Silent rain

Det regnar igen. Men utan ljud. Eller sa ar det blasten som overrostar regnet. 

Frukost pa sangen. Och sen fick jag en massage utan slut som gjorde att jag smalt ner i madrassen och somnade om. Tills det hordes snabba fotsteg i trappan. Tramp tramp tramp tramp. Som nar orcherna narmade sig i Morias grottor. Jag kande hur Fred lystrade och stelnade till bredvid mig, viskade "They're here". Fast vara orcher ar tusen ganger gulligare. Lite sandiga om fotterna men det gar bra att ha dem i sangen anda. Men sova? Det kan man glomma.

Maybe when the moon comes out

Regnet har sköljt ner över oss hela dagen här på holmen. Tydligen rann min skrivförmåga ner i havet tillsammans med regnet. (Fan, borde inte ha bastat.) Jag har försökt skriva tre blogginlägg idag. Allt blir bara skit. Annat jag försökt skriva idag blev också bara skit. Till och med sagan åt systersonen blev skit.

Jag började dagen med att bokstavligen få skit i handen när jag försökte plocka upp systerdotterns sko ur ett avloppsrör. Och det blev liksom inte så mycket bättre efter det. 

Nattsamtal

När jag flyttade utomlands brottades jag med en hel del skuldkänslor och oro för min familj. Vi har alltid umgåtts flitigt tillsammans och är i kontakt dagligen. Det känns så konstigt att vara långt borta från familjen och inte vara en naturlig del längre i varandras vardag. Och än har jag inte lärt mig att bemästra oron över att någonting skulle hända medan man själv är långt borta.

Nu lever vi alla i min familj tillsammans på holmen en vecka och jag tänkte att jag skulle blogga varje dag på familjetemat. Helt på lös feelingbasis bara. 

Ett problem att leva tillsammans med familjen såhär är att det inte blir mycket tid över för oss. Det är härligt att härja på och samtala med systerbarnen men man har inte mycket tid för quiet contemplation om vi säger så. Jag och Fred är så vana vid att tala mycket med varann under dagen att det är svårt när det inte finns tid för det. T.o.m. när vi är i från varandra talar vi minst två timmar per dag per Skype. (Jag har ofta underdrivit hur mycket vi talar varje dag för jag tänker att folk sku tycka att vi är helt hispiga om de visste hur mycket vi på riktigt pratar.) Här på Hamnholmen umgås vi intensivt med hela familjen från morgon till kväll och går sen direkt till sängs efter middagsbordets eftersnack. Det har lett till att jag och Fred i stället ännu ligger uppe sent på vårt rum för att "gå igenom dagen" typ. Och sen leder det ena samtalet till det andra och plötsligt inser vi att klockan är tre på natten och vi har legat och viskat i fyra timmar. Det händer aldrig när vi är hemma utan då somnar vi ofta ganska tidigt faktiskt. För vi hinner säga tillräckligt åt varann före läggdags. Här som vi borde sova mer sover vi plötsligt mindre. 

Så att själen kan få ro

Men sen kommer man hit. Till holmen där ingenting någonsin förändras men där samtidigt alla förändringar syns så mycket tydligare för att man bara är här ett par månader om året. På holmen där tiden står stilla trots ständig förändring. Här är jag både fyra år och leker i vattentunnan och jag är sex och rädd för den uppstoppade ugglan och jag är elva och har sorg när smurfarna drunknade. Jag är tretton och sörjer att jag plötsligt tappat förmågan att leka med smurfarna. Jag är femton och lyssnar efter båtljudet som betyder att den svenske grannpojken kommer runt viken i sin lilla snurra. Och jag är sjutton och smyger försiktigt över knarrande trägolv in till gästrummet för att hångla i smyg med Fred. Och jag är 34 och står under björkarna med bara fötter i det våta gräset och lovar att älska honom alltid. Jag är liten men modig tös, kär och osäker tonåring och stark och livserfaren kvinna. Lycklig kvinna. Här är jag dem alla samtidigt. Jag både kan och kan inte leka med smurfar. Jag leker inte själv men jag kan leka med mina systerbarn. Nu sprättar min systerdotter omkring i vattentunnan. Allting förändras men tiden står ändå stilla. Här är hemma.

Insikten

Är det såhär det ska vara hädanefter? Att det inte är lätt att åka härifrån men att det inte är lätt att komma hem heller? Det är just så det kommer att vara. Eller hur? Men. I och för sig. Det har bara gått två månader. Eller. Det har bara gått två månader!

Homeward bound

Igår på kvällen sprang vi hastigt omkring på Venice beach för att handla lite kitchiga souvenirer. Och jag kom plötsligt ihåg så jättetydligt när jag kom hit för första gången 2010 för att besöka Fred. Jag tyckte att Venice beach var helt crazy och när vi cyklade längs med stranden genom alla beach cities (Hermosa beach, Redondo beach, Manhattan beach) tyckte jag att allt kändes helt overkligt och fejkat. Att man inte kunde leva ett äkta liv här. Och nu lever jag själv här. Mitt hem finns här. Min man finns här. Mitt hem finns också i Finland, men nu känns det som att jag åker hem till Finland på besök. Och det känns overkligt. 

Första månaden var lite jobbig för jag blev bara stressad för att saker inte fungerade som i organiserade Finland. (Jag har alltid trott att jag är en felplacerad hippiesjäl, turns out att jag är mera skandinavisk än jag själv visste...) Sen insåg jag att jag ju är i Kalifornien. Och jag vill ju inte ens att det ska vara som i Finland. Jag vill leva ett nytt äventyr i ett nytt land. Och framför allt vill jag leva ut vår kärlek tillsammans med Fred. Det är svårt att göra om man bara jämför allt med Norden hela tiden. Så jag slappnade av och började njuta av livet och the sweet Cali lifestyle. 

Det blir härligt att åka hem till Finland och träffa alla. Det ska också bli härligt att komma tillbaka hem, hem till Los Angeles. 

Kul att ha sitt fönster i skrevet på Arnold...

90's button

Denna knapp gjorde vår packning och städning så mycket roligare. (Men det tog oändligt mycket längre tid...)

www.the90sbutton.com

The truth is out there! 

Om städning, mens och medicinmän eller This crazy fucking unfair thing called Life

Imorgon reser vi till Finland. Lycklig var jag när vi gick och lade oss. Och på natten ringer telefonen och påminner oss igen om livets orättvisa. Det var en förstörd tonårspojke som ringde vars mamma hade gått bort hemma i Guatemala.  Han hade inte sett sin mor på fyra år. (Det mest tragiska är att om hon bara hade gått till en läkare så skulle hon ha blivit frisk med en kur antibiotika. Men hon var övertygad om att det var grannen som hade förhäxat henne så hon vände sig bara till byns medicinman. Medicinman. Man blir så frustrerad.) 

Men ändå. Imorgon reser vi till Finland. Vi har pass och biljetter. Och livet är en enda räcka av prosaiska vardagssysslor. Så jag måste städa, tvätta och packa.  Under tiden försöker Fred fixa expresspass och en biljett åt en pojke så att han kan resa till sin mammas begravning. 

Jag hade sett fram emot att packa med bl.a Micaelas sommarprat i öronen. Och fantastiska Monika Fagerholms. Och så kan man inte lyssna på dem på Arenan utanför Finland! Besvikelsen.

Som tur finns P1:an. Först i tur står Jonas Gardell. (Jag kan lyssna på honom och Mark Levengood hur länge som helst.) Liv Strömquist lyssnade jag på tidigare under veckan och blev glad över ämnet hon valt. (Mens.) Jag funderar själv varför jag i jobbsammanhang säger att jag har migrän när jag egentligen håller på att gå under av menssmärtor? Mens får aldrig vara i vägen för vår förmåga att jobba. Migrän däremot är helt godkänt. Eller? 

Ps. På tal om städning och sommarprat. Jonas talade om snuskiga Wettex-trasor. Wettex is da shit. Jag hämtade en rulle Wettex till L.A. Måste köpa tre när jag kommer tillbaka. Wettex & Sini. Inga städprodukter här kan mäta sig i jämförelse. USA må vara en supermakt men deras städattiraljer har inte utvecklats sen 40-talet. 

Home is home

Och sen ringde min far från lande där holmen just höll på att vakna! Resten av familjen sov ännu. Och jag fattade att jag saknat dem allihop ganska mycket. Det känns helt overkligt att på fredag är vi där! På holmen. Och före det i Helsingfors. Jag har varit borta i åtta veckor och på fredag får jag krama om mina föräldrar och min syster och hennes familj och jag får hänga med mina kompisar ren på torsdag och det är ganska underbart och det är fullmåne och nu känns allt bara verkligt och overkligt på samma gång. 

En studie i turkosa

Nar jag cyklade hem idag tog jag en bild pa allt mintgront som kom i min vag. 

Ok, sa denhar ar fran i lordags men det ar min studie sa jag ville inkludera den. The rest is true.

Och sa leker vi att huset som skymtar bakom ar mintgront och inte bara gront for girafferna ar sa sota. (Denhar mannen borjade gora skulpturer av scrap metal pa sin gard bara for att han tyckte det var kul. Sen borjade folk fraga om de fick kopa av dem och nu har vi sett manga tradgardar prydas av hans djur!)

Var grannes bil. Samtidigt ser ni hur atervinning i LA gar till. Har man en mobel man inte gillar staller man bara ut den pa gatan. Nasta dag ar den borta. (Man far alltsa ta vad man vill ha, vi har fyndat manga mobler pa det sattet!)

Busshallplatserna i Culver City ar turkosa.

Very Venice.

Det var forresten har vi lamnade hela vart kreditkort som dricks...

Mintgron bajamaja. Jag efterlyser sadana till Flow.

Jag ar på riktigt fargblind men t.o.m. jag vet att skapbilen inte ar turkosa.  Tyckte bara att lokala Hakonen hade ett så skojigt namn. Jag ser framför mig raska kaliforniska flyttkillar i pastellfärgade tröjor och små shorts. Leende som Hangökex med bländvita tänder.

Meddelande till min familj, bloggnordar kan skippa detta inlagg

Ibland figurerar jag aven pa denna blogg. 
For nagra veckor sen anlande lite finlandssvensk (och svensk) forstarkning till LA i form av Peppe, Magnus och Vidar. (Det ar sa kiva att fa prata svenska att jag babblar orona av dem...) Kanns lite lustigt att posta typ nastan likadana inlagg (de dagar vi umgatts) sa hade tankt lanka till Peppes tidigare men glomde bort det. 
Men for mera LA liv & leverne (ocksa rent allmant, Peppe gor bra och roliga observationer om the crazy Cali lifestyle) och fina bilder harifran sa las Livet & Helsingfors (Klicka pa de tva sista orden, mamma!)

På Abbot Kinney

Lycklig over att ha fatt min kamera tillbaka fotar jag hejvilt. Nyhetens behag kommer sakert att vara over inom en vecka. Men roligt att ha manga foton innan jag aker till Finland i overmorgon! Det blir harligt att komma hem men arligt talat sa kanns det ocksa som att det kommer lite snabbt pa. Kanner mig antligen ordentligt hemmastadd har och sa ser jag inte fram emot att bli och vanta pa visumarenden igen... Sa jag maste fa min Venicefix innan hemresan! Peppe, Magnus och Vidar gjorde mig sallskap och vi at lunch pa ett av mina favoritstallen pa Abbot Kinney. 

Jag stannade kvar efter att de akt for att kopa lite gavor och grejs till Finland. Och bara strosa runt och njuta. Fast jag ar ju snart tillbaka igen! 

Bilderna ar helt i oordning for Blogspot vagrar samarbeta men you get the picture(s). 

Ps. Fred glomde sitt kreditkort kvar pa en restaurang nere i Venice nar vi var ute och ata i veckan. Sa han korde den vagen hem for att hamta det. Han rakade se min cykel och hjalm lasta utanfor Gjelina. Nar jag kom tillbaka efter min cykel efter flera timmar pa stan undrade jag vad jag hade for lapp i hjalmen. Jag holl pa att skratta ihjal mig. Det stod "Never underestimate the predictability of a foodie." Fred brukar reta mig och saga att det finns aven andra restauranger an Gjelina pa Abbot Kinne, ganska manga faktiskt. Men what can I say, I'm a loyal customer!

Det blev svettigt och jag blev torstig. Jag valde en lemonad med vattenmelon. Eftersom vi ar i LA finns det naturligtvis helt osotade och sockerfria varianter.  Och med supersot vattenmelon i kan jag inte for mitt liv forsta varfor sockret behovs over huvudtaget?

The local Mad Hatter. 

Filminspelning. Always. Everywhere.

Jag alskar husen pa Abbot Kinney! Jag alskar ocksa enhorningsvargar!

Detta ar Gjelina. Det finns ingen skylt. Man maste bara veta att den finns har. (Gubben pa bilden var inte med pa var lunch.)

Jag ar lika fascinerad av brandbilar som Vidar. 

LA Man

Peppe kande jag fran bloggvarlden och diverse lunchtraffar. Kul att fa lara kanna Magnus och Vidar ocksa.

Man far (oftast) sa bra service har att om man nangang bara blir mediokert bemott kanner man sig helt fornarmad.

Jag tvingade Peppe att bestalla pizzan med zuccini blossoms sa att jag ocksa sku fa smaka...

Svamp och mera svamp. Pizza behover inte alltid ha ost. 

Detta ar lunch med tva instagrammare.

Citizen Twain

Tillagg: Blogspot hatar antingen mig, Mark Twain eller Val Kilmer och raderade hela inlagget. Orkar inte skriva allt pa nytt, men ungefar sahar var det:

Fred ar en stor beundrare av Mark Twain. Det gar inte manga dar i rad utan att han citerar honom i nagot sammanhang. For tre ar sedan laste han att Val Kilmer holl pa att skriva en pjas om  honom och har vantat pa att se den sen dess. Igar sag vi den pa Kirk Douglas Theatre i Culver City. Det var en en och en halv timmes monolog med Val Kilmer som Mark Twain. Och den var sa bra! Jag gillade bade pjasen och Val jattemycket och larde mig en massa nytt om Mark Twain. Forstar nu Freds beundran for honom. Inte bara pga hans litterara produktion utan for hans engagemang i etiska fragor, som jamlika rattigheter mellan konen, rasfragor och djurforsok.

Efterat var det en Q&A med Val som sokte konstruktiv kritik av publiken. Han var smart, klok, palast, valtalig och fruktansvart rolig. Who knew?!

Efteråt tog vi ett glas vin som serverades i supergullig minikaraff. Sen gick vi hem. Det blev en skön halvtimmes kvällspromenad. 

Sunday Bloody Sunday

Just kidding. Men vi vaknade i ett blodbad p.g.a. Freds visdomstand. Eller rather the lack thereof... Och sen tog vi Peppster, Magnus & Vidar pa var lilla LA Noir-tur och visade Los Angeles avigsidor. (Som ocksa innehaller manga fina sidor, ingenting ar helt svartvitt.)

Pit stop pa en kolombiansk restaurang i Melrose Hill. Det ar dit vi alltid gar nar Fred har hemlangtan. Vi drack lulo- och passionsfruktjuice. (Vi visste inte vad lulo ar pa svenska sa jag maste googla nar vi kom hem. Och den heter lulo ocksa pa svenska! Kallas tydligen for "den gyllene frukten fran Anderna".)

Kiddo med for mycket pan de bono i munnen. Vidar har varit superduktig pa vara akturer runt stan. We are quite impressed. 

Fred forklarade USC:s Trojans stridsrop at Peppe sa hon ar forberedd nar game season satter igang. 

Peppe och jag har redan lyckats shoppa exakt samma blus pa Third Street... (Oberoende av varandra.) Heja finlandssvenska falangen!

Pa Olvera street. En del av gamla Los Angeles nar Kalifornien fortfarande var en del av Mexiko. 

Varfor ar gamla manskor alltid sa gulliga nar dom dansar?

Union Station ar ritat av samma arkitekt som Casa Libre-huset. 

Jag ville mig minnas att Peppe nangang inkluderat Six feet under pa hennes lista ovar basta tv-serierna sa vi korde forbi for att visa huset dar den filmades.

En parentes

 

På väg till bröllopet igår körde vi igenom Encino som var riktigt hemskt med enorma jättelika banker och smaklösa personlösa granitbyggnader. Och sen plötsligt kommer det här lilla sagohuset emot!

Jag undrar om man stiger tillbaka i tiden till femtitalet om man stiger över tröskeln? Och varje morgon kör mannen nöjd iväg på jobb fortfarande fångad i femtitalet?

Såhär fint hade de dekorerat på bakgården för bröllopet. Med luftslott för barnen bakom. Vi var först på plats. (Har nog aldrig hänt mig tidigare.) Och tyckte det var dags att sticka innan luftslottet blåstes upp.

Inlagg utan prickar

Sorry, min dator har dodskramp. Be snalla att den overlever natten. Annars ar jag i pisset. Men vill inte alls anstranga den nu sa skriver fran Freds. 

Idag smet vi tidigt fran en brollopsmottagning. Det ar lugnt. Det var bara en san dar cocktailmottagning och vi kande knappt dem. (Det var en ex-resident fran Casa Libre. Men fore Freds tid sa Fred kande honom inte sa bra. Det var jattesnallt och roligt att vi blev bjudna, och bada var sota och rara men alltsa vi kanner dem inte. ) Jag tror inte att de tog illa upp. Och gjorde dom det sa screw them. Jag hade en utstallning att hinna till. Sista dagen for Hokusai-utstallningen pa LACMA (Los Angeles County Museum of Art) ar imorgon och jag visste att vi inte hinner da.   

Jag sag Hokusai i Helsingfors och blev foralskad. Sa jag ville absolut att Fred sku hinna se utstallningen och sjalv ville jag ocksa se den pa nytt. Ach ach ach. Fortfarande lika hanford.

Jag alskar lamporna utanfor LACMA!

Men dom ar annu finare nar dom tands pa kvallen.

LACMA ar utbrett over ett helt kvarter. Olika byggnader och en stor park med LaBrea Tar pits intill.

Hokusai var i den japanska paviljongen. Jag gillade. 

Drom om att vara omgiven av bambu och korsbarstrad! 

Ett live latinskt band spelade pa LACMA:s bakgard. Folk picnicade och drack vin. Alla dansade och var pa superhumor. Aven om man forvanade och forfasade sig hogt over "regnet". (Det kom nagra enstaka droppar...) 

Nightynight time

Finns det något ljuvligare än att få gå och sova när man är riktigt riktigt trött? Att dessutom nu få lägga sig bredvid den man älskar? Klockan är halv elva en fredagkväll och vi är båda dödströtta trasor. Den ene av oss dessutom blodig i käften efter att ha fått visdomstanden utdragen. Jämrar sig och snarkar om vartannat. Whoop whoop vilket Hollywoodliv vi lever! Godnatt från Los Angeles!

En liten kommentar bara

Jag kan aldrig kommentera på Wordpressbloggar. Det bara funkar inte. Så kommenterar Kolofonten här i stället. Egentligen är det mer en parentes än en kommentar. Ville bara säga att dethär inlägget gjorde mig glad! Varför får ni fundera ut själva. 

Way to go, Jenny! (Och yes, låtom oss undvika duktighetstävlingar. I alla kategorier.)

http://kolofont.com/2013/07/19/hur-och-om-kalkoner-och-kott/

Ps. Nyfiken i en strut måste ju själv googla hur många lingon det finns i världen. Men jag fick inga svar. Hittade bara en svensk film... 

Echo Park

Efter en hel dag i MacArthur Park behöver man ibland komma bort på kvällen. Både mentalt och fysiskt. (Och ja, vi förstår att vi är privilegierade som har det alternativet.) Det är inget fel på MacArthur Park i sig och det är helt tryggt. Sjön är vacker och man kan blunda för droghandlarna som vistas vid den ibland. Men. Det. Är. Så. Proppfullt. Med. Folk. Och Skräp. Och bara ståhej och hojtande överallt. Chuecos i varje hörn. (Som fixar fejkade id:n och green cards.) Det är en helt annan värld. 

Silverlake ligger ett stenkast från MacArthur Park. Ex-hippiena som stannat kvar där sen 60-talet ser inte på hipsterinvasionen med blida ögon. Fred ogillar Silverlake, enligt honom är det fullt av folk som säger sig vara emot konsumtion men ändå inte gör annat än konsumerar. He has a point. Men jag diggar det ändå och där finns många kuliga restauranger, barer och caféer. Om det inte låg så långt bort från havet så kunde jag bo där. 

Bredvid Silverlake ligger Echo Park. Ibland far vi med fördel dit på hemvägen (i stället för Silverlake) för en öl eller två. Där finns också en hel del funkiga restauranger. Och så är det ett bra sätt att vänta på att värsta rusningstrafiken är över. Vi kommer hem samma tid som det hade tagit oss ändå, men i stället hinner vi relaxa och ta en öl eller matbit under tiden medan alla andra sitter och svettas och svär på 405:an.

Sjön i Echo Park har varit täckt länge. Upprustningen av parken har tagit två år! De har sanerat sjön, fixat parken runt omkring, lagat en joggingrunda runt sjönt, renoverat det gamla båthuset etc. etc. (På 1860-talet var sjön stans sötvattenreservoir, crazy!) Parken återöppnades i juni men vi hade inte hunnit dit så efter maten gick vi ner till sjön och det var jättefint! Jag måste säga att Los Angeles verkligen gör satsningar och försöker hela tiden göra stan grönare och höja mysfaktorn. Även i de mindre rikare områdena. Det är inte så lätt alltid i en enorm och utbredd stad (metropolitan area medräknat) som har tre gånger hela Finlands befolkning. 

Vi tog oss en skön kvällspromenad runt sjön.

Näckrosorna var ännu övertäckta men snart "flyter" de omkring på sjön och när trampbåtarna också kommer tillbaka i augusti vill jag sitta och trampa i ett hav av näckrosor! I augusti-september kommer också food trucksen men stan har inte berättat än vilka det blir. Hoppas på gott kaffe åtminstone!

Downtown syns i bakgrunden till höger.