With cream

Om jag hade minimi 600 överloppsevron så skulle jag gå och försöka ropa in denhär på lördag på Animalias konstauktion. Trots att jag inte tycker om grädde. Men jag tycker om bambin. Och andra djur.


http://www.animalia.fi/eläin/huutokauppa/tukiainen

Nuku pommiin!

Just så. När har detta månne hänt senast undrar jag? Att jag försovit mig rejält? Det är nog 10 år sen. Minst. Men i dag hände det. Tio timmars sömn blev det och jag hörde inte ens väckarklockan. Men eftersom jag inte missade något viktigt (antagligen hade inte mitt undermedvetna ens låtit mig sova i så fall) så säger jag bara hurra! 


Jag förbannade mig själv lite igår för någon med sömnsvårigheter borde knappast läsa om kvinnohandel det sista man gör innan man lägger sig, Men tydligen var jag så slut så det spelade ingen roll. Hurra igen! Tänk hur lycklig man blir av att kunna sova?! 


"No one looks back on their life and remembers the nights they got plenty of sleep." skiver Aida.  Så sant så sant. Men efter flera sömnlösa nätter är jag plenty nöjd i alla fall med sömnsaldot. Börjar se någorlunda normal ut igen. Det kallas inte för beauty sleep utan orsak. 

EDIT.  Jag undrar om jag sov så djupt att jag inte hörde grannarnas bebis skrika eller om även de fått sova inatt? Det är kanske inte helt läge att fråga... Just in case. Mamman börjar närma sig sammanbrottets rand tror jag...

Dagen bakvänt

-Nu å sova å hoppas på en bättre natt än de tre senaste. Natit nati!


-Den rätta mannen vann! Grattis Top Chef Akseli!


-Skrev ett långt mail med mina New York-tips åt kompisen som åker dit nästa vecka. Avis!



- Försökte skrapa ihop något ätbart, det blev vegebiffar från frysen utan något till. Asketiskt. Tomaterna hade ruttnat. Och dåliga poäng att rapportera i Inte slänga mat-projektet.


-Plockade upp Adlibris paket från R-kiskan. (Igen. Shit.) A long way from paradise - Surviving the Rwandan Genocide och Half the sky - Turning oppression into opportunity for women worldwide. Inte de mest upplyftande titlarna denna gång. 


- RHC-meeting. (Refugee Hospitality Club) Mina grannar här på Nylandsgatan är ju mottagningscentralen. Jag ska ta intresserade invånare på guidningstur runt Helsingfors bestämdes det.


-Missade kompisens födismiddag pga prior commitment. Se ovan. Det blir lunch i stället en annan dag.


-Min argentinska lillebror ringde och meddelade att han kommer på besök i sommar. HURRA!!! Glädjerus!



- En sista sväng via kontoret. Bra saker hade hänt på timmen jag var borta!



-Snabbkaffe med kompisen. Hon bjöd på läcker chokopralin. Sånt piggar upp dagen.


-Jobb. Tråkigt sådant.


-Lunch med kompisen. Under lunchpausen hann vi stressa upp oss ordentligt över bl.a. kyrkan, SFP, HBL och vaccinationsdebatten. Det var effektiv tidsanvändning. Lite Colin Firth-snack till slut hjälpte oss relaxa en aning på väg tibax till kontoret.


- Intervjuades till en doktorsavhandling. Mycket intressant. Jag har lidit av kognitiv diskrepans fick jag reda på.


- Inser att jag inte har någon aning vilken församling jag tillhör?


-Vaknade trött efter gårdagens bokklubb. Får jag sova några timmar till? Pliiis!

Äta eller läsa?

Det är svårt att hitta den perfekta "lunch-boken", dvs. en bok som man lätt kan balansera i ena handen medan man slevar i sig salladen med den andra. Alternativt en bok som hålls bra öppen av sig själv när den ligger platt på bordet. Sen får den inte vara för stor och otymplig heller utan ska helst rymmas enkelt i hand- eller dataväskan och inte väga för mycket. Och så ska man komma snabbt in i handlingen under en kvart utan att bli och grubbla för mycket på den efteråt.


Men det är väl därför tidningar är uppfunna. Eller lunchsällskap i form av en riktig person.


Siri Hustvedt's The summer without men klarar sig bra i väskkategorin och själva lunchläsningstestet men tyvärr misslyckas jongleringstricket. 

Outsmarted

De är finurliga där på Spotify... Om man nollar volymen sätts reklamen automatiskt på paus. Damn it. Jag får fortsätta plocka in och ut med hörlurarna bara.

Kill me with kindness

När man sprungit iväg på morgonen med bara kaffe och ett par mandlar i magen, då börjar man snabbt må lite illa. Sprang ner till Wayne's i hörnet för att köpa en smoothie. Men det finns ingen dag då det är ok att se lite sprängd ut för där sitter ungdomsförälskelsen och blir intervjuad. Han ler försiktigt mot mig men kan tack och lov inte avbryta intervjun. När man tampats med ex:et halva natten så skulle jag inte riktigt orka med dethär nu, tack bara.


Jag vänder mig snabbt om med min smoothie i högsta hugg och där står två charmiga kockar jag beundrar och smilar även de vänligt. Jag undrar om jag ser smått sinnesförvirrad ut idag med håret på ända när alla ler sådär übersnällt mot mig, sådär som man gör mot barn eller den lokala locon. 


Imorgon ska jag borsta håret.

Dagens feelis

Sömnlös

Here's hoping...

Monday-night movie-night

Jag tog föräldrarna på bio idag. Kungens tal. En stor film på alla sätt och vis.

Black Swan

Vi hann just bli klara med upphängningen av tranorna före jag träffade kompisen på Tennispalatset, vi hade dejt för att se Black Swan. En film som jag väntat länge på att få se. Jag älskar Natalie Portman, jag tycker att hon är otroligt begåvad, vacker, intelligent och empatisk. Och allt ovanstående stämmer fortfarande. Men själva filmen, nej, jag tyckte inte alls om den. 


Jag älskar balett och så klart Svansjön. Det är omöjligt att inte älska den. Och det ligger ju en väldig kraft i att ha ett så välkänt tema bärande genom hela filmen. Rent musikaliskt menar jag.


Min första reaktion när creditsen började var "jaha, was this it, liksom?!". Karaktärerna var för mig totalt oengagerande. De s.k. psykologiska "thriller"-inslagen var så klichémässiga att de bara var irriterande. Visserligen var där några obehagliga scener då jag måste titta bort, men jag tyckte inte att filmen var särskilt spännande och åtminstone inte nervkittlande vilket jag förväntar mig om en film kallas för en thriller. Dessutom hade jag lite issues med att huvudpersonen är en kvinna som brottas med alla klassiska störningar, en sjuk mor/dotter-relation, sexuell självförnekelse, självskadebeteende och ätstörningar. Lägg till hennes rosa prinsessbarnkammare, hennes desperata strävan efter perfektion, hennes utsatthet för chefens sexuella trakasserier och hennes kvinnliga kollegers småsinta avundsjuka så får du den mest tragiska av alla kvinnovarelser.
Natalie Portman gör väl ifrån sig, inte minst som dansös, men hennes rollfigur är så otroligt enerverande och jag blir bara inte varken såld eller helt övertygad.


Snyggt drag dock av regissören att casta Winona Ryder som den före detta prima ballerinan. 


Men jag tyckte trots allt om att få tillbringa ett par timmar i balettvärlden och den fick mig att sakna mina vänner Carolina och Dario som nuförtiden gör karriär som premiärdansare respektive solist vid Hamburgs balett. Jag måste faktiskt gå in på Operans hemsidor och kolla vilken balett som går under våren och de hade ännu fotona på Carolina i Romeo och Julia där vilket fick mig att sakna dem och deras föreställningar ännu mer. Måste absolut gå och se en balett under våren.  


Jag trodde att Black Swan lämnade mig helt oberörd och min spontana reaktion igår var "vilken skitfilm". Men sen efteråt händer något konstigt.  Vi firade Earth Hour på Sushi bar (som by the way är mycket mysigare i mörk belysning, vi sa åt dem att de borde fira Earth hour varje kväll) efteråt med kompisen och förde ganska djupa diskussioner som till synes inte hade någonting att göra med filmen. Men nu idag tänker jag ändå att det kanske inte var någon slump att våra samtalsämnen tangerade perfektion eller åtminstone illusionen av den? Jag har ju också själv blivit bedragen att tro att vara fulländad är det enda sättet att ha rätten att bli älskad. Och det stämmer ju att det många gånger är vi själva som står i vägen för våra drömmar och egentligen kämpar de allra flesta mot sig själv och sina inre demoner. Så nu har jag ett mystiskt sugande behov av att se filmen en gång till. Det är som när jag åt sushi för första gången. Jag tyckte det var jätteäckligt. Men sen ville jag ändå ha mer redan nästa dag. 

Sadako och de tusen papperstranorna

Trots att boken var otroligt sorglig så älskade jag den som barn. Den bygger på en sann berättelse om Sadako som växte upp i Hiroshima åren efter att atombomben släpptes. Jag minns forfarande handlingen otroligt väl. Sadako var duktig att springa men faller när benen plötsligt inte håller under en träning inför skolans löptävling. Det konstateras att hon har leukemi, "atombombssjukan". Hennes kompis tar papper med till sjukhuset. Enligt en japansk legend så går din önskan i uppfyllelse om du viker tusen papperstranor. Hon hinner inte vika tusen stycken innan hon dör men hennes skolkompisar gör de sista papperstranorna färdiga. 


Det finns en staty av Sadako i Hiroshima och papperstranan har blivit en symbol för kampen mot kärnvapen. 


Med anledning av Japans naturkatastrof ordnades igår en öppen konstaktion på Helsingfors konstmuseum Tennispalatset av konstnärerna Fredrika Biström, Katriina Koskinen, Heidi Lunabba, Magdalena Åberg samt kulturaktivisten Rita Paqvalén. En otroligt fin idé tyckte jag! Tillsammans vek vi ett oräknat antal origamitranor. Men vi säger att de blev åtminstone 1000! De hänger i Tennispalatsets andra våning en vecka.


Jag hade bara tänkt delta ett par timmar men det var så jätteroligt och jag blev helt hooked på vikandet. Dessutom måste jag ju se slutresultatet! Så jag stannade hela dagen och vi vek och vi vek. Där var en massa gulliga barn också under dagen som tog vikandet på helallvar.


Visst blev de fina?

Jag vek tre enorma papperstranor av Heidis feministtapet.

Fast Heidi gjorde en ännu större!

Heidi hängde upp.

The signs are everywhere...

Och Jenny vet hur man hittar dem! Tack Jenny för helgens bästa!

Allting har en mening.

Hemsolen: Ulostemassapieru: "är ett anagram på Perussuomalaiset. Det är ungefär här jag börjar tro på himmelska kodbudskap. Hoppas den röstande allmänheten tar till sig ..."

God Morgon!

I L.A. hade vi en Natural juice-bar precis mitt emot gatan från kämppän. Det var helt underbart! Alla tänkbara grönsaker och frukter att välja i otaliga kombinationer. Bara 3,50 USD för o,75 l. Jag är inte en morgonmänniska så oftast hade Boyfriend sprungit ner efter en morgonjuice åt mig före jag ens hade stigit upp. 


En mango-papaya-ananas juice eller en ginger-wheat grass-carrot shot hade suttit bra idag för lite extra solsken.

Fredagkvällen till ära

Ladies & gentlemen, the one and only; Patti Smith!


Jag älskar hennes smile på slutet där, en sällsam ynnest!

Mullvaden

Som en yrvaken mullvad plirade jag försiktigt mot solen när jag vågade krypa ut ur mitt hål i dag för första gången på nästan en vecka. Knappa sex timmar orkade jag på kontoret. Det var en bra start i alla fall. Och skönt att lite komma igång före nästa vecka och få lite syre. Men fy ase vad kallt det var därute!


Ikväll ska jag kura ihop mig här hemma och kanske ta kål på de sista kvarlevande bobborna med en liten cognac. Så att jag hoppeligen kan vika papperstranor imorgon. Och nu när jag äntligen orkar läsa ska jag ta itu med en ny bok. Älskar dendär känslan när man får ta i och vända på böckerna man har på hög för att välja vilken man ska börja läsa till nästa! 
Det var Dave Eggers som drog längsta strået idag.

Hatet från mobiloperatörerna

Saunalahti skickar mig fortfarande, fortfarande, två räkningar varje månad. En på mitt riktiga namn och en på mitt gamla efternamn. Efter snart två år, otaliga samtal, e-mail och två personliga besök till shoppen har jag gett upp hoppet om att de ska klara av att bara skicka en räkning på mitt nuvarande namn. Jag behöver ju ändå bara betala räkningen en gång. Men skulle bra klara mig utan påminnelsen om exet genom postluckan varje månad. Alla andra företag har lyckats med namnbytet men tydligen var det för komplicerat för Saunalahti.


Och mina vänner på DNA skickade samma räkning två gånger. Ena på mitt förnamn och efternamn och adressen på svenska. En annan exakt likadan räkning med samma fakturanummer, samma summa, samma förfallodag och samma referensnummer men denna gång med mitt förnamn, efternamn OCH mina mellannamn och adressen skriven på finska. Dessa räkningar anlände samma dag. Jag tyckte ändå att jag bara behövde betala räkningen en gång. Detta tyckte tydligen inte DNA och stängde av min telefon. Vilket jag inte ens först märkte eftersom jag befann mig i en feberkoma. Tydligen har de gjort omändringar i systemet och därför av misstag fakturerat dubbelt. Tyvärr, tyvärr. De är sååå ledsna. Men nu vet de inte om de får den på förrän MÅNDAG!!! Det är nämligen inte helt enkelt att slå på ett abonnemang igen. Not my problem. FIX IT!
Alltså de kommer att uppleva en vrede utan like och det kommer att stå dem dyrt om de inte slår på min telefon idag, just nu, omedelbums!!!


Varför hatar mobiloperatörerna mig?!


EDIT: Hehe. De slog på min mobil genast. Hmmm, jag tyckte ni sa att det var så gott som omöjligt? I bland lönar det sig helt tydligt att ta i med bitch-handskarna.

Ropa inte hej...

Igår morse vaknade jag totalt genomsvettig i våta lakan. Äckligt, men febern hade gått ner. Hurra! Stannade ändå hemma ännu igår men gick t.o.m. i duschen senare och orkade jobba lite på datorn. Senare på eftermiddagen börja jag känna mig som om jag sprungit en marathon (alltså jag kan föreställa mig att det känns just så) och det började värka i hela kroppen igen. På kvällen visade termometern 37,9. (Vilket för mig är ordentlig feber för pga sköldkörtelns underfunktion har jag lägre kroppstemperatur än normala mänskor.) Fääään. Staplade i säng och sov hela natten. Nu är jag igen feberfri och känner mig piggare. Men frågan är; ska jag gå på jobb? Jag vill inte att dethär ska dra ut mera på tiden, jag menar det börjar bli löjligt. Har varit sjuk nästan i en vecka nu. 
Jag tror jag kanske ändå tar det lite pianissimo nu först och ser åt vilket håll det barkar före jag hurtigt beger mig iväg till kontoret. Kan ju faktiskt jobba hemifrån, jag börjar bara känna mig lite klaustrofobisk... Och mänskoskygg. Jag kommer antagligen att bete mig som Nell när jag ska ut i samhället igen.


Jisses, vad det är tråkigt att vara sjuk! Och så har jag ju fått världens ryggont och är stel som en kråkskrämma efter att ha legat i säng och soffa i fyra dagar. Jag får gå på senioryoga i helgen för att komma igång igen.

Love is all around

När lillebror skickar en ett kortfattat men till bredden kärleksfyllt mail från andra sidan världen, bara för att. Då blir man alldeles varm inombords och lycklig i själen.


Och sen ringer kompisen och säger att hon hade tänkt komma förbi med lite froyo, men nu har hon också gått och blivit sjuk. Men ibland räcker det med bara lite tanke-froyo för att man ska bli glad i magen!


Loveydubdub till er alla!

Rrraww...

En utmärkt orsak till att go raw... ;) 

Tryggheten

När man är sjuk glömmer man liksom bort detdär med vuxenhet och självständighet. Då är det bra att ha en snäll pappa som hämtar näsdukar, burana, svartvinbärssaft, apelsiner och ärtsoppa när man är som ynkligast. Dessutom kom han ihåg att köpa vege-ärtsoppa. Jag är imponerad och rörd. (Och fortfarande 32 år gammal.)

Det bästa med att vara sjuk hemma är att upptäcka repriser av Queer eye for the straight guy! Didär Fab five-killarna är ju bara så gulliga och roliga! I missed you guys!

Ägget eller hönan?

Jag tycker det kan vara bra för envar att fundera på varifrån vår mat kommer och hur matindustrin fungerar i alla dess kedjor.

Som Jamie Oliver säger när han tar livet av en kyckling: "I don't particularly enjoy this, but I eat chicken and I'm a chef". 

Just det. Var och en får äta vad den vill, men då ska man helst vara villig att acceptera de kalla fakta som ligger bakom. 

Se även de övriga åtta avsnitten som finns på Youtube. Mycket sevärt. Props åt Jamie!

Och jag är glad att jag inte ätit Mega-dog på Esso sen jatkona på Casa i början av 2000-talet...

Vill man vara fin får man lida pin

Men skulle ni vilja sitta i gasmask hos frissan? Då borde kanske någo varningsklockor ringa...


Brazilian blowout var otroligt pop i USA, samtidigt som det skrevs överallt om farorna med behandlingen (som alltså ska ge rakt och glansigt hår). Den finns tydligen i Sverige också.


Bilden från Naturligt snygg där ni också kan läsa mer om Brazilian blowout.


EDIT: En artikel i Svenska Dagbladet

Febern stiger

Fail! Jag tänkte köra med en Angels in America marathon och så inser jag att jag lånat Disc 2 från bibban. Neeejjj... "Levy 2" står naturligtvis skrivet med miniskula bokstäver i ena hörnet.


Jag har lånat Malstroem av systra min men den vågar jag inte titta på ensam. (Minns ni den supercreepiga TV-serien från 80-talet, med dendär crazyga rödhåriga syrran som hade te-party för sina porslinsdockor?)


Det blev Coupling-marathon i stället. (Eller marathon är väl att ta i, en och halv del blev det innan jag tuppade av...) 
Jag träffade förresten Jack Davenport på Abbot Kinney i Venice. På julaftonen faktiskt, han rekommenderade ett julvin åt mig i lokala liquor shopen. Jag blev lite starstruck men han verkade så sympis så kunde inte låta bli att säga att jag älskar Coupling-serien och han såg jätteglad ut. "Not many Americans know that show!" Well, I'm Finnish so. "Are you? Welcome to L.A!" Vi är tajta som ni märker.

Vad man missar när man jobbar

Daytime TV i ett nötskal; samma b-klassens reality show samtidigt på två olika kanaler. (Olika avsnitt dock.) På riktigt?! Vem är det som gör upp tv-tablåerna?

Boklockelser

Att vara sjuk suger så hårt. Speciellt när man just varit till bibban, både Rikhardsgatans och kompisens bokhylla. För man orkar ju inte läsa. Och då känns livet riktigt, riktigt jobbigt.

När jag var i New York för ett år sedan filmades "We need to talk about Kevin" utanför vårt hotell. Och i hissen mötte vi John C. Reilly som bodde på samma hotell. Boyfriend hälsade coolt på honom "Good morning, Mr. Reilly" medan jag stod och gapade. Vill läsa boken före jag ser filmen. Men först ska jag läsa slut denhär:

denhär...

och denhär. Fattar ni att jag inte har tid att vara sjuk?!

Och så längtar jag efter att få hugga tänderna i Siri Hustvedts nyaste som anlände i ett paket från Adlibris, min största vän och fiende.

Jag diggar pärmen!

 I samma paket anlände också denhär underbara boken med dagboksanteckningar, brev, recept och skisser av Frida Kahlo. Den orkar jag som tur just och just bläddra i.

Sjöstjärnans sorgliga öde

Boyfriend skickar mig foton varje dag, oftast någonting från sin morgon- och kvällspromenad med Monkey. Denhär mötte honom på gatan i morse. Stackars liten sjöstjärna. Hur hade den månne hamnat där? Jag befarar att Nemo kanske på något sätt är inblandad... 

Filmen börjar

Kanske jag var för optimistisk i mitt mirakulösa "tillfrisknande" när jag gick ut med flickona igår kväll. Men man orkar ju inte vara sjuk hela helgen heller! Det var kul och vi åt supergod sushi på Sushibar + Wine men jag fick lida för det idag. Känner mig definitivt inte frisk och har legat i säng mest hela dan. Jag lånade To catch a thief från bibban igår och hade tänkt ha leffakväll med Cary Grant, men nu visas Das leben der anderen på FST5 ikväll. Bara jag orkar hålla mig vaken... 


EDIT: Det blidde ingen film. Orkade inte koncentrera mig. Puss & gonatt!

De har galet god wakame-sallad på Sushibar + Wine!

Aurora Helsinki

Glömde berätta den lilla detaljen gällande nyckelincidenten att kompisen ännu sen textade mig sin kompis nummer för hennes egen akku höll på att ta slut... Full fiasko alltså. Och nyckeln är fortfarande M.I.A...


Men som tur hann jag på teatern i alla fall för den var nog bra. Inte en upplevelse större än livet, men bra. De hade bara försökt få lite för många storylines med och det gjorde tyvärr att helheten blev lite splittrad. 
Där var videoinspelningar integrerade med i pjäsen vilket var ganska intressant. Vissa bilder funkade bättre än andra. 


Pjäsen bygger på intervjuer med personer med psykiska sjukdomar. Alla i publiken förväntades sätta på sig vita läkarrockar. Scenen var i mitten med åskådarläktare på vardera sida. Jag koncentrerade mig förstås på skådisarna i mitten men när jag plötsligt tittade upp och såg en mängd människor i vita rockar sitta och iaktta "de sjuka" fick jag en jättestark obehagskänsla om hur "dom" blir dömda och observerade av en grupp mänskor som betraktar dem från ett utomstående perspektiv. Jag vet inte om det var det som var meningen med rockarna men symboliken kändes väldigt stark för mig. 


Det var skönt att få slita av sig rocken efter pjäsen. Besynnerligt hur starka känslor och associationer en enkel vit rock kan skapa.


Efter att vi först lyckats tappa bort varann i Viirus nya utrymmen gick vi ännu till Kipinä där jag återförenades med min reservnyckel. Kipinä har dragit ner på standarden. Morr! Att betala 6,90 för tre ynkliga scampin är inte ok.

"Läkarna" drack vin i pausen. Jag identifierade nog mig ändå mer med patienterna... 

Dehär små plastdjuren stod under hela pjäsen i ena hörnet av scenen. Jag väntade hela tiden på att de skulle användas men ingenting hände med dem. De bara stod där. Sånt där kan bli och störa mig. Varför var de där?!

Best of both worlds

Jag är min egen värsta fiende...

Alltså ibland står jag bara inte ut med mig själv... Efter att ha vilat hela dan igår och druckit en massa honungsvatten började jag känna mig i skick igen och såg fram emot teatern jag hade biljetter till. Men först måste jag gå via posten. Igen. När jag är på väg hittar jag inte mina nycklar någonstans. De finns ingenstans. Jag söker överallt, t.o.m. i kylskåpet. Jag har ju kommit hem så de borde rimligtvis finnas någonstans i min lägenhet men de är helt spårlöst försvunna. Dessutom är min lägenhet okarakteristiskt städig för tillfället så de kan inte ens ligga begravna under någon obskyr klädhög.
Posten hinner stänga och mina svordomar blir allt fulare och gällare. Till slut inser jag att om jag ska hinna på teatern måste jag bara sticka iväg NU. Det är jag som har våra biljetter. Men i det skedet är klockan ren halv sju och pjäsen börjar om en halv timme. Jag måste beställa en taxi. Aaargh!!! Självhatet är starkt.


Jag har textat kompisen som har mina reservnycklar. Hon ringer tillbaka. "Oj nej, har du tappat dina nycklar? Nå, men någon har väl dina reservnycklar eller hur?" Ja ba; "öh, jooo, du!" "VA?! Shit? Har jag dina nycklar?! Du måst har gett dem för länge sen?" Ja, eller närmare bestämt för tre veckor sedan... Jag måste sticka iväg och vi kommer överens att hon ska försöka hitta dem och vi träffas på stan efter teatern. Vi skrattar oss fördärvade i telefon. "Du kunde då inte komma på en bättre person att ge dina nycklar till?!" skrattar hon. Jag menar det här är som om en blind ledde en blind...


Jag har förklarat åt Låra att min nyckel inte har någon nyckelring (jättesmart). Helt säkert har den ingen. Ganska säkert. Eventuellt har den en kvinnlig vessa-symbol i metall. Kanske.


På teatern får jag en textare; Kan din nyckel ha en Museo del Prado-nyckelring? Hmm. Det låter ju onekligen som någonting jag skulle ha. Men jag tänker tillbaka på mitt Prado-besök och är bombsäker på att jag inte köpte någon nyckelring. Har redan börjat texta mitt nekande svar när tanken plötsligt slår mig, ajo! Visst hade den en Prado nyckelring! Ett enormt snöre där det står Museo del Prado har den. 


Alltså hur skrämmande är det att jag gett en nyckel till kompisen för bara tre veckor sedan och jag har ingen aning om hur nyckeln såg ut och hon har inget minne av att ha fått den?! För att inte tala om det faktum att jag kommit hem sent efter jobbdinnern totalt slut och antagligen placerat min hemnyckel på ett så ologiskt stället att det är stört omöjligt att finna den.


Dags att lägga av på takten lite kanske? 


Nyckeln hittar jag säkert nästa gång jag flyttar. Under en blomkruka typ. Inte för att jag äger någon.

Swenglish

Jag gick på teater ikväll och när jag kom hem talade jag med Boyfriend på Skype. It was a really long play, sa jag. It lasted over three hours with intercourse. Haha! Stackaren, hans min var obetalbar. Jag menade förstås intermission.


Det är inte alltid så lätt när man har olika modersmål.

Wishes do come true!

Jag har inte varit ordentligt förkyld på jättelänge, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Men jag måste medge att jag i mina svagaste stunder önskat att jag kunde dra på mig en förkylning... Inte allt för mycket, bara att man sku vara så där passligt liiite sjuk. Tillräckligt för att vara tvungen att stanna hemma och läsa hela dagen i sängen med gott samvete. Men jag hade ju helt glömt bort hur fruktansvärt tråkigt det är att vara sjuk. Och inte orkar man ju varken läsa eller titta på TV. Så tråkigt. Försökte sova. Hade just sjunkit in i en såndär skön halvdvala när någon börjar borra på andra sidan väggen. Och inte en ens en normal borr snabbt för att sätta upp en tavla. Nej, det här lät som en lovechild mellan en borr som går på anabola steroider och en cementblandare. Det höll på i över två timmar. Jag fattar inte vad min granne håller på med på andra sidan väggen men hennes remppa har pågått i över ett år nu. Så det blev ingen tupplur. 


Jag låg här på dåligt humör och bara tänkte på hur härligt det sku vara om nån kunde hämta lite irtare åt mig. Och det är verkligen inte ofta jag får sug på lösgodis! Och då, DÅ dimper det något ner i postlådan! Det lät som en extra tung visa-räkning vilket inte bådade gott. Men nej, det är helt magiskt! Bästisen har skickat choklad! Hon är telepatisk! Jag visste väl det!


Nu har jag satt i mig lite kaffe och choklad och känner mig nästan inte ens förkyld längre! Jag tror jag bara behövde vila upp mig lite. Och lite choklad.


Går här omkring och nynnar "You've got a friend" för mig själv. TACK älskling!!!

Det värsta jag har hört på länge!

Att man i England använder ord som "frontbottom" och "Aunt Mary's garden" för snippa! Frontbottom är nog världens fulaste ord! Och Aunt Marys' garden?! WTF?! Vem är denhär Mary?! (Och det blir lite äckligt för mig för min faster heter faktiskt Mary...)


Dethär är min kompis blogg Berättelser från Bokklubben. Hon bor i Reading i England och försöker som tur lära upp de engelska mammorna. (Som tydligen tycker att Totte och Malin böckerna är helt chockerande. Det är ju hysteriskt roligt!!! )

Belöningen

Grym stressputki kulminerade i tre 16-timmars jobbdagar och det kunde ju bara sluta på ett sätt; värsta förkylningen. Vinterns första. Men det är ju så typiskt att säcka ihop direkt när ett projekt tagit slut.  Kroppens sätt att tvinga en att ta det lugnt kanske?


Så nu ligger jag hemma på soffan. Tur att det finns såna nymodigheter som netti-TV, Skype och Blogspot! Tittade på gårdagens Top Chef (Niko Autti är så söt och Välimäki fick pluspoäng och papukaijamerkki för sin tonfisk-etik!) och på Heidi i Min morgon. Sonja Kailassaari sade så bra beträffande Tvilllingar-utställningen; "Människan har ett behov att alltid definiera allt hon ser." Och det är sant! Min första tanke på utställningen var också att jag ville veta vilket kön barnet egentligen hade. Tills jag analyserade mig själv och undrade varför det spelade någon roll? Sen njöt jag mycket mer av utställningen. Men det är underligt att vi så hastigt måste få en bestämning på ett barns kön, ens bara för oss själva.


Så har jag fått höra mera underhållande historier från det fascinerande Kazakhstan på Skype. Kompisen som bor där behövde avreagera sig för hennes arbetskamrater är tydligen helt övertygade om att hon är spion. Fantastiskt! Hon skulle nog vara världens coolaste spion!

Tvillingar

Var på Tvillingar-utställningens vernissage på Fotografiska muséet ikväll. Otroligt fina foton och ja, det var helt omöjligt att säga om det föreställde en flicka eller en pojke! Det var jätteintressant att se hur snabbt man bestämmer ett barns kön enbart baserat på yttre attribut och klädsel. Men som en kompis så träffande sa: "De personer som egentligen borde se denhär utställningen kommer knappast." Men jag hoppas att de gör det! Gå ni åtminstone och se den!


Måste snabbt tillbaka ännu till kontoret efter utställningen men hann sen ännu med lite mat och ett glas skumppa på Fanny efteråt för att fira konstnären. Det var ju ändå på hemvägen.


Men nu ska jag gå och tuti för det blir en lång dag imorgon också. Nati nati.

Femtitals hemmafru sökes!

De var inte så dumma dedär boysen när de hittade på den strålande "hemmafru-institutionen". Inte att undra på att de kämpar så hårt för att hålla den kvar. Jag menar, tänk att komma hem kl. 21.15 från jobbet och någon har handlat, tvättat och strukit dina kläder och lagat mat åt dig och dessutom färdigt hällt upp en cognac. Och du behöver inte ens betala henne lön för mödan! Lysande! Jag vill också ha en wifey straight from the 50s!


Det blev nästan en sport för mig att se hur länge jag kan klara mig utan att handla. Jag hade mycket roligare saker för mig under helgen och man klarar sig länge med havreflingor i skåpet. Men nu tvingade jag mig själv att gå via butiken på hemvägen för jag vet att det blir sent imorgon och på onsdag också.  


Bara ett par timmar jobb ännu, suck. Men åtminstone är fruktskålen full igen. Alltid nånting. By the way så känner jag mig jättelyckad att jag ids se det som en enorm bedrift att jag orkat handla en måndagkväll...