Do you!

Jag intervjuades till en tidning i förra veckan om vad det innebär att förändra sitt liv. Att lägga om riktningen helt och hållet. Till slut fick jag frågan vad jag skulle vilja säga åt någon som funderar på en förändring. Jag svarade att man ska tro på sig själv och på sin egen intuition och strunta fullständigt i vad mänskor tycker och tänker. Och att man aldrig ska gå i fällan att tro att det är för sent. 
Jag har funderat mycket på detdär efteråt. För jag beundrar verkligen mänskor som följt sin egen väg från första början. Jag tycker det är jätteskönt att vara i 30-årsåldern för all osäkerhet från 20-årsåldern är borta. Man inte längre så bekymrad över vad som är populärt och hur saker ser ut utåt. Men för mig var det inte lätt att komma till dethär stadiet. Som Patti Smith skriver (i hennes bok Just kids). När man är ung undrar man vart allting leder. Vad ska det bli av oss? undrar man. Vi blir oss själva, svarar hon sen själv. 


Det tar tid att bli sig själv och fortfarande är det svårt ibland. Vi diskuterar med en kompis över en kaffe vikten av att känna att det man gör är betydelsefullt och att man bara måste välja att tro på sin egen konst. (Som det handlade om den gången.). Ändå blir jag orolig en kväll över mitt skrivande. "Har jag varit för ärlig? Herregud, vad ska människor tycka och tänka?!" (Observera att ingen ens läst dessa texter...) Jag diskuterar detta på Skype med Boyfriend. "Vad tycker du jag ska göra?" frågar jag av honom. Han ser smått road ut. "Just do you!" svarar han. Jag blir tyst. "Do you know what that means?" frågar han sen. "Nej" muttrar jag tillbaka. "Det betyder att du inte kan spendera din tid oroad över vad människor ska tycka och tänka. Du kan inte leva ditt liv utgående från vad som just då råkar vara 'passande' eller hur det ser ut för andra. Låt människor fundera på sig själva och sina egna liv. Det är mycket simpelt. Let other people do them. You just do you." "Ja, ja, men du förstår inte..." fortsätter jag. Han avbryter mig vänligt men bestämt. "Baby, do you. Just do you!"
Jag vet ju egentligen allt detdär redan. Varför är det ändå så svårt ibland? För att "no man is an island" och ingen vill känna sig missförstådd eller utanför? 


Nu handlade intervjun inte om relationer. Men att gå ifrån ett förhållande innefattar också ett stort beslut och en livsförändring. Du ändrar livsriktning. Den väg du hade tänkt gå och som du såg utstakad rakt framför dig känns plötsligt fel och du måste kanske välja att ta en sidostig som du inte har någon aning om vart den för dig. För oberoende om det handlar om att byta jobb, byta stad eller byta pojkvän så handlar val om osäkerhet. Du vet vad du har men du vet inte vad du får. Och det är skrämmande. Men meningen är väl man ska växa som mänska. Livet är för kort för att ödslas tillsammans med någon eller på något som hämmar din utveckling. Jag säger inte att det är lätt. Det är svårt. Men så är det ofta med de bästa sakerna i livet. Det är inte lätt att bestiga Mt. Everest. Men när du står där på toppen. Med hela världen för dina fötter. Vau. Vilken känsla! Det är så jag känner nu, att jag har världen för mina fötter. En klyscha, ja, men inte mindre sann eller mindre berusande känsla för det. 

Jag visste att folk skulle bli upprörda över mitt beslut att skilja mig, för min ex-man var en person som alla älskade och beundrade. Jag visste att det skulle bli ett hårt slag för min familj att förlora en familjemedlem. Men i slutändan spelar det ingen roll för ingen annan vet vad som är bäst för dig än du själv!

Men det betyder inte att det inte skulle betyda nånting när mänskor omkring en litar på en och stöder ens beslut. Och ibland kan stödet komma från ett oväntat håll. För mig betydde det väldigt mycket när jag fick höra via min mamma att när min gudmor fick höra att jag skulle skilja mig hade hon bara sagt. ”Ja, men det är så bra att veta att om Sofi fattat det beslutet, då kan man lita på att hon vet vad hon gör. Man behöver inte fundera mer på det eller ifrågasätta hennes beslut.”.

Sånt värmer.

Kirsi Piha skrev i en kolumn (nu citerar jag henne igen, men jag tycker om hennes kolumner) om en undersökning där de hade intervjuat äldre kvinnor (i 80-årsåldern) om vad de ångrar mest i livet. De svarade att de ångrade att de alltid varit så ordentliga. Att de gjort det som hade förväntats av dem.

Do you!

Dethär kortet skickade Boyfriend som en påminnelse åt mig. Jag tycker det är så fint. Och jag blir igen förundrad över att jag faktiskt delade 10 år av mitt liv med en man vars sista ord till mig före han lämnade vårt gemensamma hem var (och jag citerar honom ordagrannt nu, jag kommer aldrig att glömma vad han sa): 
"Du är så komplicerad. Jag har kommit fram till att en mindre intelligent kvinna skulle vara bättre för mig. Någon som har hälften av din hjärna men kan balansera upp det med andra saker."


Jag var så häpen så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag valde att skratta.