Detta har hänt

Jag har äntligen landat. Fysiskt landade jag redan för en vecka sedan. Men psykiskt känner jag att jag landat först nu.  Tampades med värsta jetlagen någonsin hela förra veckan. Idag är första dagen som jag kännt mig normal, sett normal ut och kunnat jobba normalt utan att nicka till och slå huvudet i datorn med jämna mellanrum.


Jag lyckades glömma kameran i L.A. så ni får hålla till godo med ett litet axplock från min I-Phone. Jag har inte ens orkat Instagramma dem så de skulle se coolare ut. Dålig bloggare. Ajabaja.

Min man lurade mig att vi skulle äta lunch på båten Queen Mary i Long Beach. I stället hamnade vi på en heliport. Jag hade ingen aning om vart vi skulle och trodde att han skämtade in i det sista. 

Framme på vår hemliga destination som visade sig vara Catalina Island. 

Jag fick sitta bredvid piloten. Det var ganska coolt och så fint att flyga över vattnet och plötsligt se en Lost-aktig ö stiga fram ur havet. Jag hade aldrig åkt helikopter tidigare.

Fred hade stiligt nog packat ihop våra saker i en brun papperspåse... (Till sitt försvar sa han att han ju inte kunde ta fram en ordentlig resväska utan att jag hade blivit misstänksam.) Jag har samma outfit på så gott som alla bilder för åt mig hade han packat med jeans och en kjol men inga övre delar. Och inga underkläder heller. Fråga mig inte hur jag löste den situationen. Men min sminkväska, min medicin och kontaktlinser var med så jag ska inte klaga. Och det var ganska skönt att resa med lätt, öh jag menar utan baggage.

Champagne väntade på hotellrummet.

Jag är inte en stor vän av turistiga t-shirts så jag använde nästan bara klänningen jag hade på mig hela tiden. Freddy däremot tvingades köpa en hoody för han hade glömt sin tröja i bilen.

Före...

Och efter. 

Ja, jag åt upp en hel hummer. Må Neptunus förlåta mig. Men ska man äta lokalproducerad mat så blir det lätt hummer på denhär ön.

Påskgodis. Jag förstår inte hur det är meningen att man ska äta såna här äppel.

Hamnen i Avalon där vi bodde.

Ett skepp kommer lastat med störande kryssningsresenärer. (Till skillnad från oss då som så klart aldrig är störande turister.)

Älska eukalyptusträd! (Fanns överallt på ön.)

Grönt är skönt.

Såhär högt upp på holmen var vi.

Förutom ett par taxin så är inga bilar tillåtna på Catalina. Så invånarna kör omkring i golfbilar. Tydligen finns det bilskola för sånt också. Haha!

Vi måste så klart också testa så vi hyrde en golfbil och körde omkring på ön.

Detta är coola Ellen som vi träffade på gatan när vi fotade och hon bjöd oss hem till sig om vi ville fota från hennes terass där hon har en så vacker utsikt sa hon. Vi tog "the Dragon stairs" upp till hennes gata. Jag vill också ha Dragon stairs i mina hoods! Sen berätta hon en massa crazyga historier om sitt liv. 

Invånarna var helt otroligt vänliga! Så fort man stannade upp för mer än tre sekunder så var någon där och undrade om man behövde hjälp. Höjden var när jag skulle köpa frimärken på posten och inte hade tillräckligt med mynt. Posttanten ba: "Onödigt att du söndrar en sedel för det. Ta här!" Och så gav hon tre frimärken åt mig! Knappast går den amerikanska posten i konkurs för det men lite speciellt var det ju.

Freds kommentar: "Well no wonder they're friendly! They probably feel sorry for all us sad bastards who DON'T live on this island!"

Fullmåne och en sömnlös natt i Avalon.

På morgonpromenad. Stadens bio och teater syns i bakgrunden. (Fast de kallar den för Casino ''för så heter det i Italien''. Ok.)

Medan vi var där planterade vi också ett träd för att hedra minnet av Freds kompis pappa. Plantorna hade delats ut på begravningen. Fred tyckte att Catalina var ett bra ställe för ett träd. Vi får hoppas det!

Det mulnade till dagen då vi åkte hem. 

Vi tog båten hem och Pelle Pelikan väntade med oss på bryggan.

Slut på den semestern men vi kommer på nytt för jag vill ha mera hummer!