L.A.ndningen (som liksom detta inlägg blev lååång och utdragen)

Det var så mycket L.A. över min hemfärd att det nästan var löjligt. Jag satt bredvid killen från Newsroom och Slumdog Millionaire på flyget från London till Los Angeles.  ('Matthew Crawley' var också med på planet.) Sen köade vi tillsammans i ett par timmar för att gå igenom tullen. This is ridiculous. This is ridiculous, upprepade Dev stup i kvarten. Och mera ridiculous skulle det bli för min del. När det var min tur att gå igenom fick kvinnan i tullbåset nämligen för sig att jag skulle stanna illegalt i USA och inte åka tillbaka till Finland för min sista intervju på ambassaden. Då hade jag ringt och meddelat i förväg att jag kommer och jag hade lov att stanna i 90 dagar. "No", upplyste hon mig, "I say how long you can stay." Så togs jag åt sidan och fick sitta och vänta i två timmar till på en andra intervju där de skulle bestämma om jag fick komma in i landet eller skickas tillbaka med nästa plan. Vid dethär laget hade ju Fred redan väntat på mig i fyra timmar men inte fick jag ringa och meddela honom eller ens röra vid min väska som de tog hand om. Jag var så rosenrasande så det kokade inom mig. Men det kan man ju inte heller visa för då blir det ju tusenfalt värre så man ska bara le fromt som ett lamm och säga yes, m'am och no, m'am. Tjejen som intervjuade mig sen var mycket trevligare än den första men irriterande var det ju att vara tvungen att redovisa för VAREVIGASTE EN av mina USA-resor de senaste tio åren. Sen blev hon genast misstänksam när jag inte kom exakt ihåg vilka datum och vilket hotell jag bodde på i New York år 2006. (Jag tycker det skulle vara mer misstänksamt om man fortfarande kunde redogöra för varje detalj från sina resor!) Sen frågade hon mig vad jag skulle göra denna gång i USA. Visit my husband, svarade jag. "You're going to have to give me more details." sa hon. Jag var lite osäker på vilka sorts detaljer hon var ute efter men vid dethär laget kom två tibetanska munkar in och sen startade en debatt över vilkendera som var Swami och de försökte säga att de var båda Swamis och tulltjänstemannen undrade om de verkligen båda hade samma förnamn och de sa nej, det står ju klart i passet och då blev tulltjänstemannen förbannad och krävde svar på varför de i så fall båda kallade sig för Swami. Nu kunde jag inte mera hålla mig utan började skratta för hela situationen var ju helt absurd. Till slut fick jag godkännt stämpel i passet och fick äntligen gå ut till ankomsthallen där Fred vid det skedet hade väntat i nästan fem timmar. BA hade tappat bort mitt baggage men jag var så utmattad och arg att jag knappt brydde mig. Hela hemvägen förbannade jag dethär jävla skitlandet och LAX som är ett sån jävla håla till flygplats, (fast den har genomgått och genomgår som bäst en totalrenovering och en ny internationell hall som öppnar any day now, so things are getting better, men på riktigt, det är chockerande hur skit flygplatsen i Los Angeles är) de borde lite resa runt i Europa för att se modell för hur man bygger en modern flygplats och jag hatade varje amerikan som tror att hela resten av världen ingenting hellre vill än emigrera till USA och jag förbannade Fred för att han var amerikan och inte let's say fransman och jag gjorde det mycket klart att jag under inga omständigheter skulle flytta till dethär jävla backwardslandet som behandlar mig som en kriminell. Och när vi kom hem var kvarteret bredvid vårt avstängt av polisen för där hade varit skottlossning. (Ingen skadades.) Aaaaaaaaah, home sweet home L.A. 

Men när jag väl hemma fick min traditionella ankomstmassage och kalifornisk skumppa så började det snabbt kännas bättre. (Även om jag tuppade av tidigt och sen sov i sexton timmar.) Så det var nog bara tomma hot jag kom med. Vår vana trogen hade vi igen intensivt program i helgen och jag påmindes om att jag trots eländiga tulltjänstemän älskar mitt liv här i L.A. 

På lördagen åt vi frukost hos vänner i Pasadena. Lynda och Carlos är helt ljuvliga mänskor och jag önskar att vi kunde hänga med dem oftare, men Lynda är tv- och filmproducent och Carlos är brandman så med deras arbetstider är det inte lätt att hitta lediga kvällar för samkväm. Och så bor de i Pasadena. Det är LÅNGT till Pasadena. Det är jättevackert där med ÄKTA neighboorhoods med 30- och 40talshus. Bergen ligger precis bakom men där är så hett! Kl 10 på morgonen var där redan 38 grader varmt. (Det är så skönt att vi bor närmare havet, här är alltid nästan tio grader svalare.) Sen åkte vi till Santa Clarita för att hälsa på Cristian i college, en ex-resident från Casa Libre. Vi förde ett par saker han önskat sig, som en kudde och tvättmedel. Med oss hade vi också en MACBook Pro som en kompis till oss gett för att ge vidare till Cristian. Och Lynda och Carlos gav ett kort till en affärskedja där Cristian kan handla mat. De sätter in en summa åt honom på kortet varje månad. It takes a village, people! 

På kvällen körde vi till O.C. för att se Dave Matthews Band. Det var en underbar FYRA TIMMAR LÅNG spelning en varm septemberkväll under en stjärnklar himmel. Och brukligt som det är i L.A. så är det alltid någon surprise guest star som uppenbarar sig på scen. Nu var det Mike McCready från Pearl Jam som spelade med i ett par låtar!!! Jag var så lycklig och tacksam över att få vara där. Folk picnicade i gräset och trots kopiösa mängder öl och vin och drinkar som man såg förtäras så såg jag inte en enda människa pinka på gatan eller i buskarna. I Finland brukar man få hoppa över kisibäckar senast när man går hem från konserten, men inte här. Det är ganska skönt. 

Och på söndagen hjälpte vi en annan ex-resident att handla för sin födelsedagsfest nästa helg. Han fyller 20 år och det är första gången hans födelsedag firas och första gången han själv ordnar fest. Denhär killen har varit i gäng och ser ut som en liten gangster. Han är ute ur gänglivet men tatueringarna finns kvar över hela hans armar. Därför var det på något sätt extra gulligt hur ivrig han var att köpa ingredienser till grillningen och hur oroad han var över att maten eller ölen inte skulle räcka till. Och så försäkrade han sig om ca femtielva gånger om att vi väl säkert dyker upp nästa helg. Om folk bara skulle veta hurdana nallebjörnar som kan dölja sig bakom deras påtvingade gängpersonlighet. 

På kvällen fick vi så bråttom att hinna till Helmut Newton-utställningen som visades sista dagen på the Annenberg Space for Photography i Century City. Vi hann inte gå på sommaren innan vi åkte till Finland men jag räknade noggrannt ut att jag säkert skulle hinna hem i tid för att se utställningen. (Helmut Newton visades också på Fotografiska i Stockholm i augusti, jag tänkte t.o.m. att hinner jag inte i LA så måste jag åka till Stockholm snabbt av och an.)

Fotona var ju fantastiska men jag älskade speciellt den lilla intima filmen som Helmuts fru hade filmat. 

Jag har sett en hel del utställningar nu här och jag måste säga att jag tycker att överlag är utställningar mycket bättre upplagda i Finland än här. De bildar på något sätt en helt annan helhet med mera bakgrundshistoria medan det verkar som om man här tycker att det räcker med att bara hänga upp konstverken på väggarna och that's it. Det kanske finns en liten skylt någonstans med information om konstnären men that's about it. Som t.ex. Hokusaiutställningen. På Ateneum var det som om man gick in i Hokusais tid och värld, hela utställningen och utrymmet hade förvandlats till en enda stor träetsning kändes det som. Kanske jag en dag måste utbilda mig färdigt till konstvetare och kurator och lite modernisera utställningskulturen här. 

Detta var Freds tolkning av mig som amazonkvinna, inspirerad av Helmut Newton.

White Women, Sleepless Nights, Big Nudes. Jag passade in i alla kategorier.