onsdag 18 september 2013

En dag i Beverly Hills

Idag träffade jag en gammal bekant i Beverly Hills. Eftersom jag inte är ofta där ville jag efteråt bli och gå omkring lite på stan tills Fred kom efter mig. 

Det var hett. Jag blir fortfarande lika förvånad hur stor temperaturskillnad det kan vara i denhär stan. Så fort man kommer närmare kusten så svalnar det märkbart. I Beverly Hills var det så hett att t.o.m. kakerlackorna måste ut ur sina hålor. Bokstavligen. Jag såg tre stora kackerlackor kravla sig upp ur brunnslocket mitt på trottoaren. Mitt på dagen. Mitt bland parkerade porschen i Beverly Hills. Inte ens de rika och de djärva skonas från dedär kräken. Om de ens kunde ha vett nog att bara visa sig på natten. Urk. (En annan bra sak med att bo närmare havet, det finns inte kackerlackor på denhär sidan av stan.)

Jag vet att jag ren förut talat om hur trevliga mänskorna är i L.A. Men jag bara måste nämna det igen. När jag frågade om vägbeskrivningar var folk helt överväldigande vänliga. Alla frågade varifrån jag var. Hur jag trivs här. Jag fick nästan lite Truman Show känsla. Men bara nästan. För det kändes inte fejk. Det kändes äkta. Och jag upptäckte att det är äkta. Det är helt äkta nyfikenhet som mänskor har och här vågar visa. Hur många gånger har jag inte själv efteråt undrat varifrån de var, turisterna jag hjälpte på gatan i Helsingfors. Men varför frågade jag inte?

Jag gick in i en Vintage Shop och efter att jag talat en liten stund med ägaren räckte jag instinktivt ut handen och presenterade mig själv och frågade vad hon hette. "Nice to meet you, Billie" hörde jag sen mig själv säga med ett stort leende och kände mig helt plötsligt väldigt amerikansk. Kanske det bara är jag som gått omkring och varit allmänt ohövlig och vresig i Helsingfors (ursäkta i så fall!) men aldrig har jag haft så lätt att vara omedelbar med främmande mänskor som här. Man kan liksom inte låta bli att smittas av deras lättsamma sällskaplighet. 

Medan jag väntade på Fred satte jag mig ner vid en uteservering och drack ett glas vin. (Jag var ju ändå i Beverly Hills!) Varje mänska som kom gående, och jag menar varje mänska - man som kvinna, gammal som ung - såg mig i ögonen och log när hen gick förbi. Bredvid mig satt en kvinna i ungefär samma ålder som jag. Hon kommenterade nånting, vi snackade en stund, skrattade och sen återgick vi båda till oss själva utan att det heller blev en såndär obekväm tystnad eller tvingande känsla att vi måste fortsätta samtalet. Utan det kändes bara helt naturligt. Och ja, trevligt.

Lite senare plockade Fred upp mig och vid första ljuset satt det två kvinnor bredvid oss i en bil. Liksom vi satt de med alla vindrutor nere för det var hett. Strax innan de gasade iväg vände de sig båda om och ropade samtidigt: "YOU'RE HOT!" åt min man. Jag skrattade hela vägen hem. 

2 kommentarer:

  1. Är det vädret? Värmen? Folk brukar ju bli lite trevligare här också under sommaren. (Ända tills de får för sig att gnälla över värmen förstås.) Men jag undrar om det är det där med att man under vissa tider av året ska vira in sig i så mycket kläder och det är obehagligt att prata i regn/kyla. ELler om man går in i en butik svettas man ihjäl. Ingen väderuppmuntran liksom. Man blir inbunden och sur. Här. Medan man där då har upptinade tår och ett ansikte som man ser mer av än ögon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det just precis så. Solen, solen! Som min mommo brukar ropa. Den gör underverk för humöret. Man märker ju det i Helsingfors i maj. Staden är helt förvandlad och man undrar ur vilka alla grottor alla glada mänskor krupit fram helt plötsligt.

      Radera