söndag 20 mars 2011

Aurora Helsinki

Glömde berätta den lilla detaljen gällande nyckelincidenten att kompisen ännu sen textade mig sin kompis nummer för hennes egen akku höll på att ta slut... Full fiasko alltså. Och nyckeln är fortfarande M.I.A...


Men som tur hann jag på teatern i alla fall för den var nog bra. Inte en upplevelse större än livet, men bra. De hade bara försökt få lite för många storylines med och det gjorde tyvärr att helheten blev lite splittrad. 
Där var videoinspelningar integrerade med i pjäsen vilket var ganska intressant. Vissa bilder funkade bättre än andra. 


Pjäsen bygger på intervjuer med personer med psykiska sjukdomar. Alla i publiken förväntades sätta på sig vita läkarrockar. Scenen var i mitten med åskådarläktare på vardera sida. Jag koncentrerade mig förstås på skådisarna i mitten men när jag plötsligt tittade upp och såg en mängd människor i vita rockar sitta och iaktta "de sjuka" fick jag en jättestark obehagskänsla om hur "dom" blir dömda och observerade av en grupp mänskor som betraktar dem från ett utomstående perspektiv. Jag vet inte om det var det som var meningen med rockarna men symboliken kändes väldigt stark för mig. 


Det var skönt att få slita av sig rocken efter pjäsen. Besynnerligt hur starka känslor och associationer en enkel vit rock kan skapa.


Efter att vi först lyckats tappa bort varann i Viirus nya utrymmen gick vi ännu till Kipinä där jag återförenades med min reservnyckel. Kipinä har dragit ner på standarden. Morr! Att betala 6,90 för tre ynkliga scampin är inte ok.


"Läkarna" drack vin i pausen. Jag identifierade nog mig ändå mer med patienterna... 


Dehär små plastdjuren stod under hela pjäsen i ena hörnet av scenen. Jag väntade hela tiden på att de skulle användas men ingenting hände med dem. De bara stod där. Sånt där kan bli och störa mig. Varför var de där?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar