Prinsessdrömmar

Det som började som en kommentar till Sagolandets inlägg och fråga om man upplevt en prinsessfas som barn urartade till någon sorts minipsykosjälvanalys över min barndom. Därav måste det bli ett helt eget inlägg.


Jag genomgick aldrig en prinsessfas under barndomen. Men däremot lekte jag ofta på holmen att jag var drottning över "blommornas rike" och jag slogs alltid mot någon sorts Katla-liknande varelse för att skydda mina "undersåtar". Så kanske någon sorts drottningfas då?


Med Barbiena lekte vi alltid detektiver. Min syster planerade mysterium som jag måste lösa. (Och när vi blev lite äldre så hade våra Barbien faktiskt väldigt mycket könlöst sex också... Good for them!)
Men mina favoritleksaker var helt klart smurfarna. Jag byggde hela byar åt dem på stranden. Ibland blev det katastrof med efterföljande sorg då flera av smurfarna förliste till havs. 


På alla foton har jag antingen på mig ett par bruna sammetsshorts (snyggt!) och bar överkropp eller så var jag helt naken. Vi har foton från mina kalas där alla andra barn står omkring mig uppklädda i festkläder medan lilla Softy står på en stol och blåser ut ljusen på tårtan spritt språngande naken. Jag har också tydliga minnen av att gå på kalas och det första jag gjorde var att riva av mig den förhatliga klänningen och de obekväma lackskorna och sprang sen omkring i mina undisar resten av kalaset... Stackars mina föräldrar som fick tampas med sin lilla nudist!
Jag minns också på dagis att jag fick skällor då de frågade hur man på ett dop vet om det är en liten flicka eller en pojke som ska döpas. När de förklarade att man tittar på bandet om det är ljusblått eller ljusrött fnös jag och sa att det var det dummaste jag nånsin hört, kan man inte bara titta under dopklänningen? Jag minns fortfarande tydligt hur orättvist det kändes att jag fick bannor som ju bara hade sagt den för mig solklara sanningen. (Och här ser man även ett exempel på hur flick- och pojkfärgerna indoktrinerats i ens unga medvetande...)
Så jag var definitiv ingen sagoprinsessa (trots att min far kallade mig för sin docka... Min feministsjäl ryser i dag men min arme far menade nog bara väl.) Samtidigt så beundrade jag alltid min storasyster som däremot hade en mycket flickig stil. Själv började jag klä mig "kvinnligt" först efter 18-årsåldern, vilket ju till stor del också berodde på modet. (Grunge, flanellskjortor och DocMartens...)


När vi en gång som små hade den enorma lyxen att få besöka en leksaksfabrik med systra min och vi fick välja VADSOMHELST därifrån att ta med hem, då valde min rysch- och pyschälskande syster ett set med innebandyklubbor och mål och jag valde två små plasttraktorer och en liten plastlastbil. De var pastellfärgade och jag älskade dem. (Men min syster klagar än idag hur dum jag var som valde något värt tio mark i stället för något stooort när vi en gång hade chansen. Haha!)


Men trots att jag aldrig själv hyste några som helst prinsessdrömmar så ogillar jag också nu att prinsesslekar på något sätt anses lite skämmigt. Kvinnor talar alltid stolt (mig själv medräknad) om att de varit pojkflickor och mammor skryter om sina döttrar som hellre leker med bilar än med Barbien. Men jag hör mera sällan mammor uttala sig oroat om hur deras söner inte visar några som helst vårdande tendenser eller intresse för sina dockor. Jag har hört flera mammor säga att de försökt "tvinga" sin dotter att titta på Cars. Jag har aldrig hört någon säga att den försökt "tvinga" sin son att titta på [sätt in valfri Disney prinsessfilm här]. Jag gillar inte att det fortfarande är s.k. pojklekar som är det som eftersträvas. Det gör ju igen det som traditionellt uppfattats som mer manligt till normen! Lite på samma vis är det ju den rosa färgen som är så fruktansvärt laddad. Inte har ljusblått på en tös någonsin väckt samma reaktioner som rosa (eller spets för den delen) på en grabb. Jag fattar inte varför.


Jag vill att flickor ska få klä ut sig till prinsessa om de vill! Det är inget fel på att vilja känna sig som en prinsessa ibland! (Så länge de på riktigt själva vill det och inte bara uppfyller något slags förväntat beteendemönster.) Jag vill inte att flickor eller pojkar som gillar att pyssla med make up och prinsesskronor på något sätt ska uppfattas som lite svagare eller som om de inte skulle kunna växa upp till att bli lika starka och självsäkra individer som de som föredragit Ninjago. Det jag själv eftersträvar är att en liten pojke ska få älska sina My little ponys utan att bli mobbad på dagis och en liten tjej ska få klä ut sig till Spiderman om hon vill. (Och samma princip modifierad ända fram till vuxen ålder and beyond.) Det ska fan inte spela någon roll! Och då är det ju vi vuxna som måste inpränta detta i barnen! Att man som flicka får göra exakt samma saker som en pojke och vice versa. Att man får vara intresserad av och tycka om precis vad man vill! Jag vill inte att vi ska ha någon automatisk "type-casting" för flickor och pojkar.
Som en klokare person än jag skrev på FB; klart att det finns skillnader men dessa skillnader är större på individnivå än könsnivå. (Alla kommentarer om de självklara biologiska skillnaderna undanbedes. Det är inte de som diskuteras här nu även om vissa personer älskar att alltid vända diskussionen dit.) 
En annan klok kompis sa i en diskussion på tal om hennes två barn, en flicka och en pojke, att mänskor med våld tolkar in en massa saker i deras beteende enligt förväntningarna. Ett visst beteende bejakas och förstärks på så sätt mer en än ett annat. Jag tror att det stämmer väldigt långt. Hon påstår att hennes flicka t.ex. lekt med fjärrkontroller exakt på samma sätt som hennes son men då har minsann ingen hastigt påpekat; "Åh, se där, en blivande ingenjör!"

Att det fortfarande finns mänskor som förvånat höjer på ögonbrynen när de hör att min systerson har en lekspis (?!!) eller som med hög röst säger till en fyra-årig flicka som sträcker sig efter ett kex från kalasbordet; "Flickor äter inte kex!",  ja det gör mig så fly förbannad och rabiat! För att inte tala om lill-killen som kom hem från dagis och förklarade sin kärlek till Pontus bara för att få höra sina upprörda föräldrar ryta tillbaka att pojkar minsann bara blir kära i flickor. (Alla exempel från Helsingfors stad i nutid.) Har vi inte kommit längre än så än?

Sen verkar det ju vara väldigt vanligt att vi som är födda på 70-talet upplever att vi som barn var mer "pojkflickor" än prinsessor. Jag kan inte låta bli att undra om det också har något med tiden att göra? För jag kan inte minnas att vi skulle ha dyrkat prinsessidealet lika mycket som dagens barn tycks göra. Åtminstone på basis vad många föräldrar verkar oroa sig för. Blev 80- och 90-talet månne en återgång till mera traditionella könsroller? Eller talar jag i nattmössan?
I kommentarerna till samma inlägg av Sagolandet var det många som sa att de lekt Ronja Rövardotter som barn. Det gjorde jag med! Så kanske är det det som behövs? Fler Ronja- och Pippi-aktiga förebilder för dagens barn och lite färre Disney-prinsessor som stackrarna bara fått vänta på att bli räddade av sina prinsar.


Ps. Det här tyckte jag annars var en välskriven artikel, för föräldrar till både pojkar och flickor.

Raising a powerful girl