onsdag 17 juli 2013

The Boys

Killarna på Casa Libre är helt vanliga tonåringar som ibland driver en till vanvett. Men de är också helt otroliga kämpare som man inte kan låta bli att beundra. De har gått genom öknar i natten, sovit i träd med coyoten under dem (och nu menar jag inte de coyotes som tar dem över gränsen, utan de verkliga vilddjuren) hoppat från tågtak till tågtak för att ta sig fram, riskerat sina liv flera gånger om, gjort vadsomhelst som har krävts av dem för att kunna bygga en drägligare framtid för sig själva. Vad kan man annat än bli djupt imponerad och hysa den största respekt för dem?

Ingen av dem kan engelska när de kommer. Men vissa av dem kan inte ens spanska. De har vuxit upp i byar där man talar olika ursprungsdialekter. De har inte gått i skola sen de var nio men tvingas in i det amerikanska skolsystemet på high school nivå. Det är svårt att förstå fotosyntesen när man inte ens vet vad syre är. Eller vad jordskalv beror på när man inte har någon aning om vad är en kontinentalplatta är. För vissa är det omöjligt att hinna i kapp sina klasskamrater. Men vissa gör det, fan dom gör det helt själva. Lär sig engelska och slår upp syre och pluggar pluggar samma saker om och om igen tills de får det rätt. Många av dem börjar college på hösten. Det går inte att förklara vilken otrolig bedrift det är! 

När T fyllde sjutton firades det med kalas. Det var när Federico nyligen hade tagit över Casa Libre. Före ljusen blåstes ut började Fede sjunga Happy Birthday för full hals. Och möttes av total tystnad. Ah, det är klart att de inte kan den på engelska, tänke han och började sjunga den på spanska i stället. Ingen stämde in. För ingen av killarna hade nånsin haft någon som sjungit Ha den äran åt dem tidigare. De hade aldrig hört sången.




En av killarna har gjort denhär t-shirten med sitt eget ansikte på. Igår gav han den åt mig och hoppades att jag ville ha den. Sen fick jag världens mest awkard men samtidigt äkta kram. Han är den jag haft absolut svårast att kommunicera med så jag blev mycket rörd. Hjärtsnörp.



Cristian och Federico på Cristians graduation. Cristian is the poster boy for the program. (Han har inget emot att jag publicerar både namn och bild på honom. Skulle aldrig göra det om någon annan av killarna, utom om de explicit sagt att jag får.)

Cristian kom till USA tillsammans med sin yngre kusin. Själv hade han inte ens fyllt  fjorton år. Han växte upp i Guatemala med sin mormor som var alkoholiserad. Han fick aldrig sova inne i huset utan tvingades ut till natten. Dessutom misshandlade hon honom och han fick tigga mat av sina grannar. När han kom till USA kunde han inte ett ord engelska. På fyra år har han lärt sig att tala flytande engelska, utexaminerades från High School with honors och börjar nu det kända Cal Arts College på hösten där han ska studera för att bli scendekoratör. Hans high school var en Art High School och han jobbade där också backstage på deras teater (där vi också sett flera föreställningar). På fritiden gör han volontärarbete för en organisation som städar upp skräp på gatorna. Han bjöd oss båda till sin graduation (det gjorde även de andra killarna, och mindes alla att inkludera mig i inbjudan!) och tackade Federico i sitt tal på skolan. Jag och Cristian delar vårt intresse för litteratur och ger boktips i tur och ordning åt varandra.

Cristian har nu lämnat programmet men Casa Libre erbjuder också after care sex månader efter att de flyttat ut. Men även om de inte skulle göra det är det omöjligt att klippa av kontakten så där bara. Federico hjälper honom fortfarande och gör det gärna, samtidigt som han tvingar honom (och de andra utexaminerade) att sakta men säkert bli självständiga och klara av att själva sköta sina bankärenden, möten med sina advokater, sjukförsäkringar etc. Det är också en viktig del av programmet på Casa Libre. Det är så mycket mer än bara en shelter. Här får de förutom mat, husrum, handledning, tutorer som hjälper med läxorna och juridiskt ombud också lära sig hur man ansöker om stipendier för college, att klä upp sig när de ska till rätten, gå på teater och konserter med klassisk musik, mentorer etc. etc. (Att se Fede lära ett par av pojkarna hur man knyter en slips hör till de mest rörande saker jag någonsin upplevt.) 
Casa Libre-programmet ser till att de går ut high school och får permanent uppehållstillstånd. (Fem år senare kan de ansöka om medborgarskap.) Här råder nolltolerans för alkohol, droger eller våld. Det händer att någon åker ut ur programmet ibland. Det känns hemskt men det är nödvändigt.

Pojkarna gör en massa som de tycker är kul, surfar och går på fotismatcher. Men Federico är mycket mån om att också "utsätta" dem för teater, balett och klassiska konserter. Det är viktigt för dem att märka att de kan klara sig och vara sig själva i vilken omgivning som helst, umgås med mänskor ur alla samhällsklasser. Därför är Casa Libre också mera som en akademi. Dehär killarna är mer väluppfostrade en gemene finsk tonåring, det vågar jag faktiskt påstå. Fred styr dem med järnhand, men också med superstort hjärta. 

Alla killar går inte klart programmet. De har kommit till USA för att jobba och det får de inte göra om de bor på Casa Libre. För en tonåring kan två-tre år kännas som en evighet och de klarar inte alltid av att tänka långsiktigt utan hoppar av för att kunna tjäna pengar .(Eventuellt känner en del också av press att skicka hem pengar, jag vet inte. Dessutom måste vissa betala sina coyotes som fört dem över gränsen. Det kan vara upp till 2000-3000 dollar. Det tar tid att betala av en dylik summa.) 

En av dem är J. Världens gulligaste kille med ett enormt hjärta. Han lämnade Casa Libre för att kunna tjäna pengar och har jobbat som diskare i en restaurang. I månader har han sovit på en madrass i köket i samma restaurang. Tillsammans med fem andra. Han är något alldeles speciellt. Fast han inte officiellt längre är i programmet har Fred hållit kontakten med honom hela tiden. När de hade filminpelningar på Casa Libre kom J dit för att hjälpa till. En kompis till oss som jobbar för produktionsbolaget körde hem honom och fick största chocken av att se hur han bor. Så en gång i veckan åker hon efter honom och han sover över hos henne. Får chilla och sova gott, ta långa duschar, leka med hennes hundar och bara njuta av att få ha lite SPACE som han verkligen inte är van vid. Patsy är singel och förtjänar ganska bra, som man oftast gör i produktionsbolag. Nu var det J:s tur att bli chockad över hur HON bor. Han kunde inte förstå att en person bor för sig själv i ett stort hus. Patsy är en fantastisk person. Jag känner inte många som skulle öppna sina hem på det sättet. När hon åkte till New York för en vecka gav hon sina hemnycklar till J för att han skulle kunna njuta av att få vara för sig själv ett tag. Det säger mycket om henne. Men det säger ännu mer om J att han aldrig tog vara på hennes erbjudande utan i stället gömde nycklarna och sa åt Fred att han inte kan berätta åt någon att han har dem, han kände sig bara tyngd av det otroliga ansvaret. 
J talar knappt någon engelska alls. Patsy talar inte spanska. Hon säger att visst är det lite svårt att kommunicera ibland, men att de ändå har roligt, ser på tv tillsammans och skrattar mycket. (Fast ibland undrar hon om de skrattar åt samma sak.)

Vi har även andra fina vänner här som tar hand om killarna ibland och gör roliga saker med dem på helgerna. Härliga, varma, frikostiga mänskor!

I förrgår ringde J till Fred och sa att han inte klarar av längre att bo i restaurangen. Så vi stack iväg för att plocka upp honom. Han kunde inte sova på Casa Libre men vi gav honom lov att förvara sina saker där. Och alla pengar han förtjänat under det senaste året. (Eftersom han inte har papper kan han inte öppna ett bankkonto.) Vi ringde runt alla härbärgen men det fanns inte plats för honom någonstans. Helst av allt ville jag bara ta hem honom och bädda ner honom i vår soffa men that's not how it works. Vi fixade det till slut, inte på det bästa sättet, men på det bästa möjliga. Nästa dag infann han sig på morgonen på Casa Libre för att göra trädgårdsarbete som tack. Mitt hjärta klappar extra hårt för denhär varma killen.

Vissa av dehär pojkarna har INGEN. Och därför plockar Fred upp telefonen varje gång de ringer. Även om det är mitt i natten. Och även om de bara ringer för att de har hemlängtan eller är oroliga för någon i hemlandet som blivit sjuk. Även om Fred ingenting kan göra kan han lyssna. Och som han säger, det är  livsviktigt för dem att veta att det finns NÅGON de alltid kan ringa till. Någon som bryr sig och pushar dem vidare. Annars blir det snabbt helt för lätt att bara ge upp. 

13 kommentarer:

  1. Tack för att du berättade det här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser! Puss!

      Radera
  2. Låter som en helt fantastisk värld du stigit in i Softy. Att känna att man kan göra så mycket för andra och att det är livsavgörande - de där små sakerna. Jag är så glad för din skull! Allt gott till er alla! Kram Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste Malin! Det är definitivt en helt ny värld för mig, på många sätt. Men jag trivs här in this crazy place! :) Ha en underbar sommar! KRAMAR

      Radera
  3. Tack, ni gör ett fantastiskt jobb!!

    Mippe

    SvaraRadera
    Svar
    1. All credit goes to Fred. (Helt på riktigt gör det det.) Men tack! :)

      Radera
  4. Otroligt fint, började ju gråta av att läsa det här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan erkänna att jag också grät när vi kom hem efter att vi plockat upp J...

      Radera
  5. Otroligt fint, började ju gråta av att läsa det här!

    SvaraRadera
  6. Hejsan Sofi. Härligt att få läsa om ditt liv i LA och veta att du har det så bra. Jobbet ni gör i Casa Libre är verkligen imponerande - thanks for sharing. Kramsis från Down Under!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Harligt att du laser och foljer med! :) STOR STOR KRAM at dig!!!

      Radera
  7. Vad fint att det finns folk som hjälper unga som inte har någon, för få människor i dagens värld har hjärta för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog att det finns hjarta. Det kanns bara som ett sa hopplost foretag att man maste vara tillrackligt galen for att ta sig an det... :)

      Radera