Drömhuset

Detta inlägg skrev jag egentligen redan för tjugofem dagar sedan. Men i stället för att publicera det hade jag tydligen av misstag bara sparat det. Gör ett nytt försök trots att tidsperspektivet nu blir lite konstigt.

Igår var det söndag, den universella dagen för bostadsvisningar. Vi sprang (cyklade) på ganska många i Venice och Culver City. De flesta var till salu och vi har tänkt hyra ännu ett par år. Men vi gick ändå för det är alltid bra att ha ett hum om den lokala bostadsmarknaden. Plus att jag älskar att titta på hus!

När vi såg att det fanns ett hus till salu på Amoroso Place var det givet att vi måste gå och kolla på det. "Den älskvärda platsen", tänk vilken adress! Så vi gick, vi såg, vi blev förälskade. Jag kan inte förklara hur underbart det där huset var! Men först måste jag berätta om gatan. Amoroso Place visade sig vara en liten och smal tvärgränd där inga bilar kan köra. Bara det, att hitta en liten fristad från de bilkantade gatorna i L.A.! På båda sidorna av gränden fanns det hus i Villa Villekulla stil, ett moderniserat med en japansk trädgård, en söt liten mormorsstuga och allting där emellan. När vi gick längs med gatan kom vi i mitten fram till en avrundning kantad av ett runt staket. I mitten stod ett gammalt och knotigt men segt klätterträd. I dess grenar hade man hängt trägungor på olika höjder. Det såg helt magiskt ut! Vid dethär laget var jag redan såld innan jag ens hade sett själva huset. Men när vi kom fram till själva huset blev vi båda ännu mera lite förälskade. Huset var ganska litet, mer som en stuga än ett hus egentligen. Två små sovrum, ett badrum, kök och ett minimalt vardagsrum. Det var byggt 1921 och målat ljusgrönt. Men trädgården... Herregud, jag kan inte förklara trädgården. Den var tre gånger så stor som huset. Med tre olika "avdelningar". En liten hörna med två stolar, ett litet bord, glödlampa och ett bord med vinprovarglas bredvid. Tänk att sitta där och filosofera på kvällarna och testa ett nytt vin! Lite åt sidan var där två solstolar i mörk trä med vita filtar ovanpå och enorma läslampor. Bredvid solstolen låg där en enorm hög med böcker varav åtminstone hälften låg på min egen personliga läslista. Sist men inte minst, längst in i trädgården hade de satt upp ett stort bord. Bordet var kantat med pelare omringade av grönväxter. Långa vita gardiner som nu var fastknutna hängde ner från pelarna. På staketet mot granntomten hängde tiotals speglar i olika former och med olika ramar. Grillen jämte ett litet utekök stod bredvid det andra staketet. De hade inget ordentligt matbord inne i huset, bara en litet frukostbord för två pers. Men vem behöver matbord inne när man har en sådär fin utematsal?! Jag skulle sååå vilja hålla middagar för mina vänner ute i trädgården... Suuuck... 

Det bästa med huset var ändå läget. Ett tyst litet paradis, men bara tre kvarter från Abbot Kinney Boulevard, huvudgatan i Venice för shopping och restauranger. (Men inte en enda Gap eller restaurangkedja, det är veniceborna helt för hippa och bohema för. Tänk mera vintage och funkiga barer.) Och sex kvarter till beachen och Venice boardwalk. Två till biblioteket.  Men som man säger i USA. På bostadsmarknaden finns det bara tre saker som gäller; location, location, location. Vilket förklarar det lilla priset på 1,2 miljoner dollar. Därför förblir huset det ouppnåbara drömhuset. Med betoning på dröm.

Fred undrade av mäklaren varför i fridens namn ägarna vill sälja stället. (Vi tänkte att de kanske skulle få fler barn, för det var ganska trångt.) "Because they're moving to Hawaii", var svaret. Got it.

"Vårt" lilla hus!

Tänk att vakna på morgonen och bara kunna öppna dörren i sovrummet och stiga direkt ut på gården.

Det fanns en liten kamin i vardagsrummet. (Inredningen är kanske inte helt i egen smak men den kan man ju alltid ändra på sen när vi flyttar in.)

Matsalen fanns i trädgården!

Bostadsförmedlaren berättade att de hade hållit första visningen som en twilight showing, vid skymningsdags med vin, ostar och en massa levande ljus. Jag började skratta för jag kan inte tänka mig att en dylik bostadsvisning skulle funka så bra hemma i Finland...

En öppen spis fanns det också... Och så älskar jag mumindalslyktorna i träden!  (Hör ni hur mitt hjärta längtar, hör ni?!)

Nu är det ju bara början på våren ännu, men jag kan bara tänka mig hur det ser ut i prunkande somrig grönska!

På framsidan av huset hade de en plåtgiraff som hälsade en välkommen. Jag vet hur det låter, men jag tyckte den var alldeles ljuvlig!

Pippi bor helt tydligt i ena grannhuset.

I ett annat bor någon som antingen är lat eller väldigt miljömedveten. De hade anlagt en drought smart trädgård, trendiga just nu i  L.A. där alla trots bilhelvetet leker att de är supergröna.

En granne hade målat flamingon på dörren. Fattar ni att jag måste få bo här?!

Det finns fler foton på länken nedan. Det är nog lustigt hur de lyckats få det att se stort ut... För det var det verkligen inte! Och jag tycker inte att fotona från gården är så lyckade heller. Men ett ljuvligt hus var det! 

(Om ni går in och kollar måste ni titta på hur mysig gatan var!)

http://www.realtor.com/realestateandhomes-detail/934-Amoroso-Place_Venice_CA_90291_M18561-05551?source=web