Welcome to the jungle!

Problemet med att bo med två av denhär planetens största djurvänner är att vårt hem med jämna mellanrum förvandlas till ett temporärt boende för hemlösa djur. Ni minns kanske kattungarna? (En dog, men resten fick vi faktiskt alla bortadopterade till fina hem. Det var roligt när vi var på en filminpelning, en av kameramännen hade adopterat en av katterna och visade en massa bilder på Domino på sin telefon.) 

Tidigare var det ju bara Fred som hämtade hem kräken men nu bor hans barndomskompis Alex också med oss. Alex jobbar på en veterinärklinik OCH jobbar som volontär för "Eco Station" som tar hand om djur. Gissa hur många djur han sku ha velat hämta hem? Däribland tre sköldpaddor, en hundvalp och en iller. Lyckligtvis fattade han själv att han inte kan rädda ALLA djur. 

Ibland jobbar Alex nattskifte på kliniken och morgnarna efter hör till mina favoritmorgnar. Han kommer hem när jag sitter och dricker morgonkaffe och jag får alltid höra om nattens galna historier. Eftersom det är en emergency clinic så är det dit också alla kändisar hämtar sina djur när de blir akut sjuka. Och på Ekostationen igen så kommer en massa kändisar med sina barn på rundtur. Det må vara hur ocoolt som helst, jag gillar mina privata E!-rapporter! 
En natt fick Alex trösta Jerry Bruckheimer när hans hund dog. I natt hade Fran Drescher kommit in med sin hund. En gång hade ett par hämtat in sin iller (!) som "hittat" magiska svampar, ätit dem, blivit hög, hysterisk och hela historien slutade med att illern satt sina öron in i en dokumentförstörare. (Både illern och shreddern kunde räddas.) En annan gång berättade han om ett annat par som hämtade in sin hund som behövde nödopereras. Operationen skulle kosta ca 1500 dollar. Paret sade att det är helt omöjligt för dem att betala sådana summor. Att avliva hunden skulle kosta 150 dollar. Utan ett ord steg en man upp från väntrummet, kom fram till disken, tog fram sitt kreditkort och sa "It's on me" och pröjsade hela operationen för en främmande hund. Paret försökte tacka honom men han nickade bara och gick tillbaka och satte sig i väntrummet.

För tillfället har vi tre papegojor och två ödlor som väntar på hem. Vi hade också en fisk som vi kallade för Ponyboy men den dog. (Jag blev utestängd från "spolningsceremonin" för att jag inte kunde ta den på allvar. Fred hade en gång en fisk som hette Mazorka och när han under en av våra allra första träffar berättade hur han sörjde när den dog höll jag på att kissa på mig av skratt för jag trodde att han skämtade. Ändå gifte han sig med mig!)  

Om någon hade sagt åt mig för ett par år sedan att jag skulle bo lyckligt med tre papegojor på balkongen skulle jag ha skrattat rått. And yet, here I am. Jag, som lider av (numera mild, tidigare extrem) ornitofobi, kan sitta bredvid dem på balkongen och njuta av en bok och en kopp kaffe utan problem. Jag till och med njuter av att höra deras kvitter på morgonen. (Men jag gillar fortfarande inte att de är i bur, jag förstår inte pointen med att ha husdjur som måste hållas i bur.) 

Men lycklig är jag. Så jävla lycklig. 

Lyckan kan se helt annorlunda ut än vad du föreställt dig. Den ser helt annorlunda ut än vad jag nångång föreställde mig. Men det är ju det som är det mest spännande i livet. Oförutsebarheten.