Igår på kvällen sprang vi hastigt omkring på Venice beach för att handla lite kitchiga souvenirer. Och jag kom plötsligt ihåg så jättetydligt när jag kom hit för första gången 2010 för att besöka Fred. Jag tyckte att Venice beach var helt crazy och när vi cyklade längs med stranden genom alla beach cities (Hermosa beach, Redondo beach, Manhattan beach) tyckte jag att allt kändes helt overkligt och fejkat. Att man inte kunde leva ett äkta liv här. Och nu lever jag själv här. Mitt hem finns här. Min man finns här. Mitt hem finns också i Finland, men nu känns det som att jag åker hem till Finland på besök. Och det känns overkligt.
Första månaden var lite jobbig för jag blev bara stressad för att saker inte fungerade som i organiserade Finland. (Jag har alltid trott att jag är en felplacerad hippiesjäl, turns out att jag är mera skandinavisk än jag själv visste...) Sen insåg jag att jag ju är i Kalifornien. Och jag vill ju inte ens att det ska vara som i Finland. Jag vill leva ett nytt äventyr i ett nytt land. Och framför allt vill jag leva ut vår kärlek tillsammans med Fred. Det är svårt att göra om man bara jämför allt med Norden hela tiden. Så jag slappnade av och började njuta av livet och the sweet Cali lifestyle.
Det blir härligt att åka hem till Finland och träffa alla. Det ska också bli härligt att komma tillbaka hem, hem till Los Angeles.
Kul att ha sitt fönster i skrevet på Arnold...
Låter helt suvve! Alltså att veta vad som är hem och äventyr. Kör hårt på det.
SvaraRaderaÄventyr ÄR bra. Jag satsar på det. Och så lugnar jag ner mig på holmen mellan varven.
Radera