När jag flyttade utomlands brottades jag med en hel del skuldkänslor och oro för min familj. Vi har alltid umgåtts flitigt tillsammans och är i kontakt dagligen. Det känns så konstigt att vara långt borta från familjen och inte vara en naturlig del längre i varandras vardag. Och än har jag inte lärt mig att bemästra oron över att någonting skulle hända medan man själv är långt borta.
Nu lever vi alla i min familj tillsammans på holmen en vecka och jag tänkte att jag skulle blogga varje dag på familjetemat. Helt på lös feelingbasis bara.
Ett problem att leva tillsammans med familjen såhär är att det inte blir mycket tid över för oss. Det är härligt att härja på och samtala med systerbarnen men man har inte mycket tid för quiet contemplation om vi säger så. Jag och Fred är så vana vid att tala mycket med varann under dagen att det är svårt när det inte finns tid för det. T.o.m. när vi är i från varandra talar vi minst två timmar per dag per Skype. (Jag har ofta underdrivit hur mycket vi talar varje dag för jag tänker att folk sku tycka att vi är helt hispiga om de visste hur mycket vi på riktigt pratar.) Här på Hamnholmen umgås vi intensivt med hela familjen från morgon till kväll och går sen direkt till sängs efter middagsbordets eftersnack. Det har lett till att jag och Fred i stället ännu ligger uppe sent på vårt rum för att "gå igenom dagen" typ. Och sen leder det ena samtalet till det andra och plötsligt inser vi att klockan är tre på natten och vi har legat och viskat i fyra timmar. Det händer aldrig när vi är hemma utan då somnar vi ofta ganska tidigt faktiskt. För vi hinner säga tillräckligt åt varann före läggdags. Här som vi borde sova mer sover vi plötsligt mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar