Mitt nya liv

Freds jobb är inte ett jobb, det är en livsstil. Det är inte 9 till 5. Det är hela tiden. Och normal arbetstid räcker inte till, det krävs en massa extra och frivilligt arbete. Jag hjälper också gärna när och där jag kan. 

Idag gick jag igenom en massa kläddonationer som hade kommit till Casa Libre (ungdomshemmet). Det är otroligt hur mycket skit folk kommer släpande med och så känner de sig duktiga för att någon annan nu i stället får gå igenom och föra deras skräp till soptippen. Nåjo. Tacksamma är vi ju för de ordentliga och nyttiga saker vi får. 

Jag har lärt känna Casa Libre-killarna ganska väl vid dethär laget så jag vet vad de gillar och vad deras personliga stil är. Så jag tar tillvara det som är helt och rent och passar i storlek. (Ett problem här, amerikanerna är generellt ganska stora, inte feta utan bara långa och grosiga, och majoriteten av dehär killarna är tiny. Inte bara pga deras härkomst, många har levt gravt undernärda största delen av sin barndom.) Och så sorterar jag bort allt rött, blått och vitt samt allt med siffrorna 13, 18 eller där det står Raiders. Vilket självklart inte betyder att man inte kan gå omkring i Los Angeles med en röd skjorta utan att bli skjuten, men i vissa områden om man är en tonårig latino eller svart, som våra killar, då är det tyvärr bäst att inte ta några risker. Inte att bli skjuten,  men bara att hamna i onödigt bråk. 

Mitt nya liv har inte bara fört mig till ett nytt land och en ny stad, det har fört mig över helt andra gränser;  till en ny verklighet. 

Varje helg gör vi trädgårdsarbete. Killarna är alltid med och är superduktiga. Jag är jättejätteoduktig. Brukar koncentrera mig på att samla skräp i kvarteret i stället. Numera hälsar jag på de lokala alkisarna som har lärt sig att inte lämna sina tomflaskor på Casa Libres tomt. En vänlig ömsesidig respekt råder.