Det är ju typiskt att man har trippat nätt och försiktigt hela vintern för att inte halka och slå sig halvt fördärvad bara för att så fort gatorna igen är torra ramla handlöst och flyga som en vante över gatan. En sten fastnade i min klack så jag kom i obalans och så fastnade den andra klacken mellan kullerstenarna. Stiligt.
Det är märkligt hur mycket man hinner tänka innan näsan slår i marken. Jaha, tänkte jag. Där rök mitt näpna ansikte. Men som tur blev det inga desto värre skrapsår än vad som kan täckas med lite smink. Knäna lär nog ska vara både gula och blå. Och handflatorna har jag skrapat upp trots vantarna.
Men varför känns det så genant att falla? Man känner sig som en mindre lyckad mänskovariant när man ligger där och sprattlar medan alla förträffligare individer spatserar lugnt och värdigt förbi en.
Det är märkligt hur mycket man hinner tänka innan näsan slår i marken. Jaha, tänkte jag. Där rök mitt näpna ansikte. Men som tur blev det inga desto värre skrapsår än vad som kan täckas med lite smink. Knäna lär nog ska vara både gula och blå. Och handflatorna har jag skrapat upp trots vantarna.
Men varför känns det så genant att falla? Man känner sig som en mindre lyckad mänskovariant när man ligger där och sprattlar medan alla förträffligare individer spatserar lugnt och värdigt förbi en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar