Barnkalas

Igår levererade jag tårtan till min systersons barnkalas och stannade och hjälpte till också lite där det behövdes. Min systerson hade i år önskat sig en bilbana till kaka och liksom ifjol hjälpte mina konstnärligare vänner till och vi bakade tillsammans världens finaste bilbanetårta ever! Nallarna var chaufförer och läsare med god syn kan se på gårdagens foto att vissa av dem t.o.m. hade hjälm (av mandelmassa, så den skyddade nog inte så mycket tyvärr). Banan var komplett med trafikljus, pitstop med bensintankare och en tavla som visade remaining laps. Systersonen var nöjd. "Mosse, den är sååå najs!" var den spontana och lyckliga reaktionen. Påföljd av en bamsekram. Och Mosses hjärta smalt igen samtidigt som det jämrade sig lite att trollungen gått och blivit så gammal att han redan talar som en tonåring. (Han är fem.)


Men tillbaka till kalaset. Mitt hjärta klappade som vanligt extra hårt för detdär lite udda barnet som inte lika självklart hänger med i de andra barnens lekar. Som själv hade ritat kortet jämfört med alla andras butiksköpta. Som hellre kastade boll med mig än ägnade sig åt samma bärsärkagång som de övriga killarna. Och trots att de är så söta, så söta så är redan barnens värld obarmhärtig; domen kommer snabbt när man leker på fel sätt: "Du kommer aldrig att bli bjuden på mitt kalas!"


Mitt blödiga hjärta skulle nog aldrig klara av vådan av att ha egna barn tror jag.