Om städning, mens och medicinmän eller This crazy fucking unfair thing called Life

Imorgon reser vi till Finland. Lycklig var jag när vi gick och lade oss. Och på natten ringer telefonen och påminner oss igen om livets orättvisa. Det var en förstörd tonårspojke som ringde vars mamma hade gått bort hemma i Guatemala.  Han hade inte sett sin mor på fyra år. (Det mest tragiska är att om hon bara hade gått till en läkare så skulle hon ha blivit frisk med en kur antibiotika. Men hon var övertygad om att det var grannen som hade förhäxat henne så hon vände sig bara till byns medicinman. Medicinman. Man blir så frustrerad.) 

Men ändå. Imorgon reser vi till Finland. Vi har pass och biljetter. Och livet är en enda räcka av prosaiska vardagssysslor. Så jag måste städa, tvätta och packa.  Under tiden försöker Fred fixa expresspass och en biljett åt en pojke så att han kan resa till sin mammas begravning. 

Jag hade sett fram emot att packa med bl.a Micaelas sommarprat i öronen. Och fantastiska Monika Fagerholms. Och så kan man inte lyssna på dem på Arenan utanför Finland! Besvikelsen.

Som tur finns P1:an. Först i tur står Jonas Gardell. (Jag kan lyssna på honom och Mark Levengood hur länge som helst.) Liv Strömquist lyssnade jag på tidigare under veckan och blev glad över ämnet hon valt. (Mens.) Jag funderar själv varför jag i jobbsammanhang säger att jag har migrän när jag egentligen håller på att gå under av menssmärtor? Mens får aldrig vara i vägen för vår förmåga att jobba. Migrän däremot är helt godkänt. Eller? 

Ps. På tal om städning och sommarprat. Jonas talade om snuskiga Wettex-trasor. Wettex is da shit. Jag hämtade en rulle Wettex till L.A. Måste köpa tre när jag kommer tillbaka. Wettex & Sini. Inga städprodukter här kan mäta sig i jämförelse. USA må vara en supermakt men deras städattiraljer har inte utvecklats sen 40-talet.