Grand Theft Auto V

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt att Casa Libre finns med i nyaste Grand Theft Auto! (Fejkstadens förebild är Los Angeles.)

Och där är 'the yellow van' som Fred kör omkring killarna i!

Huset har porträtterats NÄSTAN identiskt i spelet. 

Kolla in registerplåten!

Där stjärnor vila

Jag fascineras av begravningsplatser. Kanske mest för att jag tycker om att läsa alla namn. Jag läser dem högt.  
Jag trodde länge att alla mänskor tyckte om att gå på begravningsplatser tills min kompis från Argentina kom och hälsade på och hon tyckte att jag var helt från vettet som föreslog en söndagspromenad på Sandvikens begravningsplats. 

Igår var vi bjudna till en event på Hollywoods begravningsplats. Att sitta och picnica och dricka öl där mellan gravstenarna. Det kändes hemvant. Helt som i Ruttopuisto.

Fast i Ruttopuisto finns det inga armeniska mafioson. (Eller kanske det finns?) Det var på riktigt helt crazy. Mitt bland gravarna hade ett gäng gamla fabon satt fram ett stort bord med vit bordduk. Och där satt de alla i sina silkesskjortor, stora magar och solglasögon och parlamenterade om jag vet inte vad. (Det var Fred som kände igen armeniskan när vi gick förbi.) Bredvid dem en lång rad svarta limousiner med skottsäkra rutor. Män i svarta kostymer i givakt. Värsta maffiagubbarna alltså. Jag önskar att jag sku ha vågat ta ett foto. Men jag är inte helt galen ändå. Det var som rakt från en film. (Men inga kameror syntes så det var ingen filminspelning.) 

På kvällen blev det  picnic igen. Denhär gången i Hollywood Bowl. Jag storgillar att folk packar picnic-korgar med till konserter här! (Och ja, visst träffade vi the Saxman igen. Som heter Kenneth på riktigt. Denhär gången fick jag hans telefonnummer. Han vill berätta mer historier för mig. Hurra.)

Vi hade gjort empanadas hemma på morgonen som vi tog med. Jag höll på att förgås i mina jeans i hettan. Ölen svalkade. 

Ser ni Hollywoodskylten?

Meet Alex.

Och så klart, the ever present food truck.

Det delades ut frisbeen också till alla men det var helt för hett för sånt. Ett hurtigt par orkade kasta en stund. Resten av oss bara satt och flämtade.

Många, många gravstenar hade "head shots" på. Lite freakyt, men ok.

"Great things are not accomplished by those who yield to trends and fads and popular opinion".

"We knew him only as Jimmy Hollywood."

DJ:n spelade BARA bra musik hela tiden. Sällsynt lyckat. (Kanske det var Johnny Ramone som gav honom inspis.) 

Fred hälsar på ett äldre par som en liten skolpojke. Han ÄLSKAR gamla mänskor och ska alltid börja tala med dem. Och det slutar alltid med att de berättar hela sitt livs story för honom. 

Det fina med denhär begravningsplatsen är att alla religioner är representerade. Judiska, katolska, protestantiska , ortodoxa, you name it, gravar sida vid sida. 

"That's all folks".
Kanske bästa texten på en gravsten någonsin. (Det var han som gjorde rösten till Bugs Bunny.)

ICED coffee, please

Vi har varit på picnic i Hollywood. På Hollywoods begravningsplats. Det var stekhett där. Trettiofyra grader varmt. Puaaah. Vi hinner just pusta ut en halv timme hemma och svalka av oss innan vi ska tillbaka till Hollywood ikväll. Till Hollywood Bowl på Vampire Weekends keikka. Yayaaa! Hoppas att vi ser Johnny och the Saxman igen. (De jobbar utanför tunneln till Hollywood Bowl.)

Fred slängde sig ner på soffan direkt när vi kom in. Helt slut. Det var fullt på vägarna, alla på väg till beachen i denhär hettan. 

Fred: Man, I am so tired. I wish there was some legal drug that could pick me up fast.

Jag: There is. It's called coffee. You want some?

Nu dricker vi frappé. Har inte druckit det sen Leros. Nami grejer. (Fast jag har så hett att jag har lust att slänga det över mig själv.)

Welcome to the jungle!

Problemet med att bo med två av denhär planetens största djurvänner är att vårt hem med jämna mellanrum förvandlas till ett temporärt boende för hemlösa djur. Ni minns kanske kattungarna? (En dog, men resten fick vi faktiskt alla bortadopterade till fina hem. Det var roligt när vi var på en filminpelning, en av kameramännen hade adopterat en av katterna och visade en massa bilder på Domino på sin telefon.) 

Tidigare var det ju bara Fred som hämtade hem kräken men nu bor hans barndomskompis Alex också med oss. Alex jobbar på en veterinärklinik OCH jobbar som volontär för "Eco Station" som tar hand om djur. Gissa hur många djur han sku ha velat hämta hem? Däribland tre sköldpaddor, en hundvalp och en iller. Lyckligtvis fattade han själv att han inte kan rädda ALLA djur. 

Ibland jobbar Alex nattskifte på kliniken och morgnarna efter hör till mina favoritmorgnar. Han kommer hem när jag sitter och dricker morgonkaffe och jag får alltid höra om nattens galna historier. Eftersom det är en emergency clinic så är det dit också alla kändisar hämtar sina djur när de blir akut sjuka. Och på Ekostationen igen så kommer en massa kändisar med sina barn på rundtur. Det må vara hur ocoolt som helst, jag gillar mina privata E!-rapporter! 
En natt fick Alex trösta Jerry Bruckheimer när hans hund dog. I natt hade Fran Drescher kommit in med sin hund. En gång hade ett par hämtat in sin iller (!) som "hittat" magiska svampar, ätit dem, blivit hög, hysterisk och hela historien slutade med att illern satt sina öron in i en dokumentförstörare. (Både illern och shreddern kunde räddas.) En annan gång berättade han om ett annat par som hämtade in sin hund som behövde nödopereras. Operationen skulle kosta ca 1500 dollar. Paret sade att det är helt omöjligt för dem att betala sådana summor. Att avliva hunden skulle kosta 150 dollar. Utan ett ord steg en man upp från väntrummet, kom fram till disken, tog fram sitt kreditkort och sa "It's on me" och pröjsade hela operationen för en främmande hund. Paret försökte tacka honom men han nickade bara och gick tillbaka och satte sig i väntrummet.

För tillfället har vi tre papegojor och två ödlor som väntar på hem. Vi hade också en fisk som vi kallade för Ponyboy men den dog. (Jag blev utestängd från "spolningsceremonin" för att jag inte kunde ta den på allvar. Fred hade en gång en fisk som hette Mazorka och när han under en av våra allra första träffar berättade hur han sörjde när den dog höll jag på att kissa på mig av skratt för jag trodde att han skämtade. Ändå gifte han sig med mig!)  

Om någon hade sagt åt mig för ett par år sedan att jag skulle bo lyckligt med tre papegojor på balkongen skulle jag ha skrattat rått. And yet, here I am. Jag, som lider av (numera mild, tidigare extrem) ornitofobi, kan sitta bredvid dem på balkongen och njuta av en bok och en kopp kaffe utan problem. Jag till och med njuter av att höra deras kvitter på morgonen. (Men jag gillar fortfarande inte att de är i bur, jag förstår inte pointen med att ha husdjur som måste hållas i bur.) 

Men lycklig är jag. Så jävla lycklig. 

Lyckan kan se helt annorlunda ut än vad du föreställt dig. Den ser helt annorlunda ut än vad jag nångång föreställde mig. Men det är ju det som är det mest spännande i livet. Oförutsebarheten. 

Tv-torsdag

När hösten kommer till L.A. märks det mera i tv-rutan än på vädret. Alla seriers säsongspremiärer marknadsförs stort. Ikväll tittade vi på Parks & Recreation som jag älskar! Förutom the Wire och kanske 30 Rock så finns det ingen serie som är så fullspäckad med fantastiska karaktärer. Och jag avgudar Lesley Knope. Önskar att jag vore som hon. På riktigt, en serie som får en att skratta men avslutas med en dikt av Robert Burns; what's not to love?!

Idag visades också två första delarna av The Michael J. Fox show. He is back, people! Sååå galet roligt.  Yesyesyes. Tv-hösten har inletts. Hurra. 

Dagen då allt smakade blä, eller vikten av en god frukost, eller never go to bed angry

Det började med att Fred satte vitlök i äggröran igår och ursäkta men jag tyckte inte det var gott och ville inte ha vitlök direkt på morgonen och efter det kunde vi inte samtidigt komma på riktigt rätt köl med varann resten av dagen. Tjafs och käbbel och helt onödigt trams och löjliga missförstånd. När vi kom hem på kvällen kunde vi inte gå och sova när vi var i sådan osynk så vi talade och talade. Som vi gör. Vi grälar inte. Vi talar. Och talar. Och nånstans mitt i allt talande så gled vi in på ett sidospår och började skratta och tala om något helt annat och till sist kunde ingendera av oss överhuvudtaget minnas vad vi hade talat om från första början och först sen kunde vi somna. 

I morse fick jag frukost igen. Utan vitlök. Hyvä ruoka, parempi mieli.

Tisdag är food truck night i Santa Monica. Vi svängde in där via när Fred kom efter mig från Santa Monica. (Fred och Magnus var ute på äventyr och jag var med Vidar medan Peppster var på skolan. Kiden talar redan flytande engelska. Crazy.)

Santa Monica är kanske en av världens mest idylliska städer. (Santa Barbara tar ändå första priset i Kalifornien.)

Men vi orkade inte köa så vi klappade bara hunden och åkte vidare. 

Softy mitt bland alla food trucks men utan aptit. What's wrong with this picture?

Alla dessa alternativ men ingenting frestade.

Inte ens hummertruckarna lockade igår!

Sen for vi ännu på drinks till Venice. Vi träffade en gammal kompis från Finland som är i LA på arbetsresa. Samt två andra nyinflyttade finländare som hon bodde hos. Jättekul!

Vi drack vin på Erwins takterass som har en fantastisk utsikt över stan på ena sidan och över havet på andra sidan. Jag åt till sist en ceviche gjord på palmhjärta men den var inte heller god. 

Älskar denhär staden dock.

Mackapären

Vet ni dedär crossingmaskinerna som finns på gym för uppvärmning? (På mitt gym i Helsingfors fanns det också en särskild crossingtimme som jag tyckte var kul, som spinning, men crossing.) I morse kom en kille emot mig på cykelvägen på en sån manick. Det såg helt crazyt ut! Som om han värmt upp på gymet och plötsligt bara crossat sin väg ut från gymet och fortsatt ända ut till cykelvägen och beachen. Som när karusellhästarna blev levande i Mary Poppins. Fast denhär mackapären gick på hjul. 

Dadelfreak

Minns ni dedär dadlarna jag köpte igår på torget? (Som också hände igår. Alltså hade gårdagen 48 h eller vafan?) De är slut nu. Som sagt. Jag har utvecklat ett litet beroende till dem. De är så läckra så jag dör. Räknar dagarna till nästa torgdag. Slurp.

Namaste

Jag har varit helt galet trött i kroppen hela dagen idag. Kännt mig matt på något sätt. Uträttat väldigt lite. Jag började ren misstänka att något spöke i alla fall lyckades stjäla min livsenergi. Men nu fattar jag vad det beror på. Igår (alltså hur kan det ha varit igår, vårt nattliga äventyr på Casa Libre känns bara det som om det var en vecka sen?) deltog jag i en höstdagjämningsyoga på beachen. En mala som det kallas. Mala är ett indiskt radband med 108 pärlor. Under en mala yoga gör man solhälsningen 108 gånger. Igår (kan fortfarande inte fatta att det faktiskt var igår, känns som en evighet sen) började vi klockan fem och höll på i ca tre timmar, ända tills solen gick ner i havet framför oss. Solhälsningarna gjordes under komplett tystnad. Det var mäktigt. 

Jag pallade inte att göra alla hundraåttagånger utan tog några andhämtningspauser i downward facing dog position eller child's pose. Det gjorde de flesta. Men ändå. Det var som en meditation i rörelse. Häftigt. Men ja, det känns i kroppen idag. Om tre månader nästa gång. Då ska jag göra alla hundraåtta solhälsningar. Ooom.

No ghosts, only stars

Natten som skulle bli min egen personliga skräckfilm förvandlades till världens rom com.  Vi smög oss upp på taket genom vinden, steg över några döda duvor på vägen, andades in ett par kilo damm (jag hade ett dynvar över huvudet) men belönades med en fantastisk utsikt och några oförglömliga stunder under stjärnorna. Bland takåsarna i L.A. 

Resten av natten sov jag som en stock. Det var den spökhistorian.

Casa Libre-katten Chaplin vaktade vid grinden.

Inte världens skarpaste vaktkatt, Chaplin.

Trädet på gården kastade fantastiska skuggor på frihetens hus. Jag önskar att jag kunde måla.

"This looks like a murder house."

Små keruber kan vara ganska ruggiga tycker jag.

Vi letade och letade efter vålnader men fann bara skuggor. Och stjärnor.

Det är månen som lyser mellan takspiran och palmen. Där låg vi med Fred bredvid varann uppe på taket och tittade hur downtown LA lyste i kapp med stjärnorna. Eventuellt smög vi varsin öl med oss upp också. (Fred var ju inte där på jobb.) Men det får jag inte berätta.

Mellanrapport från spökhuset

Vi sover i Casa Libre i natt. Ungdomsledarna som jobbar nattskiftet (och Fred som måste tura dem ibland) har alla berättat om spökena som bor här. Så jag måste självklart sova här själv en natt! 

Det känns som det sku vara midnatt fast klockan bara är tio. Vi ligger ren tillsängs. Eller egentligen bara på två madrasser på golvet. Men jag har tagit eget täcke och egen dyna med. Det känns tryggare. Jag är lite kissnödig men det känns helt sjukt jobbigt att gå ut i korridoren på toaletten just nu. Jag tror att jag ska försöka hålla mig till morgonen. Det blir ändå tidig väckning. 

Det är så tyst här. Det hörs knappt något från vägen heller. Vi tänkte kolla på ett avsnitt av American Horror Story först. Och sen är det bara att vänta...

Jag avlägger rapport imorgon hur vi genomlidit natten. Om ni inte hör av mig så vet ni var jag finns.... 845 South Lake Street, Los Angeles. 
BUAHAHHAHAHAHAHHAHAHHAAHHAHAAAAAAAAAAAAAAAA!

Dadlar

Förutom avocado så finns det någonting annat som odlas här i Kalifornien som jag fullkomligt älskar, dadlar! Första skörden är i september men säsongen pågår ända till mars. Herregud så här finns ljuvliga färska saftdrypande dadlar!

Tidigare köpte jag alltid Medjooldadlar för att de är de sötaste. Men nu har jag två nya favoriter. Dayri, syndig och mäktig som mörk choklad och Deglet Noor, som smakar som crème caramel. Men godare. Jag har utvecklat ett nätt litet beroende till dem. Idag på torget fanns det åtminstone tio andra sorter jag inte smakat på men jag är ännu i detdär förälskelseskedet då man inte har ögon för någon annan. Bara Dayri och Deglet Noor. Namnen minst lika mustiga och läckra som själva frukten. Smaka på dem; Dayri. Deglet Noor. För varje tugga känner jag mig mer och mer som Scheherazade. Och nu måste jag fortsätta att berätta historier. Skriva med röd penna. 

Söndagskaffe med Morrie & Betty

Jag har njutit extra mycket av mitt morgonkaffe idag. Igår var jag så bakis att jag inte kunde njuta riktigt av någonting. Ville dock inte skippa yogan så jag cyklade käckt iväg till beachen. Men på mycket darriga ben. Och benen blev bara darrigare kan jag berätta. Ayayay. Yogan gör underverk men den botar inga baksmällor. Speciellt inte balanserande i mjuk sand under en gassande sol. Det gör vi inte om. 

(Peppe skyller på mig vilket jag tycker är lite lustigt för jag har varit övertygad om att det var hon som spetsade min drink. Kanske alkoholen är starkare här i Amerikat?)

När jag kom hem från yogan föll jag ihop på sängen och somnade omedelbart. I mina svettiga yogakläder. Fräscht. Fred väckte mig tre och en halv timme senare med en megaspenatomelett. "To regain your strength." Det fungerade. Strax var jag igen fit for fight och vi stack en stund ännu på kvällen till Venice Music Crawl. Det är som en liten miniFlow här i våra hoods. Gratis. Very nice.

Men idag tänker jag vara lat. Mia har utlyst slösöndag. Och jag tar efter. Fred måste sticka iväg på jobb så det är bara jag, mitt kaffe och söndagens tidning hur läääääääänge jag vill. Eller i en timme till för sen vill jag hinna till torget innan frukten tar slut. (Fast egentligen är jag inte orolig för frukten. Jag har spetsat in mig på en galette till lunch och fransmännen på torget brukar packa ihop sig helt för tidigt.)

Men först vill jag berätta om två härliga nyheter i dagens tidning. 

För det första blev en transsexuell tonåring vald till Homecoming Queen i ett lokalt högstadium. Hurra, världen går framåt!

För det andra läste jag en så härlig liten artikel om Morrie & Betty. Morrie är 99 år gammal. Hans fru Betty är 97. De har varit gifta i snart 75 år. Efter flera decennier i Echo Park och Silver Lake har de nu flyttat downtown för att deras barn har nu också blivit för gamla att hjälpa dem ta hand om huset och själva orkar de inte! Det svåraste med att bli gammal är att se sina barn bli seniorer. "That's really odd" säger Betty. 

Morrie och Betty älskar att utforska "det nya downtown", som de säger, som har förändrats så mycket under deras livstid. Morrie fotograferar och gör skulpturer av överloppsmaterial, som metall, på sin fritid. Han säger att han har aldrig varit uttråkad en enda minut i sitt liv. Det finns alltid en bok till man inte läst. (Tell me about it!) 

LA Times-fotografen dreglade över deras svartvita fotografier från resor de gjort på femtitalet till Asien, Europa och Mexico. "Morrie had an eye for drama, chaos and beauty." Ååååh, hur jag önskar att jag också fick se deras gamla bilder! Jag märker att jag sitter och fantiserar i mitt huvud hur deras resor kan ha sett ut för även på fotot i tidningen (där Betty sitter i Morry's famn) ser de båda så lyckliga och spjuveraktiga ut att man precis kan föreställa sig dem som unga. 

Morrie & Betty vågar inte längre köra bil så de åker buss överallt. En gång började de tala med en kvinna på bussen. Kvinnan visade sig vara ägare till ett galleri i Chinatown. Nu ska Morrie ha sin första utställning på galleriet, passligt till sin 100. födelsedag. 

"Do what you want to do when you want to do it." säger Morrie och Betty. "Desire is too precious a thing to put on hold."

Morrie och Betty är mina nya idoler.

Ps. Ni kan förresten själva läsa artikeln och titta på en tvåminuters video om Morrie och Betty här. 

The (in)capacity to love

Det gick aldrig att blogga från holmen för varje gång jag försökte gav nätet upp kontakten. Jag hittade några gamla inlägg som jag tänker lägga upp nu i alla fall precis som de är skrivna, trots det tassiga tidsperspektivet. 

Idag ska vi på "släktkräftskiva". "Släkt" säger jag för det är vi egentligen inte alls. Det är familjevänner som vi märkte ett antal år sedan att vi är släkt med på låååååångt håll. Men nu har vi familjekräftskiva en gång om året. Så det var ju tur att vi upptäckte dendär Backasförfadern så har vi orsak att hålla fest. 

Vi vaknade kring femsnåret i morse lite jetlag-groggiga men nöjda och lyckliga att vara på holmen. Fred ringde till T i L.A. för att kolla att han fått pengarna han lämnat honom, att han fått sitt vaccin etc. Alltid när han talar med pojkarna och de tackar honom för nånting avslutar han med att säga, Det är självklart. Du är min bror. Ni är min familj. Och det sa han nu också. Och då kläcker jag ur mig: "Jag tycker inte om att du kallar dem för din familj". Alltså dehär orden kommer på riktigt ur min mun. Jag tycker inte om att du kallar dem för din familj. Fred tittade på mig som om han aldrig sett mig förut. Och svarade. "Hela världen är vår familj. Det är just det som är problemet. Att ingen ser det." 

Vad kan det störa mig att några tonårspojkar får känna att de hör till en familj? Och nu råkar det vara vår. Jag har inget problem med att kalla mina föräldrars vänner för vår familj, varför skulle jag ha problem med att kalla några föräldralösa barn det? Ett så futtigt väsen till människa vill jag verkligen inte vara. 

När vi såg Citizen Twain på teatern i Culver city svarade Val Kilmer (som själv också skrivit och regisserat pjäsen) på frågor efteråt. Han var redan på väg bort från scenen. Promenerade långsamt bakåt för att försvinna in i mörkret. När han var helt vid draperierna sa han att han ännu tar en fråga. Pekade rakt på mig och sa "Du där i mitten. Med den glittriga tröjan. Du ser ut att villa säga något." Det hade jag inte alls tänkt göra men om någon frågar mig så hittar jag nog alltid på något att säga. Så jag frågade vad det är han beundrar mest hos Mark Twain. "Well, now I have to come back" sa han och promenerade tillbaka ut på scenen. Svaret kom snabbt. Och det hade ingenting med Twains författarförmågor att göra. His capacity to love, svarade Val. Och han berättade utförligt hur han i sin research upptäckt hur mycket Mark Twain älskade. Hur många. Gamla och unga och mänskor som var av helt annan åsikt än han själv. Hur han försökte förstå. Och hur han jobbade för att det skulle finnas mer kärlek i världen. "I want to love everyone", sa Kilmer. "And so I pretend I do love everyone, but I DON'T. " 

Nej, det är ju just det. Att det är så svårt att älska. Alla mänskor. 

Jag tror att familjer är vårt sätt att öva oss på kärlek. På att älska även dem som tänker olika. Öva oss på att ha tålamod. Och mer förståelse. Jag ska öva på det igen lite här på holmen. Med min egen familj. Och sen fortsätta hemma i L.A. med vår extended family.

Life is short. Break the Rules. Forgive quickly. Kiss slowly. Love truly. Laugh uncontrollably. And never regret anything that makes you smile. 

(Samuel Clemens, a.k.a. Mark Twain)

En dag i Beverly Hills

Idag träffade jag en gammal bekant i Beverly Hills. Eftersom jag inte är ofta där ville jag efteråt bli och gå omkring lite på stan tills Fred kom efter mig. 

Det var hett. Jag blir fortfarande lika förvånad hur stor temperaturskillnad det kan vara i denhär stan. Så fort man kommer närmare kusten så svalnar det märkbart. I Beverly Hills var det så hett att t.o.m. kakerlackorna måste ut ur sina hålor. Bokstavligen. Jag såg tre stora kackerlackor kravla sig upp ur brunnslocket mitt på trottoaren. Mitt på dagen. Mitt bland parkerade porschen i Beverly Hills. Inte ens de rika och de djärva skonas från dedär kräken. Om de ens kunde ha vett nog att bara visa sig på natten. Urk. (En annan bra sak med att bo närmare havet, det finns inte kackerlackor på denhär sidan av stan.)

Jag vet att jag ren förut talat om hur trevliga mänskorna är i L.A. Men jag bara måste nämna det igen. När jag frågade om vägbeskrivningar var folk helt överväldigande vänliga. Alla frågade varifrån jag var. Hur jag trivs här. Jag fick nästan lite Truman Show känsla. Men bara nästan. För det kändes inte fejk. Det kändes äkta. Och jag upptäckte att det är äkta. Det är helt äkta nyfikenhet som mänskor har och här vågar visa. Hur många gånger har jag inte själv efteråt undrat varifrån de var, turisterna jag hjälpte på gatan i Helsingfors. Men varför frågade jag inte?

Jag gick in i en Vintage Shop och efter att jag talat en liten stund med ägaren räckte jag instinktivt ut handen och presenterade mig själv och frågade vad hon hette. "Nice to meet you, Billie" hörde jag sen mig själv säga med ett stort leende och kände mig helt plötsligt väldigt amerikansk. Kanske det bara är jag som gått omkring och varit allmänt ohövlig och vresig i Helsingfors (ursäkta i så fall!) men aldrig har jag haft så lätt att vara omedelbar med främmande mänskor som här. Man kan liksom inte låta bli att smittas av deras lättsamma sällskaplighet. 

Medan jag väntade på Fred satte jag mig ner vid en uteservering och drack ett glas vin. (Jag var ju ändå i Beverly Hills!) Varje mänska som kom gående, och jag menar varje mänska - man som kvinna, gammal som ung - såg mig i ögonen och log när hen gick förbi. Bredvid mig satt en kvinna i ungefär samma ålder som jag. Hon kommenterade nånting, vi snackade en stund, skrattade och sen återgick vi båda till oss själva utan att det heller blev en såndär obekväm tystnad eller tvingande känsla att vi måste fortsätta samtalet. Utan det kändes bara helt naturligt. Och ja, trevligt.

Lite senare plockade Fred upp mig och vid första ljuset satt det två kvinnor bredvid oss i en bil. Liksom vi satt de med alla vindrutor nere för det var hett. Strax innan de gasade iväg vände de sig båda om och ropade samtidigt: "YOU'RE HOT!" åt min man. Jag skrattade hela vägen hem. 

A knock in the dark

Jag vaknade mitt i natten av att någon bankade på ytterdörren helt hysteriskt. Så häftigt att jag tänkte att det måste vara mer än en person. Jag väckte Fred som inte hört någonting och sömndrucken drog han på sig ett par shorts för att kolla vad som stod på. Efter en stund kom han tillbaka till sovrummet. "Vad yrar du? Ingen var där." Det var faktiskt helt tyst plötsligt. "Ja men nånstans knackar någon i alla fall på en dörr!" insisterade jag. Sen lade jag huvudet tillbaka på dynan och somnade om. 

Sand & saltvatten

Det ska bli lite svalare här nästa vecka och havsvattnet kyls hastigt ner i september. Fast luften fortfarande är varm så är Stilla havet kallt på vintern. Så vi bestämde igår att vi måste passa på innan vattnet blir för kallt och åkte ner till stranden för att bada innan solen gick ner. 

Vi torkade oss torra i dagens sista solstrålar och gjorde små Gremlins av snäckskal i sanden. 

Jag är så glad att badvaktstornen är designade i mina favoritfärger!

Mot solen.

Fast denhär gremlinen ser mer ut som en pupujussi. Liknar lite M.A. Numminen.

Jag blir alltid lika förvånad hur salt vattnet är. Man är så van vid vårt bräcka Östersjövatten.

Vi gick hem när det började blåsa in disiga moln från havet.

Höstnostalgi

En korg med äppel. Röda äppel men av den lite skärare röda färgen som finska äppel har, inte de djupröda franska äpplena. Korgen står på en stig av gula löv. Maria lade upp ett foto på Facebook. Och jag kan känna lukten av höst när jag tittar på det. Och en liten längtan griper tag i mitt bröst. Längtan av att vira en varm halsduk runt nacken. Höra höstvindens prassel i träna. Prasslet av löv under mina skor när jag går igenom Gamla Kyrkans park. Att känna den friska höstluften i näsborrarna, andas in den djupt tills näsan börjar rinna. Dricka varm choklad ute på Café Regatta, värma fingrarna på koppen och låtsas att blåsten inte alls pinar i öronen. Ack ack, suckar mitt nostalgiska hjärta. 

Dreams of flying

Våra vandringsplaner gick i stöpet när Fred måste jobba igår. För att gottgöra sa han att vi gör något roligt på kvällen i stället. Och så tog han mig till... drumrolls please; ETT FLYGFÄLT! 

Fast det var faktiskt fint att sitta där i solnedgången. Men jag genomskådar nog min man helt totalt. Han drömmer om att en dag skaffa flygcertifikat och försöker få mig mer välvilligt inställd... 

Santa Monicas flygplats ligger helt nära oss. Den är bara för privatplan. Man får tacka och ta emot att man får titta på i alla fall. (Och på helgerna har dom loppis ibland på parkeringsplatsen.)

Mintgröna hangarer. Softy är nöjd.

Tuffaste brasilianska planet.

Bläckfisk i vinäger. Inte som på Leros men gott ändå.

Pelarna i baren var tejpade med gamla flygcertifikat. Gissa hur många historier man fick från dem?

Att jag kan älska palmerna!

Och där satt vi och såg flygplan lyfta och landa i solnedgången och talade om våra drömmar. Båda drömmer vi om att flyga. Men på olika sätt.