för att visa att han lärt sig! Och han lärde sig på tre minuter! Haha. Precis som jag gissade var det hans egen nervositet och panik för att säga fel som gjort att han inte ens vågat tidigare. Jag har sett videon hundra gånger. Vår andre D som är tre år yngre hjälpte honom att lära sig. Det värmer mitt hjärta när jag ser hur pojkarna sporrar och stöttar varandra. De är mycket lojala mot varandra och det tycker jag att är jättefint.

Förutom att jag talat om Casa Libre varje dag sen jag kom till Finland så har jag inte haft tid att sakna varken L.A., Casa Libre eller min man. Men idag på första maj hann jag lite stanna upp och läsa alla hälsningar jag fått därifrån och fick lite ledsamt. Men samtidigt sporrade de mig att bara fortsätta tala om Casa Libre varje dag medan jag är i Finland. 

Många kompisar uttryckte sin förvåning på vappen över hur mycket tid jag tillbringar på Casa Libre. På Instagram och Facebook har de fått bilden (bokstavligen) att jag bara hänger på restauranger och barer. Visst har jag bloggat och skrivit om Casa Libre på Facebook men de hade inte förstått vidden av hur mycket jag jobbar där. Även om jag instagrammar massor blev jag ändå mycket förvånad över att mänskor tycks tro att jag visar hela mitt liv och hela min vardag på sociala medier. Det är ju bara en pytteliten bråkdel. 

Jag måste säga att jag blev lika förvånad över frågan varje gång och jag kom mig aldrig riktigt för att svara. (Så blir det ofta för mig. Jag behöver tid att formulera mina tankar.) Så låt mig göra det här i stället. (För den som läser.) För det första är det självklart att jag skyddar ungdomarnas integritet och rätt till privatliv. De få gånger vi ger vår tillåtelse att publicera bilder på pojkarna (eller de flickor vi också jobbar med nuförtiden) eller tillåter intervjuer med dem så är det enbart då vi tror att det är till nytta för dem själva (t.ex. för framtida studier eller stipendier), nödvändigt för Casa Libre eller överhuvudtaget för att sprida information om den ständigt ökande strömmen av ensamma barn från Centralamerika. 

För det andra, hur mycket bilder eller uppdateringar lägger anyone upp dagligen från sitt arbete? Det här är inte ett arbete jag eller min man gör för "bragging rights". Vi gör det för att det är viktigt för oss. Och för att dessa barn och ungdomar förtjänar allas vår best effort. Det att jag väljer att tala om det så mycket nu är för att jag och vi, Casa Libre och dess ungdomar behöver hjälp. (Och för att jag behövde skriva av mig efter chocken jag upplevde då jag kom till Finland.) Men även om jag jobbar mycket för Casa Libre så är det ingenting, absolut ingenting, i jämförelse med min mans insats. 

Ps. Och. För att nu avslöja mig själv litegrann. Jag väljer ofta att underdriva hur mycket vi jobbar tillsammans med Fred och hur mycket tid vi tillbringar med varandra för folk tycker att det är lite knasigt. På riktigt. Mänskor tycker att vi är lustiga som nästan alltid är tillsammans. Jobb eller ej.