I'm alive!!!

Evis levererar dagens sanning (här) och det fick mig att tänka på en gång då vi var ute och äta på Siltanen med vänner. Två kompisar hade just kommit hem från en resa och en av dem sa: "Gissa vad jag lärde mig i Paris?" 
Jag förväntade mig att hon sku berätta nån ruskigt spännande historia om en medeltida kyrka eller en värdefull sten i ett hörn av en katakomb (arkeolog som hon är) men i stället berättar mänskan att hon på ett museum hade upptäckt att enhörningar inte alls bara är hästar med horn i pannan, utan att de dessutom i stället för hovar har klövar. Det hade jag aldrig vetat, mycket värdefull kunskap!

Just då fylldes mitt hjärta av kärlek för hur mycket jag uppskattar och älskar mina vänner och hur salig jag är som har mänskor omkring mig med vilka man på allvar kan diskutera allt som ryms mellan vår himmel och vår jord och utanför. T.o.m. enhörningar.

Nu ska jag gå på lunch med Hemsolen. Se även där en fin mänska att diskutera det mesta med! Idag är en bra dag. 

Hur man tvättar händer

Fred läser inför ett statligt prov som ger honom officiell behörighet att fungera som föreståndare för ett ungdomshem. Provet innefattar också hygienkunskap. 

Han gjorde ett övningsprov på nätet. Om vi säger såhär, han är inte sådär jättenervös...

Undra på att det står Employees must wash hands! på alla toaletter i USA! Det är tydligen väldigt komplicerat detdär.

Paniken

Insåg plötsligt den fulla vidden av att jag ska flytta. Att jag om en dryg månad ska lämna mitt hem och min älskade Nylandsgatan. Att någon annan ska bo där sen. Och att jag själv först ska bo hos mina föräldrar i en månad... 

Jag säger ingenting. Jag bara konstaterar.

På publikens begäran

Dethär hände när jag var tillsammans med min ex-man, men vi var inte gifta ännu. Min pappa jobbade en tid i Malmö och bodde där i en hyreslägenhet under arbetsveckorna. Före han skulle flytta hem igen tänkte vi att vi skulle utnyttja hans lägenhet en sista gång. Malmö är ju en trevlig stad och så körde vi också lite runt i andra städer i Skåne.

På lördagförmiddagen låg vi fortfarande i sängen. (På den tiden hade vi ännu sex med varandra.) I något skede steg jag upp för att gå på toaletten medan min dåvarande pojkvän fortfarande sov. Jag var spritt språngande naken. Till saken hör att jag har fruktansvärt dålig syn, - 12,5. Utan glasögon eller linser ser jag faktiskt ingenting, bara skepnader. T.o.m. färger blandas ihop till en gegga på avstånd. 

När jag kom ut ur badrummet, fortfarande naken och utan glasögon, såg jag att det stod någon i vardagsrummet. Eftersom det bara var vi två i lägenheten utgick jag naturligtvis ifrån att det var min ex-man. Mannen i vardagsrummet började stamma nånting på skorrande skånska och eftersom min man älskade att härma de skånska rullande ärren trodde jag att det var han som stod där och skämtade med mig. Jag bara stod där rakt framför honom, skrattade högt åt hans väldigt autentiska skånska accent och svarade något jag inte längre minns, också på klingande "skånska". Men plötsligt tågade det fem personer TILL in i vardagsrummet och ställde sig bakom mannen. Då först insåg jag ju att det var en vilt främmande mänska som stod framför mig. Jag stod tyst och förlamad i ca fem sekunder innan jag FLÖG in i sovrummet, dök ner under täckena och skrattade så jag nästan kissade på mig. Nu vaknade också min man, förstod knappt vad jag sa eftersom jag höll på att kikna av skratt. Till slut fattade han att det fanns mänskor i lägenheten, virade lakanet omkring sig och drog fly förbannad iväg till vardagsrummet där de andra ännu stod som förstelnade och fick inte en syl i vädret för min man som stod och hötte med ena näven medan han höll uppe lakanet med andra näven. Och skrek åt dem på spanska. (Han var väl så till sig så han glömde bort att tala engelska.) De pallrade nog iväg sig ganska snabbt sen, medan de fortfarande kunde höra mig gråta av skratt i sovrummet. 

Bostadsmäklaren ringde upp och bad om ursäkt efter att ha fått mitt nummer omvägar via min far. De höll visningar eftersom min pappa skulle flytta ut. Och min pappa bodde ju egentligen där bara under veckorna så de hade inte haft en tanke på att någon eventuellt kunde vara hemma. (Ett litet tips här gott folk, före ni stegar in i en annan persons hem, oberoende av om hemmet borde vara tomt, RING ALLTID PÅ FÖRST. Just in case.)

Men, visningarna hade ju annonserats ut för den dagen. Så dörrklockan ringde flera gånger och medan jag fortfarande var fast i mitt hysteriska skrattanfall fick min man springa till dörren invirad i sitt lakan och köra bort folk på löpande band.

Jag höll på att förgås av skratt i minst en timme. Tills jag insåg att min man inte överhuvudtaget tyckte det var roligt. Han var bara förbannad på mig som visat mig naken för- hujedamig- en främmande karl! (Efteråt har jag tänkt att även det var något jag borde ha reagerat på.)

De första personerna som anlände och alltså fick bevittna hela underbara mig i min nakenhet visade sig vara en norsk familj som skulle flytta till Sverige. De hade startat i vargtimmen från Norge för att hinna till förmiddagsvisningen. Jag brukar roa mig ibland med att tänka att de säkert berättar storyn om hur de körde till Malmö för att se en lägenhet och mötte en naken tjej (dethär var tio år sedan) som bara stod och gapskrattade dem rakt i ansiktet. Och hur de sen blev utjagade av en hetlevrad latino iklädd ett lakan. Antagligen trodde de att vi båda var fullständigt från vettet.

Så nu vet ni igen lite mer om mig. På en bröllopsmiddag stod det Bostadsförmedlarblotterskan på bordsplaceringskartan. Kanske någon som var med på det bröllopet nu förstår lite bättre varför. (Jag berättade nämligen inte storyn för mina bordsgrannar. Ville hellre förbli en woman of mystery.)

I still got it (?)

Jag håller på att sälja min lägenhet och höll på att få slag när disponentintyget visade att jag skulle ha närmare sextiotusen i skuld till husbolaget. Gick till disponenten för att klaga.   Han blev till sig. Jag var snäll, misstag kan hända. Fem minuter efter att jag gått ringde han upp mig för att be mig på dejt. Antagligen var han rädd att jag skulle stämma dem. 

Det ska tydligen alltid hända mig något när en lägenhet ska säljas. En gång visade jag mig naken för en bostadsförmedlare. (Och ett gäng prospektiva köpare.) Men den storyn ska jag berätta en annan gång. 

Jag är så glad att jag inte äter kött

http://www.hs.fi/ulkomaat/Värjättyä+sianlihaa+myytiin+nautana+Ruotsissa/a1305607560143

Oliiiiiiiiidligt spännande

Nu har ju Det är baksidan som räknas gått och hotat att hon snor min Knausgård-kollektion om jag talar högt om tredje säsongen av Downton Abbey. Aaaaargh, ve dig Eva! Och ve dig Karl-Ove som skrivit för bra böcker jag inte kan bli av med!

Jag får lida i tysthet. 

And then she exploded

Förutom den outhärdliga stressen som är mitt liv just nu, så är en annan orsak till att det är så skralt med mitt bloggande att alla mina inlägg för tillfället skulle låta typ såhär: 
Om jag inte snart jag menar nu just NU får röra min man så kommer jag att explodera i hundratusenmiljonertjugotre bitar. Eller om jag lovar att inte röra får jag ens se honom på riktigt och inte genom en dataskärm?! Ens för sju minuter. Så fruktansvärt trött på Skype så jag sku kunna spy ärtsoppa som dendär stackars tjejen i Exorcisten.

Och det är ganska tråkig läsning för er tänker jag.

(Imorgon ska jag försöka tuffa till mig igen. Promise.)

Kungen av Grani

Jag vet att ni alla ren sett dethär, men såhär roliga saker kan man visa hur många gånger som helst!

http://yle.fi/extrem/artikel/musik/45816-X3M-presenterar-Grani-Style

Ps. Minerna (och speciellt på slutet) på dendär tjäderjägaren är helt bäst, liksom också denhär kommentaren som någon postat under videon; 'Sitter i Grani och försöker se videon, men får bara svaret  "Innehållet kan inte ses utanför Finland" Haha!' !

Grön martyr

Idag är jag ett torftigt människoväsen som är avundsjuk på varje liten jäkel som

A) befinner sig på Göteborgs bokmässa,

B) kan fungera normalt i vårt samhälle trots att den har mens,

C) liksom jag ligger på sängbottnet men har någon annan därhemma som kan hämta mat, te och en liten cognac. Alternativt ge en spruta morfin.

Illamående

Kossor som blir matade med karkki som inte dugit till butikshyllorna. Alltså WTF. Jag är helt stum. Dethär äcklar mig på så många sätt att jag inte kan förklara. Jag klarar inte av sånhär galenskap denhär tiden på kvällen. Hoppas världen är lite bättre imorgon. Godnatt!

http://www.nbc-2.com/story/19278235/sweet-meat-cows-eating-candy-not-corn

http://www.hs.fi/ulkomaat/Yhdysvalloissa+lehmät+syövät+karkkia+maissin+sijaan/a1305601089832

Ps. Det värsta är att jag nu tänker att detta ju inte alls borde förvåna mig. Det var ju bara nästa logiska steg i dethär matindustrihelvetet vi skapat åt oss.

Ajajajajaj

På lördagen gick jag på en Girya-timme men hade missat att just den lektionen var på Pro-nivå som jag definitivt inte har vågat mig på tidigare. Men efteråt var jag riktigt nöjd trots att det var hårt. Bra att utmana sig själv även när det sker av misstag.

Min träning blev så totalt negligerad under juli och augusti att jag med skammens rodnad på kinderna fick meddela min tränare på gymet att hon inte behöver ändra på mitt program ännu... Jag hade inte riktigt nått de förväntade resultaten än om vi säger så. Därför var jag både förvånad och glad att jag efter lördagens tortyr inte alls var så värst öm i musklerna som jag förväntat mig. Med förstärkt självförtroende körde jag lite arrogant igen igår ett extra hårt pass på gymet. I'm a fairweather jogger som slutar springa ca nu och drar på mig utedojorna igen först i maj typ. Och det känns alltid roligt igen att börja träna mer på gymet när hösten kommer. Men idag, herre du milde idag. Det känns allt annat än roligt. Bara efter två våningar av trappsteg skrek mina vader halleluja. Mina armmuskler började darra när jag hällde upp vatten ur kannan i mitt glas.  Det gör ont bara att sitta.  

Hiljaa hyvä tulee är kanske nånting jag kunde tillämpa i min träning, i stället för All or nothing...

Vådan av att vara omanlig

Charlotte skriver om hotade manligheter och kvinnligheter.  Jag kan faktiskt tycka ganska synd om (den finska?) mannen som måste passa in i den av vårt samhälle färdigtbestämda schablonen för manlighet. 

Min fina vän har en jättebra karl som det är väldigt lätt att tycka om. Hela hennes familj kommer också bra överens med honom och tycker att han är en god typ. Men i somras blev hennes morbror lite orolig. Han berättade att efter bastun så hade P smörjat in sig med body lotion?!! Och när han frågade varför hade P svarat att han gör så för att han gillar att hans hud är mjuk. Helt ofattbart och liiite misstänksamt enligt morbrodern. Vi skrattade gott åt denhär anekdoten när de berättade den för oss på holmen. 
(Min egen man använder också body lotion varje morgon. Det gör inte jag.)

Dagen efter var det dags för vår familjebröllpsfest. Min egen morbror och moster stannade övernatten. Morgonen efter festen undrade min familj vem som i arla morgonstund redan hade hunnit städa upp i ladan efter festen. Jag svarade att det väl var Fred. Alla började gapskratta. Tanken att HAN skulle ha varit där tidigt på morgonen och städat var absurd. Men det är väl inte alls omöjligt sa jag. Jo, det var det för där låg två sjalar fint vikna på bänken och det är otänkbart att en MAN skulle ha kunnat vika dem så fint. (De sa faktiskt just så, att en man aldrig skulle vika dem så fint.)

En timme senare kom min make ner till frukosten och det visade sig att det ju visst var han som hade städat upp allting. Han såg helt oförstående ut när alla först skrattade gott för de trodde fortfarande att han skämtade. När det äntligen gick upp för min familj att det faktiskt var han som hade utfört den omöjliga uppgiften att städa och vika två sjalar såg de ganska snopna ut.

Men jag kan vara precis lika fördomsfull själv. Under Haavistos kampanj kom en två meter lång och nästan lika bred äijä i femtiårsåldern med långt hår och ännu längre skägg iklädd en HD-läderjacka med lågor på ärmarna upp till valstugan. Jag tog färdigt sats för att komma med glada och diplomatiska svar till denhär (för mig) ärketypen av en Hells Angel varför en homosexuell man bra kan fungera som president i vårt land. Men luften gick ur mig när han sa: "Jag ville bara säga att jag ger Pekka min röst för jag tycker att det är så inskränkt och tråkigt att det bara ska finnas en modell för hur den finska mannen ska vara och bete sig och det vill jag gärna ändra på." Jag blev så tagen på säng så jag tror att jag inte ens kom mig för att tacka honom.

Natt på Mannerheimvägen

Olidlig orättvisa

Idag i läkarstationens väntrum satt det en mamma med sin prepubertala son bredvid mig. Sonen klagade över att han var utled på sitt Marc Jacobs mobilfordral och ville ha ett nytt. Varpå mamman svarade att han kunde väl då använda Kate Spade mobilfordralet i stället. Men det var han också trött på svarade han. Sen fick diskussionen ett abrupt slut då han blev inkallad till läkaren. 

Lite senare längre ner på samma gata såg jag en dokumentär om ensamma minderåriga barn på en mottagningscentral i Sjundeå. Den centrala killen i filmen hette Albert, var 14 år gammal och hemma från Kosovo. I början av filmen har han redan väntat i över ett och ett halvt år på uppehållstillstånd. Han har inte en enda familjemedlem. Albert älskar att spela fotboll och hans besvikelse är påtaglig när han är för ung för att få delta i fotbollsturneringen. Han skulle vilja spela fotboll varje dag säger han. Men allra helst skulle han vilja få gå i skola!

Under paneldiskussionen med regissören efteråt frågade en i publiken hur Albert mår idag och om han ännu spelar fotboll. Vi fick veta att han nu är femton år gammal och bor på ett ungdomshem i Tammerfors. Tyvärr kan han inte längre spela fotboll eftersom det är en alltför dyr hobby som ingen och allra minst han själv har råd att betala. 

Orsak nummer femtielva varför jag är hooked på Instagram

En instagrammare jag följer skickar foto från New York där han bongat Jonathan Franzén på metron. Läsande en bok. Åååååh, jag är så nyfiken så jag dör på vad han läser!

Daniel Svanberg (instagrammaren) har förresten just kommit ut med en ny bok för alla som älskar staden som man väl inte kan låta bli att älska!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187239000

Anaché

Idag gick jag på Maria Turtschaninoffs releasefest för hennes nyaste bok Anaché. Det är alltid lika roligt att träffa bloggare! Ibland tycker man ju att man känner någon personligen bara via bloggen. Så jag var glad att äntligen få ge Maria en riktig kram, inte bara i cyberrymden. Och så blev jag kär i hennes klänning.

Så var det utlottning men jag vinner ju aldrig nåt (stackars jag!) så jag stod på balkongen och fotade himlen tillsammans med Queen B. när de började ropa på nummer sju. Det var ju jag! Jag vann en fantastiskt fin tegelsten gjord av te! Om jag förstod rätt så är det en tibetansk tradition. Måste genast rama in den så den inte blir förstörd, men jag kanske måste skrapa lite i ena hörnet först för att smaka...

Slussen

Idag slussar jag er bara vidare till andra bloggar.

Hit:

http://kasperstromman.tumblr.com/post/31913222771/partying-tiimari-style

och hit:

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/17/pa-tal-om-det-dar-med-kvinnlig-objektifiering-och-sexualiserat-vald/

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/20/vad-ett-patriarkat-ar-och-vad-det-inte-ar/

Men Charlotte skriver så rasande bra och viktiga inlägg mest hela tiden så läs hela hennes blogg när ni en gång är igång! (Och så slipper jag slussa dit er hela tiden.)

Mera film!

Fina Catariina har listat årets intressantaste filmer på Rakkautta ja Anarkiaa! (Sorry, det känns bara fel att använda den svenska benämningen.)  Det är bara att tacka och ta emot! Och försöka tampas med detdär eviga problemet vid varje filmfestival, HUR hinna se så många som möjligt?! (Här är det ändå rent logistiskt lättare, i LA var avstånden så långa så vi fick utarbeta en ordentlig game plan. Ändå sket det sig.)

http://catariina.com/2012/09/20/de-har-filmerna-ska-du-se-pa-rakkautta-ja-anarkiaa/

Fuggetaboutit

I detdär frågeformuläret som vandrat runt på bloggar så var en fråga att man skulle nämna en favoritscen ur en film eller serie. Nå här fastnade ju jag utan att komma vidare för jag började tänka på bra scener. Så nu kommer här tre på raken.

Sen vill jag bara säga att hur tråkigt det än är att alltid komma med samma jäkla (läs: fantastiska!) film så går det inte att tala om bra scener utan att nämna Pulp Fiction. Men vi lämnar den utanför för den tävlar helt i sin egen klass. Samma gäller the Wire och Angels in America när det gäller tv-serier. 

Kassi-Alma

När jag tar tåget till Grani (där både föräldrar, syster med familj och kompisar bor) känner jag mig alltid lite fjantig. Jag kommer nämligen alltsomoftast in på tåget med buller klammer och bång med mina kassar med glas och metall. Har inte hittat någon lämplig sorteringsstation närmare att föra det till så jag släpar med det till Grani, där det finns en precis invid tågstationen. Praktiskt. 

Okej, insamlingsstationer för glas kan jag ännu hitta i stan. Men metall? Helsingforsbor hoj, vart för ni er överblivna metall? (Jag sorterar både alla kapsyler, aluminiumfolie och konservburkar. Jag använder helt för mycket konservburkar pga att jag ofta är för lat eller för hungrig att koka upp bönor så det blir en hel del metall tyvärr.)

Säsong 3!

Jag njuter.

Det är därför mitt liv varit så svårt hittills

Oh, humanity...

http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/tjejpennan

(Ps. Älska Nanna Johansson! Det behövs flera Nanna Johanssons, Liv Strömquists och Nina Hemmingsons här i världen!)

Statistik

Några läsare har tydligen hittat hit genom att söka på "baka äckliga recept" och "porrnamn". Jag vet inte riktigt vad det säger om min blogg men jag hoppas att de hittade vad de var ute efter...

Instagram

De som följer mig på Instagram (lasofty) vet att jag nuförtiden är mycket mer aktiv där än här. (Insåg dock igår att jag har börjat skriva så långa kommentarer så jag nästan lika gärna kunde blogga...)

Hur mycket tid lägger du ner på detdär? är en fråga jag brukar få. Oftast då med undermeningen att är det inte lite onödigt att lägga ner tid på sånt där tjafs. (Bloggen ingår i samma kategori.) Men det är ju en hobby. Jag undrar om en passionerad virkare också får frågan 'hur mycket tid lägger du riktigt ner på detdär'? Hursomhelst, orsaken till att jag ÄLSKAR Instagram är att jag får små glimtar av människors vardag, drömmar och vad som inspirerar dem. Och det inspirerar mig! Visst, samma sak gör ju bloggar också. Men det ligger något i detdär om att en bild säger mer än tusen ord. Och en bild kan betyda nåt annat för mig än den gör för dig. 

På Instagram följer jag mänskor, vänner, bekanta och främlingar, i alla mina favoritstäder. Både sådana jag besökt och inte besökt. Jag tycker det är fantastiskt att vakna till "hälsningar" från Buenos Aires, New York, Los Angeles, San Fransisco, West Hollywood. Och under dagen får jag lite guldkanter från Helsingfors, Stockholm, Barcelona, Madrid, Paris, Prag och Berlin. Och Tokyo. Till och med från Astana. Direkt till telefonen. Hur underbart är det inte att få följa t.ex. en kurators vardag på Brooklyn museum? Med lite filippinska undertoner för det är därifrån han är hemma. Eller en vegan i Paris. London (och New York) genom Yoko Onos ögon. För att inte tala om mina favoritbloggares Helsingforsliv. Och jag gillar att just få göra det genom foton. 

Och faktiskt en gång, under fashion week i Weho, såg jag foton från en fashion shows afterparty i just West Hollywood. Lite senare mejlade Fred mig foton från SAMMA PARTY! (Hans room mate som är fotograf hade fotograferat showen och tog med honom på efterfesten.) Vad är sannolikheten i en stad där det partajas varje dag?

Man talar om hur fasligt det är med sociala medier och hur det fjärmar mänskor från varandra. I respectfully disagree. Instagram - connecting people. (Sorry, Nokia!) 

Bilden är från utställningen Boutique på Amos Andersons museum. Gå dit i helgen om du inte redan varit! Förutom Katja Tukiainens läckra dockor i Samujis kläder finns där även bl.a. min kompis Heidi Lunabbas projekt Cultural Dresscode. Rekommenderar!

Ny lek!

Jag vet att jag har varit en dålig bloggare den senaste tiden, men snälla jag behöver er hjälp! Sorteringshelvetet tar kål på mig. Så rösta, jåkå? Pweeease...  (Insert Puss in Boots' vädjande ögon här.) Är ni med? 

Vi börjar med Madame Mim. Väska inköpt i Rom av märket Pinko. Sälja eller behålla?

(Och om det kommer nåt emot ni själva skulle vara intresserade av, hojta för all del till!)

Such Great Heights

Raivare

Jag blev superglad när min man ringde på en överraskande tidpunkt (mitt i natten LA-time) för vi har inte hunnit tala lika långa samtal på sistone som vi brukar (eller åtminstone inte lika ofta). Och jag blev på riktigt sådär glad att hjärtat tog ett litet skutt för efter fyra år tillsammans får jag fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på honom. Men tror ni att han fick ta del av min glädje? Nej, för när jag öppnade munnen kom det till min stora förvåning bara en rejäl dos svärord, fräckheter och elaka påståenden ur mig. Det var som ett helt år av skithumör ramlade ur mig på en gång. Jättefräckt att behandla personen man älskar mest i hela världen på dethär sättet. Speciellt när personen i fråga befinner sig på andra sidan jorden och är totalt oskyldig till att på något sätt göra livet surt för mig. Efter att ha öst ovett över honom i en kvart sa han lugnt godnatt älskling, jag ringer dig imorgon. Vi lade på och nu känner jag mig bara snopen och dum...

TILLÄGG: Fred ringde som tur tillbaka upp om en stund. (Svårt att sova efter att man blivit utskälld? Can't imagine why...) Jag lyckades vara vänligare denhär gången. Tror att väntetiden börjar bli lite för lång nu för mig... (Och gårdagens samtal till USCIS var droppen som fick Softy att rinna över.) Men jag vet att jag är en bortskämd skitunge. Skäms att klaga när jag tänker på alla familjer världen över som väntar och kämpar för en återförening under mycket sämre förhållanden än vi... 

Magiskt?

När man inte själv har barn får man aldrig uttala sig högt om vissa saker. Därför är det bra att det finns andra som gör det. 

Charlotte har skrivit ett intressant inlägg om jämnställdhet och föräldraskap ur ett historiskt perspektiv. Läs!

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/13/det-magiska-bandet-mellan-mor-och-barn-eller-hur-man-haller-kvinnor-hemma/

Och här hittar ni artikeln i HBL som inlägget också refererar till.

Tid & tacksamhet

Jag var först skitförbannad när de ringde från en kurir och sa att de kommer med en leverans till mig mellan klockan 16 och klockan 21 idag. En tidsgaffel på fem timmar. I lilla Helsingfors. På riktigt?! Ska JAG tvingas sitta hemma och vänta när jag har TUSEN andra saker jag borde göra och vill göra?! Men nu när jag sitter snällt hemma och väntar känner jag bara tacksamhet. För det är ganska skönt att "ha lov" att vara hemma. (Medan man är frisk. Att vara sjuk hemma är ju inget kul alls. Det har jag fanimig fått nog av på sistone.) Och tydligen var lite tid allt som behövdes för att jag skulle återvända hit till min älskade blogg. Så tack Uudenmaan Kuljetus! 

På hemvägen upptäckte jag att Susanna Majuri ställer ut på Galleri Heino på Nylandsgatan! Jag gillade jättemycket hennes utställning på Fotografiska museet och har också gillat hennes andra arbeten. (Bl.a. omslaget till PMMP:s skiva!) En gång kom hon in på Kippo samtidigt som jag. Jag ville säga att jag beundrade henne men blygdes först. Men så tänkte jag vad fan och tackade henne för utställningen. Hon blev glad och förvånad och sa att hon inte hade någon aning om att hon kunde bli igenkänd! Sen öppnade hon sin portfölj och visade mig nya fotografier som skulle ställas ut i Paris dit hon var på väg samma dag. Då var jag ganska tacksam att jag vågade öppna mun! 

Nu har jag gett mig själv lov att bara sitta i soffan och läsa i ett par timmar. Jag nästan hoppas att kuriren inte dyker upp innan dess för sen måste jag vara produktiv igen...

Åtminstone har jag någo superpowers!

Gästblogginlägg: Tankar om tejp

Ordet tejp brukade jag förknippa med papper, sax, pyssel, paket och annat skoj. Förpackningstejp hörde till kategorin flytt och pafflådor. Tills en dag då jag fick ett samtal. Just där i det ögonblicket förändrades min syn på tejp, men inte bara på tejp utan på mycket annat också; myndigheter, vuxnas syn på barn, andras syn på uppfostran, min egen syn på uppfostran, min egen syn på mig själv som uppfostrare. Ja,  listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det var i det ögonblicket jag blev upplyst att mitt barn blivit fasttejpat vid bordet på dagis, åtta månader tidigare. Och att hon hade gråtit. Medan jag satt på jobb med min kaffekopp och mina excel-filer hade mitt barn blivit fasttejpat vid matbordet på dagis, för att hon varit sprallig och viftat med händerna (förklaringen fick jag dagen därpå av de som gjort det).
Det tog en god stund för mig att förstå vad jag just fått veta. Jag måste fråga flera gånger om vi faktiskt talade om mitt barn, att det inte handlade om ett missförstånd. Sedan måste jag också flera gånger fråga om vi faktiskt talade om vår egenvårdare, att det inte handlade om ett missförstånd. Men nej det var inget missförstånd och nej det var inte en engångsföreteelse. Fler barn hade blivit utsatta och mycket annat som jag inte visste om hade på gått på dagiset under året. Sedan försökte jag tänka, "men tejp, inte kan det ju ha varit så farligt, hon måste överdriva det hela, hon har någon baktanke med det här".... Det finns säker teorier inom psykologi om sånt här, jag kan slå vad om att jag platsade i någon av de teorierna.
 "Keep Calm and Call Mom!" Jo, det var just det jag gjorde. Det verkar stämma. När i kris, ring mamma. Så pass mycket lugnare var jag efter det att jag kunde gå ut på gården och fråga dottern själv. Var det sant? Jo, det var det. Aldrig har jag sett en så skräckslagen blick i mitt barns ögon. En blick som förmedlade skuld, "mamma har fått veta att jag har varit dum". Det skar i mitt hjärta.  Tejp var inte längre den där klibbiga plastremsan som man paketerar med. Tejp var någon som använts för att kuva mitt barn, i min och min mans ovetskap. Pusselbitarna började falla på plats. Efter den dagen började en process som tagit nästan två år och tre månader att avsluta. Men det gjorde den igår. Nu kan jag äntligen låta tejp vara vad det egentligen är; något man klistrar fast saker med, inte barn.

Den här upplevelsen skulle jag gärna ha levt utan. Jag skulle gärna ha levt utan att behöva konfrontera personer som jag haft full tillit för i flera år. Jag skulle gärna ha levt utan att se kvällspressens löpsedlar gotta sig i mitt barns eländiga dagisliv. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten av att se socialverkets totalt usla hantering av det skedda. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten att vittna vare sig hos polis eller i domstol. Och jag skulle definitivt gärna ha levt utan allt det svenskhat som stod att läsa på finska pressens websidor och alla de kommentarer om antingen hur hysterisk eller dålig uppfostrare jag som förälder måste vara då för det första mitt barn varit så olydigt att det förtjänade tejp eller för att jag gjort så stor sak av det hela och fört det till polisen. Ack du milde, jag skulle gärna ha levt utan vetskapen om hur vårt samhälles barnasyn ser ut idag. Jag skulle gärna ha fortsatt leva i den goda tron att "systemet nog ser till att sådana saker inte kan hända".
Men vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att vara lyhörd. Om mitt barn kommer hem och säger att något är fel, så då är det kanske det. Ödets ironi, jag var aldrig hysterisk gällande dagisets roll som vårdare innan det här hände. Nu är jag det. Som tur fick vi en så fin dagisföreståndare efter den här krisen att hon klarar av att hantera den här hysse-hönsmamman. Det är inte bara en gång jag ringt upp dagis för att diskutera något som jag lagt märke till...
Jag har också lärt mig att system ska man aldrig lita på. Min man brukade vara mycket misstänksam. Varje liten skråma skulle redas ut. Jag brukade tycka att han var lite jobbig. Nog förstod han väl att inget allvarligt kunde hända? Inte här i Finland. Aldrig. Det finns kontrollmekanismer, ju! Det finns ju andra som ser och hör och som berättar om något går galet. Det finns ju instanser dit man kan vända sig, ifall det går riktigt illa. Gott folk: Systemet är inte att lita på. Systemet är uppbyggt på så sätt att det skyddar de anställda men inte barnen. Om vi skulle ha gjort som dagisföreståndaren föreslog, skulle vi ha bytt daghem och låtit personalen fortsätta behandla de andra barnen illa. Vi skulle ha tigit och inte berättat åt de andra föräldrarna om vad som hänt. Vi skulle ha låtit den infekterade personalstämmningen fortsätta påverka kommande årskullar av barn i vår grannskap. Men det gjorde vi inte. För det kändes fel, helt fel. Hellre blir jag då kategoriseras som svensktalande pättrefolkets hyssemamma som inte förstår sig på uppfostran. För det känns lite bättre faktiskt. Om man måste välja.
 Till sist vill jag ännu säga att vårt dagvårssytem är bäddat för att sådana här saker kan fortgå, under ganska lång tid. Personalen kan vara rädd för sitt eget rykte på en liten arbetsmarknad och vågar då inte ställa sig upp mot sin chef eller kanske de t.o.m. blivit tillsagda att tystnadsplikt gäller. Det finns för lite dagvårdsplatser vilket leder till att man inte själv kan välja vilket dagis ens barn ska gå på. Om man måste gå tillbaka på jobb är det bara att tacka och ta emot den plats man får och sedan försöka intala sig själv att allt nog säkert är bra där (fast instinkten kanske säger något annat). Och en lagstiftning som säger att för att en person med fasttjänst ska bli uppsagd måste det finnas flera varningar eller prick i protokollet. Tänk, utan mediedrev och en enad föräldrakår kan det gott och väl hända att de skyldiga fått fortsätt på vårt daghem framtill igår. Två år och tre månader till!
Som morgonprataren på radion konstaterade idag så har nog tjejerna som gjorde det här fått sitt straff för länge sedan. Jag var aldrig intresserad av att skada dem. Jag kan förstå varför den här situationen uppstod och jag har för länge sedan kommit fram till att det var inte bara deras fel. Det känns egentligen ganska hemskt att ha varit delaktig i att de blivit dömda på det här viset. Vad jag var intresserad av var att skydda barnen, både barnen på vårt daghem och alla andra barn på daghem i Finland. Jag är glad att Hovrätten förstod vad det handlade om: att signalera att detta inte är okej!

Skönt att det är över, nu återgår jag till att tejpa paket. 

Softys anm. Jag fick en förfrågan per mejl om jag tar emot gästblogginlägg här på min blogg. Det gör jag gärna och om det finns någonting DU vill ta upp men saknar forum för det, eller om du vill skriva anonymt, ta kontakt. Som i fallet ovan tillåter jag även anonyma inlägg, beroende på sakens natur. Min mejladress finns till höger.

Jag vill tacka dagens gästbloggare för detta viktiga inlägg som både är mycket personligt men samtidigt angeläget för oss alla. 

Jag är där

Igår när min akupunktör kände på mitt hjärta och andra organ (via pulserna i min handled, weird I know) frågade hon mig: "Var är du? Du är nog inte riktigt här nu, i dig själv." Och nej, jag är inte riktigt här. Men det är liksom svårt att inte vara med halva hjärtat och hjärnan i L.A. redan. Speciellt en regning morgon som denna då jag talar på Skype med Fred som just kommit hem från beachen där han varit och surfat... I samma veva berättar han att han cyklat förbi en byggnad som är precis vad vi letat efter. Jag kollar in stället på google earth och får hjärtsnörp. Det är just sådär och där som vi vill bo! Men, vi håller fast vid vår plan att tillsammans söka vårt nya gemensamma hem. Det är ju en del av det roliga. 

Det är också därför det är lite tyst här på bloggen för tillfället. Det enda jag tänker på är L.A. och jag täcks inte hela tiden bara skriva om min längtan dit och till min man. Det blir lite tråkigt i längden. 

Jag inreder vårt hem (och köper plötsligt en massa designtidningar!), planerar utflykter till Griffith Park, picnicer vid Hollywood Bowl och vi har t.o.m. redan biljetter för en weekend resa till San Fransisco. Men innan allt detta har jag tusen saker att göra här först. Så jag måste lite öva mig på att vara närvarande och göra en sak åt gången. Mindfulness, eller vad det heter.

Ur barns mun

Idag var jag och hälsade en ljuvlig liten bebis välkommen till världen. Storebror 8 år frågade mamman om det faktiskt är sant att man "måste göra det där" för att det ska bli en bebis. Jo, det är sant, svarade mamman. "På riktigt?! Har du gjort det med pappa?" "Ja." "Har ni gjort det i duschen?!" 
Jag kände att det var min cue att åka hem.

Måndagkväll

Det bästa med att det är måndag är att jag snart får gå hem och titta på nyaste delarna av Breaking Bad och The Newsroom. Är fortfarande inte heeelt såld på Newsroom men den har stark potential och jag ville ju bli journalist nångång i tiderna så serien passar bra för mig. 
Knarkkokare har jag däremot aldrig velat bli (vet inte ens vad crystal meth heter på svenska?!) men Breaking Bad är trots våldet en helt rysande bra serie! I New York talade vi om Walt med min svägerska och kom överens att han hör till de obehagligaste typerna på tv. Varje gång han rör sin fru får jag gåshud. And not the good kind.

Snart, snart. Men först måste jag städa för det gjorde jag ju aldrig under helgen...

Hemlängtan

När min längtan till L.A. blir alltför stark pinar jag mig själv att titta på denhär videon som är filmad i mina kommande hoods. Jag vet precis var varje scen är inspelad, och beachen cyklade jag till varje morgon för min morgonworkout. Längt! 

Westside, baby... 

Perfektion, nästan

Hann träffa två finfina vänner efter jobbet, PÅ TERASS! Det har inte hänt många gånger denna sommaren... skumt. Sen överraskade två andra finfina vänner mig med att bjuda på fantastisk middag på Boulevard Social och sen sommarbio på Engel! Alltså jag förvånas ständigt över hur jag kan vara så lyckligt lottad att ha så många underbara mänskor i mitt liv?!

På Kesäkino såg vi Les neige du Kilimandjaro. Fasligt vacker film. Med lite Le Havre-känsla. Och så blir man ju bara så lycklig av att få lyssna till franska filosoferingar om vilken drink som passar bäst till hjärtesorger. Fantastique!

Gick hem i den varma augustinatten och tänkte att det enda som fattas för att göra kvällen perfekt är att jag skulle få komma hem och snusa min man i nacken. Men finfina vänner gör  den bristen lite lättare att uthärda. 

Fallskärmslös

Ni som följer mig på Instagram (lasofty) vet att jag är alive and kickin' och nyss hemkommen från New York. Övriga har tydligen blivit lite oroliga för idag ringde Patiperra och undrade om allt är ok med mig när jag inte synats till i sociala medier på länge. Tackar för omtanken men jag mår prima. Eller alltså, det tar lite tid att åter landa i verkligheten, men snart har ni mig här i tid och otid igen! (Ok, jag landade egentligen med en rejäl smäll, så det tar snarare tid att återhämta mig från fallet.)

Ikväll blev det första bokklubben efter sommaren. Kanske enda trösten efter Nyki-resan. (Nä, förlåt nu ljög jag. Jag hann ju faktiskt med både familjekräftskiva och Flow också under helgen.)
Kvällens bästa saldo handlade inte om boken vi läst (The Marriage Plot/Eugenides) utan var ett österbottniskt ordspråk. Nu kan jag varken skriva eller tala närpesiska så ni får läsa det själva på rätt sätt: "Man vänjer sig vid allt, förutom vid en istapp i reven för den hinner smälta bort innan man blir van." 

Papukaijamerkki

Fann dehär läckra skorna i Åbo för ynka 19 euro och jag lämnade dem kvar i butiken. Tycker att jag borde få ett pris eller något. 

(Dessutom matchar de min blåa tå. Jag är expert på att slå mina tår. En förbannelse jag drog på mig i Barcelona ett antal år sedan.)

P-piller

Jag har skrivit om detta förr. Nu får ni läsa det ur en pålitligare källa. (Det vill säga om ni inte litar på mig.) 


Och än en gång, se dokumentären Underkastelsen så fort ni kommer över den!


http://www.uusisuomi.fi/tiede-ja-ymparisto/52191-hyytava-tieto-e-pillereista-uhka-ihmiskunnan-tulevaisuudelle

Älska skogen!

Ikväll blir det stekt svamp. Eventullet med ett kokt ägg till. Imorgon crêpes på bovete med kantarellfyllning har jag tänkt mig. 

Röllekan lagar jag dekokt på. Men den kan drickas först imorgon. Bl.a inflammationshämmande, smärtstillande och renande. Kvinnornas medicinalört kallas den. Jag har också tänkt använda den som ansiktsvatten då den motverkar fet hy. (Lär ska fungera fenomenalt mot åderbråck också ifall någon av er lider av det!)

Om det obegripliga

Ni kanske inte är intresserade av hans kamp. Men läs denna text av Knausgård.


http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-unga-manniskor-av-samma-radsla-for-granslosh

Tack och förlåt

För det första, Herregud vad det är roligt att läsa bloggar igen! 


Men för det andra, kan man överanvända Tack och Förlåt? Blir det lite som med I love you, att de tappar sin betydelse om man slänger dem ur sig åt höger och vänster hela tiden?


Anne skriver om att tacka i butiken. Jag försöker alltid vara artig men det slår kanske fel ibland. Men inlägget fick mig att tänka på en annan sorts tack. Inte det där automatiska artighetstacket som sitter i ryggmärgen utan Tacket då någon annan gjort något för en. En gång tackade jag bästis så rysligt för att hon gjort något för mig tills hon blev stressad och sa: "Det fanns en tid då det var fullständigt självklart att man hjälpte varandra." Hon har en point. Jag tror att alla är så stressade nuförtiden och tiden är på kort. (Min svenska moster skrattar alltid åt detta krigs- och efterkrigstida uttryck som inte existerar i Sverige.) Då vill man inte gärna be kompisar hjälpa en att flytta på deras enda lediga dag under veckan. Samtidigt kan man gå miste om många roliga stunder och minnen som upplevs då man tillsammans kånkar på det eländiga pianot, bygger en terass, målar väggar eller lägger upp bubbliga tapeter. 
Jag har haft svårt att acceptera att någon gör något för mig gratis, så jag måste tacka ettusenfemtielva gånger när det händer. Försöker öva mig på att bara se den andra i ögonen och säga ett uppriktigt tack. Det kanske räcker. Och så försöker jag vara hastigt där med jaffan bakom dörren i stället nästa gång kompisen har spysjuka.


Jag försöker också sluta be om ursäkt för allting precis hela tiden. Jag hade redan fått det påpekat av nya vänner, jag var själv helt omedveten om att jag gjorde det, men det var inte förrän vi reste i Argentina med kompisar som jag plötsligt fattade vad de syftade på. Det var när jag fick spysjuka i min "hemstad" och måste stanna i sängen och inte kunde visa mina kompisar runt i stan. De bara: "Inte behöver du ju be om förlåtelse för att du blivit sjuk?!  Det är sjukt." 
Jag gör det nog lite fortfarande vilket driver Fred till vanvett men jag gör förbättring hela tiden. I stället för att späka mig själv och be om förlåtelse av andra om jag bränner vid plättarna så försöker jag nuförtiden skratta i stället. Det är faktiskt mycket roligare. 

Själv

Trots att jag egentligen är en rätt social typ så har jag också ett enormt behov att vara för mig själv. Det är roligt att träffa familj och vänner på sommaren men för mig är det inte semester om jag inte också får vara lite ensam, jag själv, helt allena. Tidigare år har vi reserverat holmen för en vecka eller två så att jag och Fred skulle få tillbringa lite tid på tumanhand. (Och det räknas även som ensamtid eftersom Fred närmast är som en förlängning av mig själv. Alla spyr nu.) Men i år tänkte jag narcissistiskt nog att min familj kommer att sakna mitt fantastiska sällskap när jag är i USA och jag visste att de också vill ha tid med Fred som jag ska dela mitt liv med där. Så i år hade vi tre hela dagar på tumanhand. Tre. Igår på Skypen drömde vi om att hyra en bungalow på stranden i Cartagena för en månad. För att bara få vara ensamma. Behovet går säkert om sen när vi på riktigt får leva ett normalt liv tillsammans men just nu är behovet av tumistid enormt och det behovet blev inte tillnärmelsevis tillgodosett i år. 


Men även utan Fred måste jag få vara ensam. Och jag skulle gärna tillbringa några dagar på landet också själv. I fred. Få äta vad jag vill. När jag vill. Stiga upp när jag vill. Gå och lägga mig när jag vill. Få laga just så starkt kaffe som jag vill. Simma mitt i natten om jag vill. Men med min familj är det omöjligt. Även om man precis skulle ha "bokat" ett par dagar för sig själv så står plötsligt nästa dag någon familjemedlem eller flera i backen. "Vi kom hit i alla fall för ett par dar. Det kan väl inte störa?!" 
Min familj tar det som en personlig skymf om jag meddelar att jag vill vara ensam och det är otroligt frustrerande. Jag älskar ju dem mer än något annat och mitt behov av att bara få vara själv i fred har inget att göra med att jag inte skulle trivas i deras sällskap. Men de kan bara inte förstå att jag ibland kan välja att bli ensam på fastlandet när alla andra åker till holmen över helgen. Nuförtiden har de blivit en aning bättre på att förstå detta men jag känner att just denna sommar har jag ingen rätt att vilja vara allena när jag snart ska flytta till andra sidan av världen. 


Familjeliv består av kompromisser. Och aldrig är detta mera sant än på sommarsemestrar på landet. Så jag har lärt mig att ta mig mina små andrum när jag kan. Ett par timmar av ensamtid kan räcka långt för att få batteriena laddade igen. Så även om jag gärna skulle åka med till butiken för att kunna köpa sådan mat jag helst själv vill äta så blir jag ibland kvar i stället. Tar med en bok ner till klipporna men oftast förblir den oöppnad just då. Jag bara njuter av tystnaden och av att ingen kan störa mig i mina tankar under just den timmen. Och så nöjer jag mig med att äta potatis och sill på kvällen i stället. Igen. 




TILLÄGG: Tydligen är jag inte den enda som kännt av behovet denna sommar! Nu när jag äntligen uppdaterar mig i bloggvärlden märker jag att både Anne och Clara skrivit inlägg om detta. Hurra, jag är inte den enda eremiten! Här och här. Är det förresten också något som hör till vår mystiska tid att du är lite konstig om du vill vara ensam?

Frågor & svar

Listan stal jag härifrån. Förstås.

vad har du på dig?
En lång ljusblå solklänning.

hur mår du?
Jag mår ganska bra. 

vad önskar du just nu?
Inspiration. Motivation. Tålamod.

vad har du ätit idag?

Te och smörgås. Te för att pappa hade av misstag köpt pannmalet kaffe till landet. Kris. Och "smörgås" betyder egentligen arepa, kolombianskt majsbröd. Med bredbar getost på. Mums.

vad ska du göra imorrn?
Skriva.

och på söndag?
Sjunga allsång med farmor i Labbnäs.

vem saknar du?
Fred.

senaste köp?
Bensin och Bonaqua.

vad skrattade du senast åt?
Min kompis som härmade döda minkar som spökar i trappan.

vad grät du senast åt?

Åt en kompis goda nyheter. 

vem sov du senast med?

I samma säng; Fred. I samma rum; min guddotters storasyster.

vad läser du just nu?
The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides. (Till bokklubben.)

senast sedda film?
Il Postino. För femtielfte gången när det regnade på landet. Fruktansvärt vacker film.

vilken svordom använder du mest?
Fuck. Satan. Skit. Helvete. Svär helt för mycket.

vem var den senaste som ringde dig?
Fina Emmi som jobbar och bor i Kazakhstan men var i Helsingfors över helgen. (Fast nu ringde just pappa innan jag hann posta detta.)

har du dejtat någon av en annan religion?
Ja. (Och t.o.m. en präst. Men det var mest ett socialt experiment.) 

senast 3 inkomna sms?
”Vi e på 9bar nu. Sen förflyttar vi oss ev i någo skede”
“God morgon! vi ska ses på frukost kl 10 redan, på flemingegatan nära björnparken, ngt kafé. efter det e jag bara på stan.” (Ps. Keidas var det, rekommenderar!)
”Kyllä yksinoloa kaikki tarvitsee! Enjoy! :) Nähdään viim Flowssa! Öitä!”

vad stod de i ditt senaste skickade sms?
Helt för långt att citera. Sista meningen var "Miss you guys though! Puss och kram" 

vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Modersmål och historia.

vilken är din favoritfrukt?
Mango.

vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Min svåger säger jämnt att jag liknar Charlize Theron och jag får mig ett lika gott skratt varje gång. 

vad är du rädd för?
Att det ska hända något illa åt dem jag älskar.

en person du tycker är snygg?
Min man är helt helvetes snygg.

blir du lätt svartsjuk?
Nej. Men jag tror inte nödvändigtvis att en lätt liten svartsjuka alltid är av ondo. Det sa till och med prästen under vår välsignelse. Däremot får man aldrig låta sin egen svartsjuka (när den är oskyldig) påverka den andras beteende. Eller vice versa.

din favoritkaraktär ur en serie?
Bubbles i The Wire.

vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Julia i Argentina. Hon skrev “Siiiiiiiiiiiiiiiii! no te preocupes con tiempo voy a avisarte!" på tal om träff i New York i april.

vilket språk hade du velat lära dig?
Jag vill gärna återfå mina språkkunskaper i portugisiska. Den brasilianska varianten. Och fullända min franska. Och så önskar jag att jag talade engelska med sydafrikansk accent.

vad för sorts killar faller du för?
Personliga, roliga och ärliga med ett socialt samvete. (D.v.s. nu som äldre och förståndigare gör jag det.)

vart vill du åka just nu?
Jag åker till New York nästa vecka. Det är lyxigt och det är jag lycklig över så nöjer mig med att glädjas över det i stället för att börja önsketänka om nästa resemål. Så New York alltså.

vad önskar du dig i födelsedagspresent?

Coachella infaller under min födelsedag nästa år så det vore kul att få biljetter dit! Alternativt en gammal fungerande skrivmaskin!

.