Black Swan

Vi hann just bli klara med upphängningen av tranorna före jag träffade kompisen på Tennispalatset, vi hade dejt för att se Black Swan. En film som jag väntat länge på att få se. Jag älskar Natalie Portman, jag tycker att hon är otroligt begåvad, vacker, intelligent och empatisk. Och allt ovanstående stämmer fortfarande. Men själva filmen, nej, jag tyckte inte alls om den. 


Jag älskar balett och så klart Svansjön. Det är omöjligt att inte älska den. Och det ligger ju en väldig kraft i att ha ett så välkänt tema bärande genom hela filmen. Rent musikaliskt menar jag.


Min första reaktion när creditsen började var "jaha, was this it, liksom?!". Karaktärerna var för mig totalt oengagerande. De s.k. psykologiska "thriller"-inslagen var så klichémässiga att de bara var irriterande. Visserligen var där några obehagliga scener då jag måste titta bort, men jag tyckte inte att filmen var särskilt spännande och åtminstone inte nervkittlande vilket jag förväntar mig om en film kallas för en thriller. Dessutom hade jag lite issues med att huvudpersonen är en kvinna som brottas med alla klassiska störningar, en sjuk mor/dotter-relation, sexuell självförnekelse, självskadebeteende och ätstörningar. Lägg till hennes rosa prinsessbarnkammare, hennes desperata strävan efter perfektion, hennes utsatthet för chefens sexuella trakasserier och hennes kvinnliga kollegers småsinta avundsjuka så får du den mest tragiska av alla kvinnovarelser.
Natalie Portman gör väl ifrån sig, inte minst som dansös, men hennes rollfigur är så otroligt enerverande och jag blir bara inte varken såld eller helt övertygad.


Snyggt drag dock av regissören att casta Winona Ryder som den före detta prima ballerinan. 


Men jag tyckte trots allt om att få tillbringa ett par timmar i balettvärlden och den fick mig att sakna mina vänner Carolina och Dario som nuförtiden gör karriär som premiärdansare respektive solist vid Hamburgs balett. Jag måste faktiskt gå in på Operans hemsidor och kolla vilken balett som går under våren och de hade ännu fotona på Carolina i Romeo och Julia där vilket fick mig att sakna dem och deras föreställningar ännu mer. Måste absolut gå och se en balett under våren.  


Jag trodde att Black Swan lämnade mig helt oberörd och min spontana reaktion igår var "vilken skitfilm". Men sen efteråt händer något konstigt.  Vi firade Earth Hour på Sushi bar (som by the way är mycket mysigare i mörk belysning, vi sa åt dem att de borde fira Earth hour varje kväll) efteråt med kompisen och förde ganska djupa diskussioner som till synes inte hade någonting att göra med filmen. Men nu idag tänker jag ändå att det kanske inte var någon slump att våra samtalsämnen tangerade perfektion eller åtminstone illusionen av den? Jag har ju också själv blivit bedragen att tro att vara fulländad är det enda sättet att ha rätten att bli älskad. Och det stämmer ju att det många gånger är vi själva som står i vägen för våra drömmar och egentligen kämpar de allra flesta mot sig själv och sina inre demoner. Så nu har jag ett mystiskt sugande behov av att se filmen en gång till. Det är som när jag åt sushi för första gången. Jag tyckte det var jätteäckligt. Men sen ville jag ändå ha mer redan nästa dag.