I Finland är jag en sjusovare av värsta sort. Ja, jag kan aldrig få tillräckligt med sömn eller vila. Samtidigt har jag svårt att somna där. Och även om jag lyckats sova tio timmar är jag dödstrött på morgonen. Men här. Här löper jag upp ur sängen som en gasell klockan sex på morgonen. Ja, jag skrev om fenomenet redan i juni men jag är förvånad att se att samma upprepas redan nu efter bara några nätter i L.A. Ingen jetlag i sikte. Jag har energi som bara den. I juni trodde jag att det berodde på min nya sköldkörtelmedicinering. (Eller egentligen icke-medicinering. Jag slopade alla piller som läkare försökt tråka på mig, de gjorde ändå absolut ingen skillnad, och kör nu enbart med homeopatiska medel.) Men det förklarar inte hela saken för jag hade samma medicinering i augusti i Finland och ändå kände jag mig både håg-och orkeslös där mest hela tiden. Den kaliforniska kustluften måste vara bra för mig. Jag tackar och tar emot och njuter av att dimman i hjärnan lättar så fort jag landar här.
ps. Om någon av er råkar ha rätt att läsa the New Yorker på nätet så rekommenderar jag denhär artikeln om autoimmuna sjukdomar i allmänhet och hypotyreos i synnerhet. Det är så skönt att läsa om andras erfarenhet och kamp mot denhär sjukdomen för ibland känns det som att man är helt ensam och ingen förstår. (Och man orkar inte alltid vara personen som klagar över diffusa värkar, hjärtklappningar, plötsliga illamåendeanfall och utmattning så svår att det vissa morgnar är stört omöjligt att stiga upp ur sängen. För att inte tala om dendär eländiga tjockan i huvudet som aldrig släpper. Och alla andra sekundära problem som hypotyreosen vänligt hämtar med sig.) Ingen kan speciellt förstå hur sjuk man kan vara för många får hjälp av thyroxin, medicinen som dock inte hjälper mig och tusentals andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar