fredag 30 mars 2012

L.A. Moments

Jag har varit på teater idag. På The Cocoanut Grove theatre. Stavat med a. Så gulligt! Det är en gammal, helt ljuvlig teater i art deco-stil där Oskarsgalan har hållits nångång på 30-talet. Gamla teatrar är så fantastiska och man kan bara föreställa sig en teaterråtta som Emma husera i alla skrymslen och vrån!
Nuförtiden är teatern en del av Los Angeles High School of the Arts som är ett av mycket få allmänna gymnasieskolor för scenkonst. Som dessutom befinner sig nära downtown L.A., inte den lugnaste av platser om vi säger så. En av Freds killar går där*, han vill bli scenograf och hade gjort scenografin för pjäsen vi såg; Almost, Maine. Det var verkligen imponerande att se vad ungdomarna hade åstadkommit! Jag var så klart nyfiken och ivrig att gå och stöda en av Freds killar, men trodde i ärlighetens namn inte att jag annars skulle få så mycket ut av pjäsen. Men jag gillade den jättemycket! Och kidsen var så bra och jag njöt också av att få se publikens spontana reaktioner. Det var helt otroligt hur de levde sig in i pjäsen så det var omöjligt att bli stressad fastän de uttalade sin beundran lite väl högljutt ibland... 
Regissören var hon som spelade Babys storasyster i Dirty Dancing! Haha! Hon såg ännu helt likadan ut men snyggare. Och framför oss satt James Cromwell (ni vet mannen från bl.a. L.A. Confidential, Babe och Six feet under?). Jag hörde honom berätta åt personen bredvid sig att han tycker det är så inspirerande att få se dehär ungdomarna från ganska häftiga förhållanden bli så ivriga över att få göra, se och leva teater. Efteråt berättade C (från Freds ungdomshem) att det tidigare också varit erfarna skådisar och titta och att de ofta stannar efteråt och peppar ungdomarna utan att de någonsin själva vill göra något stort nummer av det.

"We believe that education in the arts allows our youth to find their voice." Det är skolans motto och jag tror att det stämmer. Att bortglömda ungdomar kan hitta sin röst via sin konst. Sen hoppas jag bara att någon lyssnar också. Det är de värda nämligen. Med eller utan teater.


*Min man jobbar för en organisation som bl.a. tar hand om minderåriga invandrare. De ger dem ett hem, ser till att de går ut skolan och tar hand om den juridiska processen för att ge dem permanent uppehållstillstånd.

2 kommentarer:

  1. Åh! Jag bongade aldrig några kändisar i L.A.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria, senast jag var här satt Don Cheadle i bordet bredvid när vi åt lunch i Culver city. Och gången innan hjälpte Jack Davenport mig att välja ett vin i vår lokala vinhandel. Men närmare än så har jag inte heller kommit kändisarna i L.A.

      Radera