tisdagen den 24:e april 2012

You can't handle the truth!

Lite mosig i hjärnan idag efter att min man väckt mig mitt i natten. Stackaren hade kört på en hund på vägen hem från jobbet. Det är ju upprörande för vem som helst men min man är världens största djurvän. Han har ganska låg tolerans när det gäller mänskor, men han älskar alla djur! (Och de älskar honom!) Dessutom har han efter att enbart ha cyklat och åkt buss i L.A.  i åtta år köpt en bil i förra veckan. Gissa om han ångrar det nu? 


I det vackra vädret tänkte han att kör strandvägen hem. En tjej hade cyklat längs med vägen med sin chihuahua springande okopplad bredvid. Fred hade ingen chans att ur en SUV se den lilla hunden springa ut på vägen. Han körde förstås genast hunden till djursjukhuset men den kunde inte räddas tyvärr. Trots att både ägaren och en fotgängare som också kom med till sjukhuset med hunden i sin famn båda om och om igen sa att det absolut inte var hans fel så är det klart att man beskyller sig själv i en dylik situation. Veterinären hade också tröstat både Fred och ägaren, men samtidigt sagt strängt att man MÅSTE ha koppel om man cyklar längs med vägen. Speciellt med en så liten hund och om man inte är ABSOLUT 100 % SÄKER på att hunden inte springer sin väg. (Dessutom, är det inte meningen att chihuahor ska sitta i korgen på styrstången och inte springa bredvid?)


För skärrad för att laga mat gick min stackars älskling senare ner till Tacomiendo över gatan. De känner oss där vid förnamn för vi älskar deras mat och går dit ganska ofta. Så Fred berättade vad som hade hänt och beställde även en cola. (Något som bevisar hans upprivna tillstånd för normalt ser han läsk som roten till allt ont.) Alla som jobbar där började storskratta. De tyckte det var skitlustigt att han var så uppskakad över en obetydlig liten hund och sa att de nog inte säljer en cola åt honom. Han undrade så klart varför. "If you can't handle killing a chihuahua you can't handle a coke!" var svaret. Jag har på känn att det kommer att bli ett bevingat uttryck i vår familj...

6 kommentarer:

  1. Aw aweetie :-( Jag förstår faktiskt så väl hur han känner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria! Han är fortfarande helt jätteledsen...

      Radera
  2. Uj, uj! Det kan inte vara roligt det där! Ett liv är ju ändå ett liv, liksom.

    (Men om några år när ni fortfarande håller varandra i styr med ett uppmanande "you remember the chihuahua? No coke!" kommer ni förhoppningsvis att skratta gott!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är hemskt. ): Stackaren är fortfarande deprimerad. Men jag försöker säga åt honom att i den slutliga balansen är han sååå på plus fortfarande med tanke på alla katter och fåglar han räddat och hittat hem för. Och hans hund var också en rescue dog. Men, men det hjälper ju inte så mycket förstås. Åt själva händelsen kommer vi nog aldrig att skratta men vi har faktiskt redan nu skrattat gott åt chihauha-coke uttalandet! :)
      Ps. Jag har försökt kommentera på din blogg ett par gånger men det har aldrig lyckats! ):

      Radera
    2. Mäh. Det ska ju gå att kommentera lätt som en plätt. Om det alls tröstar är du inte den enda som har haft problem. Vad är det som inte funkar?

      Radera
    3. Jag har skickat kommentaren med min mailadress och webbsida men den har aldrig sen synats på bloggen... Eller så är det bara du som aktivt sållar bort mina kommentarer! ;) (Men jag tror nog inte att jag har skrivit så radikala grejer att de skulle motivera censur.)
      Har det att göra med att du har Wordpress och jag Blogspot?

      Radera