lördag 27 juli 2013

Så att själen kan få ro

Men sen kommer man hit. Till holmen där ingenting någonsin förändras men där samtidigt alla förändringar syns så mycket tydligare för att man bara är här ett par månader om året. På holmen där tiden står stilla trots ständig förändring. Här är jag både fyra år och leker i vattentunnan och jag är sex och rädd för den uppstoppade ugglan och jag är elva och har sorg när smurfarna drunknade. Jag är tretton och sörjer att jag plötsligt tappat förmågan att leka med smurfarna. Jag är femton och lyssnar efter båtljudet som betyder att den svenske grannpojken kommer runt viken i sin lilla snurra. Och jag är sjutton och smyger försiktigt över knarrande trägolv in till gästrummet för att hångla i smyg med Fred. Och jag är 34 och står under björkarna med bara fötter i det våta gräset och lovar att älska honom alltid. Jag är liten men modig tös, kär och osäker tonåring och stark och livserfaren kvinna. Lycklig kvinna. Här är jag dem alla samtidigt. Jag både kan och kan inte leka med smurfar. Jag leker inte själv men jag kan leka med mina systerbarn. Nu sprättar min systerdotter omkring i vattentunnan. Allting förändras men tiden står ändå stilla. Här är hemma.

12 kommentarer:

  1. Softy. Det där var det finaste jag läst på länge. Hur åldrar och tid flyter ihop och blir en cirkel. Och känslor. Så fint så fint. Du vet. Det där som bränner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojoj. När Mia skryter om mitt skrivande, då tar jag till mig komplimangen och lindar den försiktigt in i silkespapper. Sover med den under dynan. Tack.

      Radera
  2. Eller skryter och skryter. Vad det nu heter. Jag tackar och tar emot i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Silkespapper? Nä nä. Jag är väldigt osilkig. Och menar i stället vad jag säger. Samt där nånstans mellan raderna står, hoppla, skriv bok nu, du kan det. För bränner, hej, bränner!

    SvaraRadera
  4. Vackert. Jag hade liknande flashbacks när vi besökte lekparken där jag växte upp: sandlådan där jag hörde finska för första gången, trädrötterna som var vårt smurfbo, stenen där vi hittade porrtidningar, bränkaplanen, stigen där jag föll med cykeln och fortfarande har ärr på smalbenet. Och där leker nu mina egna barn helt omedvetna om den historia som utspelat sig på dessa platser. Starkt att komma 'hem'.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk! Cirkeln sluter sig! KRAM på dig!

      Radera
  5. Underbart! Tack för att jag fick dela paradisholmen den där underbara, regniga dagen i fjol somras, när fina ni fick ert äktenskap välsignat under björkarna. Och paraplyt. Mycket kärlek finns i din text. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för att du var med! KRAM!

      Radera
  6. Otroligt vackert och rörande! Du skriver fint.

    SvaraRadera
  7. Alltså, på riktigt. Hur fint skrivet och beskrivet som helst. Lager på lager och alla detaljer så tydliga. (Och hej, det fick mig att kommentera och inte bara lurka).

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK! Ursäkta sent svar och det var kul att råkas i Åbo! Och nu hittar jag till din blogg också, hurra!

      Radera