Fredagen den 13

På fredagar är det gratis yoga i parken. När jag kom hem ville min man ta mig ut på dejt. Och så tänkte vi checka in något av Friday 13th partyna som pågick. Men jag kände mig sådär skönt mosig efter yogan och hur det nu var så ledde dittan till dattan och ingendera var ändå riktigt partyhugad så vi åt middag hemma och bestämde att vi skulle titta på en skräckfilm i stället dagen till ära. Alternativt American Horror Story (Har någon kollat? Sevärd serie?). 

Jag har ett underligt förhållande till skräckfilmer. Jag kan inte alls förklara varför eller på vilket sätt men jag hatar att älska dem och älskar att hata dem. 

Men ingen hatälskar jag så mycket som The Shining. Den har satt så djupa sår i min själ som nog aldrig läks. Men ändå måste jag med jämna mellanrum titta på den på nytt. Någon sorts självspäkning väl det också.

(En anekdot; Som tonåringar skulle vi ha skräckfilmskväll med kompisar och The Shining var en av filmerna. Jag tror att det ungefär var vid Redrum som vi tyckte att det räckte och stängde av filmen och apparaten. OCH SÅ STÅR DANNY FORTFARANDE FASTNAGLAD PÅ TV-SKÄRMEN. Vi gallskrek alla fyra i några sekunder innan vi insåg att filmen visades samtidigt på tv! What are the odds?!)

Ifjol gick det en Stanley Kubrick-utställning på MOCA men jag vägrade gå för där fanns t.ex. tvillingarnas klänningar framställda. Att titta på en skärm går väl an, men att se överhuvudtaget någonting påtagligt och verkligt från den filmen? Nej tack. 

Men ändå, om tio dagar kommer Stephen Kings nyaste roman ut som handlar om Danny, nu i medelåldern. Darra min själ men boken är redan förbeställd. 

Come play with us, Danny. Jag fick kalla kårar bara av att skriva meningen.
(Tavlan fanns på ett galleri igår.)