måndag 28 april 2014

Skilda världar

Ibland frågar mänskor mig (oftast amerikaner) om det var en kulturchock att flytta till USA. Det var det inte. Däremot har det blivit litet av en kulturchock att komma hem till Finland. Och den blir större varje gång ju mer tid jag tillbringar i L.A. Men det beror inte så mycket på staden eller landet utan nog mest på jobbet på Casa Libre och på ungdomarna som bor där. Jag har dem att tacka för mycket. När man ser livets hårdaste sidor rakt i ögonen varje dag så förändras man som mänska. Det är helt klart att man gör. Så kontrasten blir stor när jag kommer hem till Finland och ser att ingen och ingenting har förändrats här. Vilket också är helt naturligt. Men ändå. När jag kommer till Finland så förväntar jag mig att mänskor här ska visa ett intresse för vad jag gör i L.A. och blir besviken (naivt nog, kanske?) när jag inser att så inte är fallet. Casa Libre och både pojkarna som bor där och de andra ungdomarna vi jobbar med är en så ENORM del av mitt liv och min vardag att jag inte kan tala om L.A. utan att tala om dem. Men de flesta vill bara höra om Hollywood. Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. Det är få i min närhet som bryr sig om hur de riskerat sina liv för att kämpa för en framtid för inte bara sig själva men även för deras familjer. Ingen vill veta att de alla är egna individer med sina unika förmågor och drömmar och tonårsproblem. Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen. Jag förstår att det är omöjligt att känna dem såsom jag känner dem när man är på andra sidan jorden. Men just därför. Låt mig berätta. Låt mig berätta att de inte är namnlösa betydelselösa myror som man inte behöver se eller erkänna för vem vill egentligen att jordgubbarnas sötma ska få bismaken av ensamma tonåringars svett som jobbar på jordgubbsfälten från fem till fem sex dagar i veckan? (Plus två timmars arbetsväg åt vardera hållet som är snarare regel än undantag.) Vem vill veta om lungproblem och bronchitis de får av att sova i fukten på golven i samma kök där de om dagarna jobbar som diskare? Vem vill höra om mänskor som våldför sig på barn de lovat hjälpa? Det är smutsigt, vidrigt, äckligt och obehagligt. Det är ingen verklighet man vill vidröra. Så det är mänskligt att vilja blunda. Eller tänka att de ska vara tacksamma att de har ett jobb. Och är de egentligen ens lämpade för något annat? Mänskor ser dem som födda diskare till den grad att när en hotellmagnat kontaktade oss och sa att han gärna vill hjälpa till visade det sig att den "hjälp" han erbjöd var jobb som diskare på sina hotell åt alla våra pojkar. Han blev förnärmad när vi sa att våra ungdomar siktar på college. 
Det är naturligtvis inte mindre värt att diska. Eller plocka jordgubbar. Eller klippa gräs. Det finns många som är mycket tacksamma för de jobb de har. Och visst kan man tänka att det ändå är ett bättre alternativ än att tvingas gå med i ett gäng, bli en narco traficante eller att bli dödad. Men det är ett problem när ett helt samhälle, en hel värld, ser dem som enbart det; billig arbetskraft. Arbetskraft som är behändig att ha så länge man inte behöver betala för sociala förmåner och sjukvård. Och att detta tillåts ske i USA, the land of the free, är en skam.

Varje chans jag får så trycker jag somliga av våra pojkars perfekta betyg upp i ansiktet på alla skeptiker. Jag gör det inte för att de på något sätt betyder mer än de av våra pojkar som får kämpa mer i skolan. Jag gör det för att få mänskor att se dessa bruna pojkar (sorry, men it had to be said, vita barn tillåts inte fara illa) på ett nytt sätt. Trots att jag hatar att se det förvånade uttrycket i deras ögon (Who knew att dehär namn- och ansiktslösa ungdomarna på riktigt kan vara smarta och ambitiösa plugghästar?!) så ger det mig en enorm tillfredsställelse. "Just det, skulle du själv ha fixat samma resultat på ett främmande språk du lärt dig bara ett år sen, vah?" (För att inte tala om alla andra trauman de fått utstå samtidigt.) Jag kan ibland bli rosenrasande inombords när vi berättar åt folk om våra ex-residents som gått ut både high school och college with honors och man kan se det, se det så tydligt skrivet i deras ansikten att dehär två begreppen kan de inte kombinera i sin hjärna; illegal* immigrants with honors. 
(*Till Casa Libre-programmet hör också juridisk hjälp så i 9 fall av 10 får de legal status och är inte längre papperslösa när de lämnar Casa Libre. Efter att de fyllt 18 blir det betydligt svårare, men inte helt hopplöst.)

Det är bara omöjligt för mig att förstå varför det är så svårt att inse att det är omständigheterna som gjort att de inte har samma förutsättningar som t.ex. vi som fötts i Norden. De är inte dumma. De har bara inte fått gå i skola tillräckligt länge. De har ingen medfödd fallenhet för fysiskt tungt arbete. 
José. Juan. Delbert. Danis. Donald. Domingo. Cristian. Josue. Tomas. Freddie. Tony. 
De är lika värdefulla som dina barn. Var och en av dem har exakt samma mänskovärde som DITT barn. Exakt samma rättighet till utbildning och till fria självständiga livsval. Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du.  Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på fel coyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. Vad har vi för rätt att säga att ni har ingen rätt till vår välfärd? Vi skickade också våra barn över till trygga Sverige under kriget. Och dehär barnen, för de är ännu barn, kommer från regelrätta krigszoner.
Men det mest hjärtskärande är sanningen de får uppleva om och när de kommer fram. Ett mänskoliv är ingenting värt där de är hemma. Men i USA har alla samma rättigheter. I USA finns rättvisan. I USA är alla lika värda. Så de riskerar sina liv för att komma till USA. Bara för att märka att de är ingenting värda där heller. De flesta vill gå i skola. Men de hamnar ut på samma fält de kommit ifrån.

Det är svårt att få mänskor att engagera sig även i USA. Men det handlar om främlingar. Jag tar det inte personligt. Här i Finland blir jag däremot personligt sårad när man inte vill höra. Man vill ingenting veta. Jag visar intresse för era barn. Jag lyssnar på vilka framsteg de har gjort i skolan. Låt mig snälla berätta om mina.  

Liksom i Finland finns det också ett orättvist fördelat ekonomiskt överflöd i USA och inte minst i Los Angeles. Men återigen. Det är i Finland jag reagerar för hur lättvindigt man diskuterar och hanterar pengar och jag vet att jag själv har betett mig på samma sätt. Det är därför här som jag får upp ögonen för hur jag själv tagit aktiv del i konsumtionshetsen. Och det är klart att jag fortfarande njuter av och sätter pengar på "ytligheter" som god mat och gott vin. Och musikfestivaler. (Men mera sällan.) Det är inte min mening att skuldbelägga någon. Det är inte någons fel att jag nu innan jag köper ett nytt yogakort i första hand tänker på att Danis behöver nya skor och väljer att i stället köra Youtube-pilates hemma. Och vi behöver naturligtvis inte ge upp allt. Men vi kan kanske ge upp nånting till förmån för någon annan. Det är inte fel att ha mycket. Men det är fel att inte dela med sig. 

Vi lever i en grym och orättvis värld där det land där du föds på riktigt kan bestämma ditt livsöde. Det är inte våra ungdomars fel att de fötts i länder slitna av våld och ekonomisk osäkerhet. Lika lite som det är vårt "fel" att vi fötts i ett (nuförtiden) privilegierat Finland som gör att våra prioriteringar ser annorlunda ut. Men det är fel att aktivt välja att fortsätta blunda och stänga öronen. Det är fel.

Jag vill inte att någon ska ta illa vid sig av vad jag skriver. Jag vill bara berätta att jag har förändrats. Och säga att jag blir sårad när de barn och ungdomar som betyder så mycket för mig inte blir bemötta med respekt. Och att inte vilja lyssna, att tro att man inte behöver veta,  är att inte visa respekt. De har varit osynliga tillräckligt länge. Snälla, se dem! Om ingenting annat, visa åtminstone hänsyn mot mig och min man, respektera det vi brinner för. Du behöver ingenting veta. Men fråga. För det är fruktansvärt tungt att känna att ingen bryr sig. 

Och till er som utgör undantagen; TACK.

TILLÄGG: Och ibland får man detdär stödet precis när man behöver det som mest. TACK Peppe! Och TACK kära Anna G. som lyssnade under en hel kvällspromenad i ett underbart vackert Helsingfors i aftonrodnad! Och till sist frågade: "Vad kan jag göra?" En fråga som inte alltid har ett svar. Men tro mig, ibland hjälper det bara att få frågan.

27 kommentarer:

  1. Jag blir omtumlad av att läsa detta. Trots att jag vet att sådant är vardag för såna som era ungdomar. Världen är så skev och konsumtionen står mig upp i halsen. I Thailand, som jag bor i nu, köper en saker för en bråkdel av det vi betalar i Europa och då anses det ändå dyrt här. Människor bor på platser och ställen som skulle klassas som livsfara i Skandinavien och de gör vad som helst för pengar. Vad som helst. Detta är ett väldigt korrupt land, som många andra, och för mig var det en.väldig kulturkrock. Det var inte det turistparadis jag hört om men så är jag heller ingen turist och ser det med andra ögon.

    Jag ska iaf gilla Facebooksidan, min ekonomi är tyvärr obefintlig men jag ska sprida ordet. Det ni gör är ovärderligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Therese! Det är inte bara pengar vi behöver. Det hjälper mycket om du sprider ordet! Och jättefint om du joinar oss på Facebook! Det känns jätteviktigt för oss, varje till person som gillar Casa Libre på Facebook betyder mycket! (Gilla gärna också Give Local America's Facebook-sida om du vill. Du behöver inte donera men jag tror ändå på att ju fler mänskors goda energier vi får på vår sida, desto större skillnad gör det!) Och roligt att hitta din blogg, tack för det också! :)

      Radera
    2. Jag ska definitivt göra mitt bästa! Och visst är det så med människors goda energier, det tror jag på absolut. Tack själv! :)

      Radera
  2. Jag såg filmen Sin Nombre för några år sedan och dog en smula. Nu dog jag en smula till. Jag är full av respekt och beundran för det arbete ni gör i L.A. Jag kan också känna en uns av stolthet att en finländare som du är där och bidrar till världen genom detta fantastiska engagemang, medan vi andra sitter här och klagar över att det ska bli skitväder på första maj. Tack och kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Sofia! Sin Nombre är en riktigt bra film.Den är mycket verklighetstrogen.

      Radera
  3. Tack för att du delar med dig, säger ifrån och berättar! Väldigt träffande det där med att du engagerar dig i på vad andras barn gör men inte får samma intresse tillbaka. Hoppas det träffar och väcker upp människor!

    SvaraRadera
  4. Åh vilken gripande text! Jag hjälper också gärna till om jag kan. Ni gör ett jätteviktigt jobb! Heja er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Malin! Jag ska skriva ett annat inlägg snart om vad man kan göra, den som vill. Ska också rekommendera ett par dokumentärer för den som vill ha lite mer upplysning.

      Radera
  5. Jag hade ren tidigare tänkt att jag vill fråga ut dig om ALLT gällande Casa Libre på Leros! Jag tycker att när du skriver om huset och pojkarna är det de intressantaste blogginläggen. Som detta: vackert och angeläget skrivet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lovar att berätta mer på Leros! Kram på dig!

      Radera
    2. Och tack! Jag är glad att du läst de inläggen med intresse! Kanske jag har tänkt fel då jag flera gånger begränsat just de inläggen. Flera gånger då jag kommit hem har jag velat blogga eller berätta om något, men jag har tänkt att det kanske blir för jobbigt om jag typ inte skriver om något annat. (Och så bloggar jag ingenting alls i stället...)

      Radera
  6. Bra skrivet! Och bra att du skriver om detta. Jag upplever ibland en kulturchock i Finland, även om jag alltid bott här. Jag jobbar med omhändertagna barn med psykisk ohälsa här. Rätt så ofta känns det som att hela finska samhället blundar för faktumet att dessa barn finns och att de verkligen behöver all den hjälp de kan få. Kan tänka mig att folk ännu mindre har lust att öppna ögonen för pojkarna du talar om. Människan är fruktansvärt självisk och grym. Kan inte fatta hur ögonlocken kan vara så selektivt tunga.
    Kämpa på med det goda arbetet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uh, fy vad jobbigt. Mänskan är sannerligen ett egoistiskt väsen. TACK för det fantastiska jobb du gör! Visst har vi mycket att jobba vidare på här i Finland också i det avseendet. Tur att det finns mänskor som du som orkar. En STOR KÄMPEKRAM till dig!

      Radera
  7. Usch, det var nog en knäpp på näsan det där, och helt förtjänt. Så lätt man glömmer att sätta saker i perspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen, det var nog inte helt meningen att ge en knäpp på näsan, men jag är tacksam för att du kan ta det (den) på rätt sätt! Kram!

      Radera
  8. Fint skrivet och man (jag) vill ju verkligen hjälpa till. Finns det nåt sätt som man kan donera pengar på? Skulle vara fint att få i gång en insamling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Kugge!
      6.5 ordnas det en stor insamling i hela USA. Casa Libre är en av de organisationer man kan välja att stöda. Officiella namnet under insamlingen är Center for Human rights and Constitutional Law (Casa Libre). Gå in och gilla Casa Libres Facebook-sida för att få mer info och instruktioner.
      https://www.facebook.com/casa.libre.9
      Du kan också gilla Give Local America på Facebook som ordnar kampanjen.
      https://www.facebook.com/GiveLocalAmerica
      Där kommer också upp info. Men tack vare det intresse ni nu visat här tänkte jag skriva ett inlägg och ge ett finskt kontonr man kan göra en inbetalning på om det känns lättare. Jag kan sedan sköta den officiella delen att betala in den 6. maj i ditt namn så slipper du komma ihåg ett specifikt datum. Alla bidrag är välkomna! Tack igen!

      Radera
    2. Låter ju nog allra enklast om vi kunde betala in på ditt (?) finska konto, är gärna med och samlar med folk för att vi ska kunna få in fler som är med! Just tell me how, är säker på att jag känner många som gärna är med och donerar! :) Och likade redan sidan, kul om man får följa med vad som händer där. Har ju själv rest runt i Latinamerika och mitt hjärta bultar extra hårt för allt som har med den regionen att göra.

      Radera
    3. Det låter fantastiskt Kugge! TACK! Jag återkommer imorgon med mer info!

      Radera
    4. Hej! Hur blev det nu med det här? Slänger gärna in en slant! :)

      Radera
    5. Kugge, inlägg följer! TACK! Har haft problem med både dator och nät... Men ville också egentligen vänta till rätt dag. Annars kommer mänskor inte ihåg sen...

      Radera
  9. Vännen! I hear you! Fy vad jobbigt det var att komma hem ifjol! Önskar så att vi kunde träffas medan du är här så du fick berätta om dIna finfina barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillägger: sociology of absence , eller coloniality ...om du vill sätta ord på din frustration. det gjorde jag, efter tre akademiska artiklar börjar trycket lätta... det är alltså inget nytt, har fungerat så här sedan kolumbus skrev hem att ursprungsbefolkningen inte hade någon själ då de inte trodde på en gud. sedan dess har man kunnat legitimera många grymheter med att stänga ögonen här i Europa...

      Radera
  10. Vilket fint jobb ni gör. Å vilka duktiga killar!

    SvaraRadera
  11. Jag kan skriva under precis allt det som de andra kommenterarna har skrivit. Du tänker och skriver så väldigt vackert att man blir mjuk i hjärtat. Tack för ett fint och viktigt inlägg.

    SvaraRadera
  12. Tack för att du berättar om din frustration, det öppnar nog ögonen för att man säkert kan bete sig oavsiktligt ytligt och nonchalant ibland. Skriv gärna mer om ert arbete på Casa Libre! Även om man vet lite om hur det är, finns det alltid mer att lära och det är lättare att förstå på ett mer personligt plan genom enskilda öden, även om de anonymiserats.

    SvaraRadera