Så att själen kan få ro

Men sen kommer man hit. Till holmen där ingenting någonsin förändras men där samtidigt alla förändringar syns så mycket tydligare för att man bara är här ett par månader om året. På holmen där tiden står stilla trots ständig förändring. Här är jag både fyra år och leker i vattentunnan och jag är sex och rädd för den uppstoppade ugglan och jag är elva och har sorg när smurfarna drunknade. Jag är tretton och sörjer att jag plötsligt tappat förmågan att leka med smurfarna. Jag är femton och lyssnar efter båtljudet som betyder att den svenske grannpojken kommer runt viken i sin lilla snurra. Och jag är sjutton och smyger försiktigt över knarrande trägolv in till gästrummet för att hångla i smyg med Fred. Och jag är 34 och står under björkarna med bara fötter i det våta gräset och lovar att älska honom alltid. Jag är liten men modig tös, kär och osäker tonåring och stark och livserfaren kvinna. Lycklig kvinna. Här är jag dem alla samtidigt. Jag både kan och kan inte leka med smurfar. Jag leker inte själv men jag kan leka med mina systerbarn. Nu sprättar min systerdotter omkring i vattentunnan. Allting förändras men tiden står ändå stilla. Här är hemma.