Jag har njutit extra mycket av mitt morgonkaffe idag. Igår var jag så bakis att jag inte kunde njuta riktigt av någonting. Ville dock inte skippa yogan så jag cyklade käckt iväg till beachen. Men på mycket darriga ben. Och benen blev bara darrigare kan jag berätta. Ayayay. Yogan gör underverk men den botar inga baksmällor. Speciellt inte balanserande i mjuk sand under en gassande sol. Det gör vi inte om.
(Peppe skyller på mig vilket jag tycker är lite lustigt för jag har varit övertygad om att det var hon som spetsade min drink. Kanske alkoholen är starkare här i Amerikat?)
När jag kom hem från yogan föll jag ihop på sängen och somnade omedelbart. I mina svettiga yogakläder. Fräscht. Fred väckte mig tre och en halv timme senare med en megaspenatomelett. "To regain your strength." Det fungerade. Strax var jag igen fit for fight och vi stack en stund ännu på kvällen till Venice Music Crawl. Det är som en liten miniFlow här i våra hoods. Gratis. Very nice.
Men idag tänker jag vara lat. Mia har utlyst slösöndag. Och jag tar efter. Fred måste sticka iväg på jobb så det är bara jag, mitt kaffe och söndagens tidning hur läääääääänge jag vill. Eller i en timme till för sen vill jag hinna till torget innan frukten tar slut. (Fast egentligen är jag inte orolig för frukten. Jag har spetsat in mig på en galette till lunch och fransmännen på torget brukar packa ihop sig helt för tidigt.)
Men först vill jag berätta om två härliga nyheter i dagens tidning.
För det första blev en transsexuell tonåring vald till Homecoming Queen i ett lokalt högstadium. Hurra, världen går framåt!
För det andra läste jag en så härlig liten artikel om Morrie & Betty. Morrie är 99 år gammal. Hans fru Betty är 97. De har varit gifta i snart 75 år. Efter flera decennier i Echo Park och Silver Lake har de nu flyttat downtown för att deras barn har nu också blivit för gamla att hjälpa dem ta hand om huset och själva orkar de inte! Det svåraste med att bli gammal är att se sina barn bli seniorer. "That's really odd" säger Betty.
Morrie och Betty älskar att utforska "det nya downtown", som de säger, som har förändrats så mycket under deras livstid. Morrie fotograferar och gör skulpturer av överloppsmaterial, som metall, på sin fritid. Han säger att han har aldrig varit uttråkad en enda minut i sitt liv. Det finns alltid en bok till man inte läst. (Tell me about it!)
LA Times-fotografen dreglade över deras svartvita fotografier från resor de gjort på femtitalet till Asien, Europa och Mexico. "Morrie had an eye for drama, chaos and beauty." Ååååh, hur jag önskar att jag också fick se deras gamla bilder! Jag märker att jag sitter och fantiserar i mitt huvud hur deras resor kan ha sett ut för även på fotot i tidningen (där Betty sitter i Morry's famn) ser de båda så lyckliga och spjuveraktiga ut att man precis kan föreställa sig dem som unga.
Morrie & Betty vågar inte längre köra bil så de åker buss överallt. En gång började de tala med en kvinna på bussen. Kvinnan visade sig vara ägare till ett galleri i Chinatown. Nu ska Morrie ha sin första utställning på galleriet, passligt till sin 100. födelsedag.
"Do what you want to do when you want to do it." säger Morrie och Betty. "Desire is too precious a thing to put on hold."
Morrie och Betty är mina nya idoler.
Ps. Ni kan förresten själva läsa artikeln och titta på en tvåminuters video om Morrie och Betty här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar