Ibland minns jag inte längre hur det var. Kanske det är helt bra ibland. Men helt vill jag faktiskt inte glömma. Blev påmind av en kompis ikväll. (Inte refererande direkt till mig egentligen, men man drar ju paralleller.) Jag blev så slut av att lyssna till sången så skall gå och lägga mig nu. Måste bara läsa lite nya Nina Hemmingson (som kom i paket på posten igår) först så känner jag mig lite bättre till mods.
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör
Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det är detdär jag äntligen börjar fatta, att jag aldrig kommer att förstå. Men blåmärken på insidan tar längre tid att läka.
Av sången kom jag att tänka på en dikt jag skrev efter att jag hade gått;
HATA
HA
TA
att ha
och
att ta
Det var det enda du ville.
Du hatade.
STYRKA och KRAFT åt alla därute som känner sig ensamma i mörkret och inte ännu vet om att man kan bara GÅ! (Men det är lättare om en kompis håller en stadigt i handen, så håll i era vänner!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar