Jag har världens underbaraste faster, en sån som man önskar att alla hade turen att ha. En som frågar, lyssnar och håller hemligheter. Men aldrig kommer med oombedda råd.
Igår när jag hälsade på berättade min faster att hon läst Monica Ålgars kolumn i HBL. Hon skrev om hur helvetes ont det gör när ett långt förhållande tar slut. Och min faster sa att hon tänkte att man nog inte förstått hur tungt det var för mig när jag skiljde mig. Att man borde ha frågat mer hur jag mådde. Fast så behöver hon inte känna. Jag hade tur som hade många vänner runt mig som stöttade och orkade. Men trots att det snart gått tre år sen vi separerade så gör det fortfarande ont ibland. Så fruktansvärt ont. Smärtan kan komma överraskande och oväntat. Det är som att plötsligt bli slagen med en knytnäve i magen och luften går ur en fullständigt. Men det händer allt mer sällan. Fast som Monica också skriver; "tiden är nyckfull och opålitlig". Jag kan inte fatta att det redan gått två år sen jag officiellt skilde mig. Ibland känns det som om vi skrattade åt inside jokes ihop i TV-soffan senast igår. Ibland kommer jag knappt ihåg hur han ser ut. Vårt bröllop känns som en overklig dröm.
Men samtidigt är det också skrämmande att mitt gamla liv känns så avlägset. För hur kan en sådan kärlek och en gemensam framtid försvinna helt? Upp i tomma intet? Det är ofattbart. Och det gör ont.
Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och då väljer jag igen att tro på den hopplösa kärleken. Men idag kan jag skriva hur förbannat, hjärtslitande, satans ont det gör när kärleken inte räcker till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar