Ta mig som den jag är

Jag ska gifta mig om en knapp månad. Med en kille jag träffade när jag var 17 och sedan inte hade någon kontakt med på över 10 år. Livet är så förbluffande. Jag trodde att jag nått slutet på min saga när jag sade ja första gången åt min ex-make. Tack och lov att det inte blev så.


Folk har frågat mig hur vi plötsligt återknöt kontakten med Boyfriend. Jo, det som hände var så flummigt så jag tror knappt på det själv. Och därför har jag inte berättat det så öppet tidigare heller. Men jag bryr mig faktiskt inte om ifall ni tror mig eller ej för såhär gick det i alla fall till. 
En natt under den tiden då jag mådde som sämst vaknade jag plötsligt av nånting som klichémässigt kunde beskrivas som en blixt från en nattsvart himmel och jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Jag hade bara en stark känsla som bultade i mitt hjärta och en enda glasklar tanke i min hjärna; "Boyfriend älskar mig som den jag är!" Jag kan inte förklara det. Jag hade inte tänkt på honom på säkert åtta år. Men jag tror det finns energier i oss och omkring oss som har mer styrka än vi någonsin kan förstå.


Cirka ett år tidigare hade jag köpt mig själv ett smycke där det stod två saker, Passion och Harmony. Jag gick med det under blusen varje dag. Det var som en påminnelse för mig själv. Det var det som jag kände att fattades i mitt liv. Inte bara i mitt förhållande utan även på ett professionellt plan. Jag kände så starkt att jag behövde känna mig utmanad igen och känna entusiasm för vad jag gör och samtidigt känna mig i harmoni med mig själv och min plats i livet. Samtidigt var det också det jag önskade av min livspartner. Någon att känna passion med men också någon du kan var totalt dig själv och i frid med. Med risk för att låta som en anhängare av The Secret så tror jag faktiskt att den dagliga påminnelsen om vad jag egentligen ville gav mig kraft att skapa förändringar i mitt liv. 


I samma veva berättade bästisen att hon blivit kompis med Boyfriend på Facebook. Jag skulle aldrig ha medgett eller ens fattat det då men jag tror det var en stark orsak till att jag snabbt därefter gick och registrerade mig på det sociala nätverket. Så jag återfann min ungdomskärlek på Facebook (man täcks ju nästan inte säga det) och det krävdes inte så mycket för att de gamla känslorna skulle svalla upp på nytt. Efter att vi inte träffats på över 10 år så räckte vårt första telefonsamtal 25 h. Jep. 25 timmar i ett sträck. Vi skolkade båda från jobbet. Efter det fanns det liksom ingen återvändo. Både för hans men kanske främst för min egen skull ville jag dock ta det försiktigt så vi tog ett par år på oss och jag dejtade även andra män där emellan. (När jag berättade detta för journalisten Fredrik på Papper så tyckte han imponerat att Boyfriend hade förhållit sig mycket moget till mina behov. Jag hade själviskt nog inte reflekterat tidigare över detta. När jag nu efteråt sa till Boyfriend att han ju nog hade rätt mycket tålamod med mig i början skrattade han: "Patience?! Baby, I was a fucking saint! But that's ok. I knew you would come to your senses." Haha!) 
Främst handlade min korta dejting-period ändå bara om vad jag tyckte att jag "borde" göra och för att jag ville ha den erfarenheten. Ganska snabbt märkte jag dock att jag var helt ointresserad av någon annan.


Jag var skitnervös när vi skulle träffas första gången efter att ha mejlats, chattat och talat i telefon. Han såg mig senast när jag var 20 och jag hade definitvt ändrats sedan dess. Och när ens tidigare make ständigt påminnt en om hur misslyckad man var så var det ju inte den lättaste uppgiften i världen att känna sig attraktiv. Men det handlade inte ens om det första gången han hälsade på hos mig. Han höll mig i sin famn medan jag snörvlade och grät så jag skakade. Jag fick gråta ut på ett sätt jag inte ens hade gjort inför mina närmaste vänner. Vi tittade i mitt gamla bröllopsalbum och han sa att jag såg vacker och lycklig ut och det är ingenting man skall ångra efteråt. Nu när jag vet hur han kände för mig redan då beundrar jag hans starka famn. Jag tror inte att vilken man som helst hade klarat av det.


Helt i början av vårt förhållande när jag satt i Boyfriends knä och körde det famösa "tå-tricket", dvs. du försöker balansera hälften av din vikt på tippen av din stortå, så blev han förbannad. "What the fuck are you doing?! Baby, I know you're a big girl, I'm not gonna break, ok?" Som bevis på dethär slängde han (bokstavligen!) mig över sin axel och bar mig upp till övre våningen. Och ja, ni kan säkert föreställa er resten. ;) You gotta love a strong man! Och han är stark, både fysiskt och psykiskt. Han känner sig inte hotad det minsta av varken mina former, min sexualitet eller min hjärna och det är en rolig och uppfriskande omväxling! 
Dessutom är det underbart att slippa denna eviga noja gällande min vikt. När vi inte hade setts på flera månader och det hade varit en stressig period för mig (vissa går ner i vikt när de är stressade, för mig är det alltid precis tvärtom) och jag kände mig uppsvullen, tjock och plufsig, då tog han mig i sin famn och sa med ett enormt smil "It's just more Softy to love!" När jag ånger- och ångestfylld berättade att jag i fyllan och villan klämt i mig en hel pizza mitt i natten var hans kommentar: "God, that's so fucking hot!" Då börjar man ju bara skratta och bryr sig skit i de onödiga kalorierna som vid det laget säkert redan har satt sig kring höfterna. 


Efter att ha varit tillsammans med en man som tyckte jag kunde göra en "breast enhancement" (detta efter min systers mastektomi, alltså det är så ofattbart och osmakligt att jag fortfarande inte kan fatta vart mannen jag egentligen gift mig med försvann? Eller fanns han alltid bara i min fantasi?), en term som jag aldrig ens fattade vad den innebar så känns det helt enkelt så befriande att få höra "When are you going to realize? I don't love your breasts because they are big or small. I love them because they are attached to YOU!" Ni kanske tar det som en självklarhet, det hoppas jag att ni gör!, men för mig var det en helt ny upplevelse att känna mig som världens vackraste och mest fascinerande varelse i världen. Samtidigt som jag också räckte till precis som jag är med alla mina skavanker och brister. Nu känns det ju till och med patetiskt att tänka hur mycket bekräftelse jag behövde efter mitt kraschade äktenskap men så var det nu bara.


Sedan dess har han ju insett vad en massa av mina traumor har berott på. Ibland känns det jätteorättvist att det är han som har fått kämpa med och mot mina demoner, han som ingenting hade med saken att skaffa. För den jag på riktigt kämpade mot hade stuckit för länge sedan. Och jag kan bli väldigt störd på mig själv ibland över att det krävdes en man för att få mig att älska mig själv igen. Nå, jag vill ju tro att jag hade lärt mig det ensam också, men det hade helt säkert tagit mycket längre tid. Det är viktigt att känna sig attraktiv! Men nu skiter jag blankt i vad alla andra tycker, jag tycker att jag är kvinnlig och sexig och jag har en man som har fått mig att fatta att kärlek verkligen inte har någonting med utseendet att göra. Skönhet och fägring sitter i betraktarens öga! Och om du älskar personen därunder så spelar det yttre helt på riktigt ingen roll!


Långt efter vårt första maratonsamtal frågade jag hur han kunde veta då att allt inte stod rätt till med mig (för han genomskådade mig snabbt), trots mitt allra bästa försök att fejka supercool och framgångsrik. (Och tro mig, jag var rätt så bra på att fejka vid det laget.)
Han var tyst en lång stund. Sen förklarade han.
"Take a violinist. Someone who has loved and lived for that instrument and felt super-passionately about it his whole life. It doesn't matter if he's 90 and half-deaf and he hasn't touched his instrument in 30 years. He will always be able to tell even if just one single note is slightly off-key. Well, one note was off key."


När vi var senast tillsammans gav jag bort smycket med de två orden, Passion & Harmony. Jag behöver det inte mer. Nu bär Boyfriend det. Men bara som en påminnelse. Att inte ta varandra för givet. Eller ens sig själv. Och inte låta sin egen utveckling stagnera. Någonsin.


Det är inte min avsikt att få vår kärlekshistoria att låta som en saga. För det är den naturligtvis inte. Men sen jag blev intervjuad till Papper och journalisten frågade mig vilket råd jag skulle ge unga mänskor på väg att gifta sig har jag funderat på vilket svar jag skulle ge dem. Och det är ju jätteenkelt egentligen. Gift dig bara om du träffat din bästa vän, någon som älskar dig för den du är! 


För en liten tid sedan på flyget tittade jag på filmen Juno. Hon frågar sin pappa om det verkligen kan finnas något sådant som "den stora kärleken". Han svarar ungefär såhär:


"Look, in my opinion the best thing you can do is find a person who loves you for exactly what you are. Good mood, bad mood, ugly, pretty, handsome, what-have-you. The right person is still going to think the sun shines out of your ass. That's the kind of person that's worth sticking with."


Och för första gången i mitt liv tänkte jag, wow, det finns faktiskt också sådan kärlek i verkligheten. Inte bara på film. 




Denhär sången älskar jag. För jag är en glasögonorm till nörd och Boyfriend är definitivt min clown. Och det räcker.