Johnny & The Old Saxman

Liksom Peppe 'klagade' så är det också väldigt mycket Vi på denna blogg just nu. Men sanningen är den att utan Fred skulle jag inte ens uppleva hälften av allt jag får vara med om. Livet med honom är på riktigt ett äventyr på så många sätt. Jag älskar varje minut av det! Och säger ja till allt. Livet blir mycket roligare och intressantare när man inte är rädd för nya och underliga upplevelser och platser.

På lördagen träffade vi denhär mannen. Han hade stil, let me tell you. Han har suttit utanför samma tunnel och spelat i över trettio år. För att mota bort kisilukten som tveklöst finns i alla tunnlar i alla storstäder så hade han rökelse tänt vid notstället. Hans skor var lappade med silvertejp, men på ett sätt så att det såg ut som om det var meningen. Vilket bevisar att man kan leva sitt liv med kultur, stil och finess även som gatumusikant.

Hans dova toner på saxofonen fick mina knän att ge vika. Det var därför vi stannade. Min man började tala med honom (the way he does) och the Old Saxman, som han kallade sig själv, presenterade oss för sin trogna kompanjon Johnny (som också syns på bilden). Johnny räddade en gång livet på honom, blev stulen och kom tillbaka ett år senare på det mest otroliga sätt. Verkligheten överträffar fiktionen. As we know. Jag vill inte berätta hela historien om Johnny nu för den får ni läsa senare någon gång. The Saxman gav mig lov att berätta hans historia. Minst en novell ska det bli, och när den är färdigskriven tänker jag översätta den och föra den till honom. The Old Saxman och Johnny kommer att följa med mig länge nämligen. När han berättat klart sin historia  tog han min hand, tittade mig länge rakt i ögonen och tackade oss för att vi tagit oss tid att lyssna och tala med honom. We are all people. Sometimes, for some people, it's just easier to forget that fact.

Medmänsklighet. Jag ska bli bättre på det igen. Tack för påminnelsen, Saxman!