The (in)capacity to love

Det gick aldrig att blogga från holmen för varje gång jag försökte gav nätet upp kontakten. Jag hittade några gamla inlägg som jag tänker lägga upp nu i alla fall precis som de är skrivna, trots det tassiga tidsperspektivet. 

Idag ska vi på "släktkräftskiva". "Släkt" säger jag för det är vi egentligen inte alls. Det är familjevänner som vi märkte ett antal år sedan att vi är släkt med på låååååångt håll. Men nu har vi familjekräftskiva en gång om året. Så det var ju tur att vi upptäckte dendär Backasförfadern så har vi orsak att hålla fest. 

Vi vaknade kring femsnåret i morse lite jetlag-groggiga men nöjda och lyckliga att vara på holmen. Fred ringde till T i L.A. för att kolla att han fått pengarna han lämnat honom, att han fått sitt vaccin etc. Alltid när han talar med pojkarna och de tackar honom för nånting avslutar han med att säga, Det är självklart. Du är min bror. Ni är min familj. Och det sa han nu också. Och då kläcker jag ur mig: "Jag tycker inte om att du kallar dem för din familj". Alltså dehär orden kommer på riktigt ur min mun. Jag tycker inte om att du kallar dem för din familj. Fred tittade på mig som om han aldrig sett mig förut. Och svarade. "Hela världen är vår familj. Det är just det som är problemet. Att ingen ser det." 

Vad kan det störa mig att några tonårspojkar får känna att de hör till en familj? Och nu råkar det vara vår. Jag har inget problem med att kalla mina föräldrars vänner för vår familj, varför skulle jag ha problem med att kalla några föräldralösa barn det? Ett så futtigt väsen till människa vill jag verkligen inte vara. 

När vi såg Citizen Twain på teatern i Culver city svarade Val Kilmer (som själv också skrivit och regisserat pjäsen) på frågor efteråt. Han var redan på väg bort från scenen. Promenerade långsamt bakåt för att försvinna in i mörkret. När han var helt vid draperierna sa han att han ännu tar en fråga. Pekade rakt på mig och sa "Du där i mitten. Med den glittriga tröjan. Du ser ut att villa säga något." Det hade jag inte alls tänkt göra men om någon frågar mig så hittar jag nog alltid på något att säga. Så jag frågade vad det är han beundrar mest hos Mark Twain. "Well, now I have to come back" sa han och promenerade tillbaka ut på scenen. Svaret kom snabbt. Och det hade ingenting med Twains författarförmågor att göra. His capacity to love, svarade Val. Och han berättade utförligt hur han i sin research upptäckt hur mycket Mark Twain älskade. Hur många. Gamla och unga och mänskor som var av helt annan åsikt än han själv. Hur han försökte förstå. Och hur han jobbade för att det skulle finnas mer kärlek i världen. "I want to love everyone", sa Kilmer. "And so I pretend I do love everyone, but I DON'T. " 

Nej, det är ju just det. Att det är så svårt att älska. Alla mänskor. 

Jag tror att familjer är vårt sätt att öva oss på kärlek. På att älska även dem som tänker olika. Öva oss på att ha tålamod. Och mer förståelse. Jag ska öva på det igen lite här på holmen. Med min egen familj. Och sen fortsätta hemma i L.A. med vår extended family.

Life is short. Break the Rules. Forgive quickly. Kiss slowly. Love truly. Laugh uncontrollably. And never regret anything that makes you smile. 

(Samuel Clemens, a.k.a. Mark Twain)