Kvällens gulligaste gubbe

Jag kom på att det var sista dagen idag att använda Stockas stamkundssedlar så släpade mig dit en timme före stängningsdags för att åtminstone använda en av dem. 


På Delikatessen står en söt liten fabo och fingrar på de exotiska frukterna. "Och vad månne är dethär för något?"  Jag inser att han frågar mig och svarar att det är en papaya. Papalia! utropar han glatt. En sån ska jag ha. Kan du hjälpa mig välja en? Jag gör mitt bästa och förklarar också hur man ska äta den när han frågar om man ska skala den. Jag kan inte låta bli att skratta när han lyckligt haltar iväg med sin käpp till sin fru och hojtar "olen ostanut elämäni ensimmäisen papalian! Tänään nautitaan!" Jag måste så klart också köpa en papalia hem.

Den osannolika dagen

Jättekrabbor på Sea Life och gluge-pizza på Dennis med gudsonen, en Otto-automat utan sedlar och en obetald taxiresa, sju kvinnoöden under Seven-pjäsen på Valtimonteatteri, ett glas vin och välmenande fyllon på Populus och nya vänskapsband på Porvoonkadun Baari, en blodhostande gentleman på spåran, en Heil Hitler på Roban och till sist en hutt cognac hemma att ta död på tuberkulosbobborna enligt mormors recept.

Var första gången på Baari och gillade verkligen stället, just kiva blandning av café, bar och vardagsrum. Två japanska turister som fick finna sig i att bli fotograferade studerade guideboken i soffan, en man drack te i andra soffan och läste dagens tidning, en annan man skrev på sin första roman, en kvinna skypeade med någon på andra sidan världen, några drack öl i baren och vi förbättrade världen och oss själva. Avslappnad stämning och "inte för stökigt" som passar en mogen kvinna en söndagkväll.

Och på väggarna har de plastmattan jag hade i köket i min gamla 60-tals lägenhet! 

He's alive!!!

Inte helt som i Paris

Fleuriste är Nylandsgatans mysigaste café. Igår satt där en kvinna och njöt ensam av en café au lait, en bit chokladtårta och en bok. Plus belle la vie! Det såg så njutningsfullt ut så jag tänkte lyxa till min söndagmorgon men de öppnar först kl. 12... Det var bara att traska tillbaka hem med tidningen under armen och fixa min egen cappucino.

Djupa diskussioner på Rödbergsabborren

Go Team Jacob! Dö Team Edward! Ajo, sorry, ni kan inte! Höhöh.


Politik, Baby Gaga-glass och fashön polis var också på kvällens agenda.


Hur mycket skulle ni betala för bröstmjölksglass? Eller hur mycket skulle man vara tvungen att betala åt er för att äta den?


EDIT:


Läs om den nya glassmaken här!

Fågel blå

Hur ska man tolka det när Boyfriend skickar en denhär bilden med texten "Made me think of my little creature!" Öööh, jag känner mig lite mobbad...  Man skulle hellre ha blivit associerad med ett foto på Marion Cotillard liksom; "åååh, hon påminde mig om dig, älskling!". Men nej, en blå fågel med stor näbb och töntig pipo som tittar i kors, that's me. (Fast det måste medges att jag är känd för att använda öronlappar i juni om det blåser det allra minsta.)

Satisfaction

Att för en gångs skull kunna använda slut ett läppfett före det hinner gåtfullt sugas in i det svarta hålet som finns i min handväska.

Intoxicated

Idag är jag mitt corporate self igen. Men det krävdes lite koffeinsnifferi i morse för bönorna räckte bara till en kaffe...


Som tur är de flesta på sportlov och resten har bailat så jag är ensam på kontoret och kan pigga upp mig med Robyn i stället fredagen till ära.

Do you!

Jag intervjuades till en tidning i förra veckan om vad det innebär att förändra sitt liv. Att lägga om riktningen helt och hållet. Till slut fick jag frågan vad jag skulle vilja säga åt någon som funderar på en förändring. Jag svarade att man ska tro på sig själv och på sin egen intuition och strunta fullständigt i vad mänskor tycker och tänker. Och att man aldrig ska gå i fällan att tro att det är för sent. 
Jag har funderat mycket på detdär efteråt. För jag beundrar verkligen mänskor som följt sin egen väg från första början. Jag tycker det är jätteskönt att vara i 30-årsåldern för all osäkerhet från 20-årsåldern är borta. Man inte längre så bekymrad över vad som är populärt och hur saker ser ut utåt. Men för mig var det inte lätt att komma till dethär stadiet. Som Patti Smith skriver (i hennes bok Just kids). När man är ung undrar man vart allting leder. Vad ska det bli av oss? undrar man. Vi blir oss själva, svarar hon sen själv. 


Det tar tid att bli sig själv och fortfarande är det svårt ibland. Vi diskuterar med en kompis över en kaffe vikten av att känna att det man gör är betydelsefullt och att man bara måste välja att tro på sin egen konst. (Som det handlade om den gången.). Ändå blir jag orolig en kväll över mitt skrivande. "Har jag varit för ärlig? Herregud, vad ska människor tycka och tänka?!" (Observera att ingen ens läst dessa texter...) Jag diskuterar detta på Skype med Boyfriend. "Vad tycker du jag ska göra?" frågar jag av honom. Han ser smått road ut. "Just do you!" svarar han. Jag blir tyst. "Do you know what that means?" frågar han sen. "Nej" muttrar jag tillbaka. "Det betyder att du inte kan spendera din tid oroad över vad människor ska tycka och tänka. Du kan inte leva ditt liv utgående från vad som just då råkar vara 'passande' eller hur det ser ut för andra. Låt människor fundera på sig själva och sina egna liv. Det är mycket simpelt. Let other people do them. You just do you." "Ja, ja, men du förstår inte..." fortsätter jag. Han avbryter mig vänligt men bestämt. "Baby, do you. Just do you!"
Jag vet ju egentligen allt detdär redan. Varför är det ändå så svårt ibland? För att "no man is an island" och ingen vill känna sig missförstådd eller utanför? 


Nu handlade intervjun inte om relationer. Men att gå ifrån ett förhållande innefattar också ett stort beslut och en livsförändring. Du ändrar livsriktning. Den väg du hade tänkt gå och som du såg utstakad rakt framför dig känns plötsligt fel och du måste kanske välja att ta en sidostig som du inte har någon aning om vart den för dig. För oberoende om det handlar om att byta jobb, byta stad eller byta pojkvän så handlar val om osäkerhet. Du vet vad du har men du vet inte vad du får. Och det är skrämmande. Men meningen är väl man ska växa som mänska. Livet är för kort för att ödslas tillsammans med någon eller på något som hämmar din utveckling. Jag säger inte att det är lätt. Det är svårt. Men så är det ofta med de bästa sakerna i livet. Det är inte lätt att bestiga Mt. Everest. Men när du står där på toppen. Med hela världen för dina fötter. Vau. Vilken känsla! Det är så jag känner nu, att jag har världen för mina fötter. En klyscha, ja, men inte mindre sann eller mindre berusande känsla för det. 

Jag visste att folk skulle bli upprörda över mitt beslut att skilja mig, för min ex-man var en person som alla älskade och beundrade. Jag visste att det skulle bli ett hårt slag för min familj att förlora en familjemedlem. Men i slutändan spelar det ingen roll för ingen annan vet vad som är bäst för dig än du själv!

Men det betyder inte att det inte skulle betyda nånting när mänskor omkring en litar på en och stöder ens beslut. Och ibland kan stödet komma från ett oväntat håll. För mig betydde det väldigt mycket när jag fick höra via min mamma att när min gudmor fick höra att jag skulle skilja mig hade hon bara sagt. ”Ja, men det är så bra att veta att om Sofi fattat det beslutet, då kan man lita på att hon vet vad hon gör. Man behöver inte fundera mer på det eller ifrågasätta hennes beslut.”.

Sånt värmer.

Kirsi Piha skrev i en kolumn (nu citerar jag henne igen, men jag tycker om hennes kolumner) om en undersökning där de hade intervjuat äldre kvinnor (i 80-årsåldern) om vad de ångrar mest i livet. De svarade att de ångrade att de alltid varit så ordentliga. Att de gjort det som hade förväntats av dem.

Do you!

Dethär kortet skickade Boyfriend som en påminnelse åt mig. Jag tycker det är så fint. Och jag blir igen förundrad över att jag faktiskt delade 10 år av mitt liv med en man vars sista ord till mig före han lämnade vårt gemensamma hem var (och jag citerar honom ordagrannt nu, jag kommer aldrig att glömma vad han sa): 
"Du är så komplicerad. Jag har kommit fram till att en mindre intelligent kvinna skulle vara bättre för mig. Någon som har hälften av din hjärna men kan balansera upp det med andra saker."


Jag var så häpen så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag valde att skratta. 

Homework

Det är lyxigt att kunna välja att jobba hemifrån ibland. Ett alternativ jag valt ganska ofta de senaste veckorna. Jag har så svårt att samla mod att ta mig ut på morgnarna. 


Jag kan inte tåla att frysa och hemma behöver jag inte fundera hur jag ska klara av konsstycket att tillämpa lager på lager-metoden utan att se fullkomligt vrickad ut. (Jag borde anlita Eva från Det är baksidan som räknas som klädkonsult.) 
Under vintermånaderna borde det vara socialt acceptabelt att få jobba (även i allmänna utrymmen) i flanellpyjamasbyxor och invirad i en filt. Och med ylletofflor på fötterna. Det är så jobbigt att försöka se corporate ut i dethär vädret. 

Hemma kan jag ta mig en tankepaus i soffan med jämna mellanrum.

Hemma får jag dricka gott kaffe i stället för Mr. Coffee-blasket som finns på kontoret. 

Och om jag behöver en socker-kick på eftermiddagen så behöver jag inte stjäla äckliga överblivna kex från neukkaren.  (Jag är inte säker på hur länge chokobollarna håller så tänker att det är bäst jag äter upp dem snabbt.)

Men okej, utsikten är faktiskt bättre från kontoret där jag ser både Domkyrkan och Uspenski-katedralen. Och jobbdagen tenderar att bli längre för man har inte lika bråttom hem... (Och inte täcks man sitta och blogga där heller.)

Dagen efter-testet

Alla vet att värdet på en ny frisör visas först nästa morgon efter att en gorilla sopat golvet med ens hår halva natten. (Minns ni dendär reklamen från 90-talet? Jag svär det måste gå till så när jag sover, det är enda förklaringen till att jag ser ut som en fraggle på morgonen. Jag har då åtminstone inga vilda sovrumslekar för tillfället.)


Rätt så hyfsat tycker jag. Mikko fick godkännt betyg. Det är inte lätt att tämja min kalufs kan jag säga, mitt hår är som halm blandat med hästman. Inget skandinaviskt änglahår här inte.


EDIT: Ha, värdet på en ny frisyr ville jag skriva. Men kanske det också mäter värdet på en ny frisör. Om någon inte tycker att det räknas som en frisyr att bara ha långt hår; i jämförelse med hur jag tidigare såg ut (jag fattar inte hur jag kunde låta mitt hår växa som ogräs i över ett halvt år...), trust me, det här är en frisyr.

Make over

Mera foton ska de va, har jag fått höra. Nå, nu när jag äntligen kommit mig iväg till frissan så kanske jag t.o.m. täcks lägga upp någo bilder. 


Efter att ha gjort bort mig TVÅ gånger inför vår utrikesminister (som jag dessutom fanittar) hos min gamla frissa på Panama så måste jag byta.... (Det är en long story men den slutar med att jag säger "Respect!" åt Stubben...)
Nå nej, inte var det nu bara därför jag bytte. Skulle helt gärna ha sett hans smile i fortsättningen också trots skammen. Men jag ville gå till ett ställe där de använder ekologiska hårvårdsprodukter. Eftersom jag till 99 % använder ekologisk kosmetika (har nån gammal icke-ekokajal kvar att använda slut) så tyckte jag det var dags att göra det samma gällande mitt hår. Dessutom tycker jag man kan börja tänka på frisörerna som yrkesgrupp. De måste jobba med jättestarka kemikalier och ju fler kunder som vill ha något annat, desto lättare blir det för dem att övergå till hudvänligare medel. 


Jag gick till Impuls på Roban idag. Fjärilarna som de nångång haft i taket var borta, snyft. Men jag diggar feelisen på stället. Och jag beundrar Nina Björkmans feminina och ymniga klädstil. Roligt när någon vågar använda färg i vintern.


Fast idag var det inte Nina som klippte mig. Nöjd blev jag i alla fall. Framför allt med färgen. Med tanke på att det var Boyfriend som färgade mitt hår med henna senast så var det ju här definitivt en förbättring... (No offense, darling.)


Dethär var mitt trassel innan. (Syns det att jag inte klippt mig på ett halvt år..?)

In process. (Det är härlig vinkel där...)

Done!

Men alltså jag fattar inte hur ni vana bloggare gör?! Jag måste ta femtielva bilder för att få en jag kunde använda. Och inte för att jag var missnöjd med hur jag såg ut, utan för att få hela mig med. Ni är säkert bara skickligare fotografer... Till slut gav jag upp och testade grimaser i stället och hur mycket jag kan titta i kors.

Köpte också ett nytt schampoo och balsam att testa. De innehåller varken parabener eller sulfiter. Och förpackningarna var oemotståndliga.

Huj, det var en dyr dag idag...

Kvällens reality tv-putki

American Idol och Finlands Top Chef.

Sjukt att tänka när man tittar på Steven Tyler att han är född samma år som min pappa...

Och varför har JLo sånt divarykte? Jag tycker hon verkar vara en sötnos. Men dehär 15-åringarnas röster! My God. I Finland kom en vuxen man vidare efter att ha sjungit Tao tao... I det skedet stängde jag av TV:n.

Har haft grym chokohimo de senaste dagarna. Måste äntligen åtgärda saken ikväll. Så fixade raw chokobullar som bara innehåller bra saker. Jag körde valnötter till ett mjöl i mixern och blandade i med sked kokosolja, honung och rå chokladpulver. Till slut rulla jag bollarna i kokosflingor. Det är häftigt med kokosoljan, den stelnar i kallt så när man låter bollarna svalna i kylen får de perfekt konsistens. Och det hela tar typ fem minuter. 

Jag utmanar alla som inte tror att raw food kan vara gott att smaka på dessa.

Jag tog fram mina "bakingredienser". Men till slut använde jag honung i dessa förkylningstider i stället för agave. Och jag skippa både dadlarna, vaniljen och pepparmyntan. De behövdes inte. 

Och här är slutresultatet. Inte så perfekt runda kanske, men det är ju smaken som räknas!

Och smaken var Nam!

Mina skatter

Efter ett och ett halvt år har mina böcker äntligen fått ett värdigare hem än golvet.


Before...

And after...

Sofia Broomé har jag inte läst än, men fann den på ett antikvariat och tyckte boken var så fin.

Måndagssuget

Jag önskar att Neuhaus hade hemleverans. Eller det har dom ju. Det tar lite tid bara från Belgien. Och tyvärr har delayed gratification aldrig varit min grej. 


Jag är lite frestad att beställa en sånhär ask med Tintin-choklad.

Dancehall Queens

Vi skippade Tallinn med girlsen och beslöt att åka först när det är mindre arktisk expedition-feelis över resan. Det blidde en Helsingfors-kväll i stället. Man kan också kalla den LCHF. My kind of diet. Life-Champagne-Heels-Friends. (Jag stal uttrycket -nej, lånade heter det- helt fräckt härifrån.) 
Låra hade lagat ljuvlig libanesisk mat och granatäppel martinis är bra för man kan intala sig själv att man laddar upp med en massa antioxidanter. 

Sen gick vi ut och dansade. Fan, vad roligt det var! Vi dansade tillsammans senast på Flow räknade jag ut. (Kan det på riktigt vara så länge sen?!) Man får inte ge efter och bli försoffad bara för att vi råkar bo på Nordpolen. (Jag upphör aldrig att förundra mig över att det överhuvudtaget har fötts civilisationer häruppe. Seriously?! Man får väl räkna sig som speciell eller någo...)

En av Flows bästa keikkor! Snart är det dags igen, jeee!