För det första, Herregud vad det är roligt att läsa bloggar igen!
Men för det andra, kan man överanvända Tack och Förlåt? Blir det lite som med I love you, att de tappar sin betydelse om man slänger dem ur sig åt höger och vänster hela tiden?
Anne skriver om att tacka i butiken. Jag försöker alltid vara artig men det slår kanske fel ibland. Men inlägget fick mig att tänka på en annan sorts tack. Inte det där automatiska artighetstacket som sitter i ryggmärgen utan Tacket då någon annan gjort något för en. En gång tackade jag bästis så rysligt för att hon gjort något för mig tills hon blev stressad och sa: "Det fanns en tid då det var fullständigt självklart att man hjälpte varandra." Hon har en point. Jag tror att alla är så stressade nuförtiden och tiden är på kort. (Min svenska moster skrattar alltid åt detta krigs- och efterkrigstida uttryck som inte existerar i Sverige.) Då vill man inte gärna be kompisar hjälpa en att flytta på deras enda lediga dag under veckan. Samtidigt kan man gå miste om många roliga stunder och minnen som upplevs då man tillsammans kånkar på det eländiga pianot, bygger en terass, målar väggar eller lägger upp bubbliga tapeter.
Jag har haft svårt att acceptera att någon gör något för mig gratis, så jag måste tacka ettusenfemtielva gånger när det händer. Försöker öva mig på att bara se den andra i ögonen och säga ett uppriktigt tack. Det kanske räcker. Och så försöker jag vara hastigt där med jaffan bakom dörren i stället nästa gång kompisen har spysjuka.
Jag försöker också sluta be om ursäkt för allting precis hela tiden. Jag hade redan fått det påpekat av nya vänner, jag var själv helt omedveten om att jag gjorde det, men det var inte förrän vi reste i Argentina med kompisar som jag plötsligt fattade vad de syftade på. Det var när jag fick spysjuka i min "hemstad" och måste stanna i sängen och inte kunde visa mina kompisar runt i stan. De bara: "Inte behöver du ju be om förlåtelse för att du blivit sjuk?! Det är sjukt."
Jag gör det nog lite fortfarande vilket driver Fred till vanvett men jag gör förbättring hela tiden. I stället för att späka mig själv och be om förlåtelse av andra om jag bränner vid plättarna så försöker jag nuförtiden skratta i stället. Det är faktiskt mycket roligare.
Men för det andra, kan man överanvända Tack och Förlåt? Blir det lite som med I love you, att de tappar sin betydelse om man slänger dem ur sig åt höger och vänster hela tiden?
Anne skriver om att tacka i butiken. Jag försöker alltid vara artig men det slår kanske fel ibland. Men inlägget fick mig att tänka på en annan sorts tack. Inte det där automatiska artighetstacket som sitter i ryggmärgen utan Tacket då någon annan gjort något för en. En gång tackade jag bästis så rysligt för att hon gjort något för mig tills hon blev stressad och sa: "Det fanns en tid då det var fullständigt självklart att man hjälpte varandra." Hon har en point. Jag tror att alla är så stressade nuförtiden och tiden är på kort. (Min svenska moster skrattar alltid åt detta krigs- och efterkrigstida uttryck som inte existerar i Sverige.) Då vill man inte gärna be kompisar hjälpa en att flytta på deras enda lediga dag under veckan. Samtidigt kan man gå miste om många roliga stunder och minnen som upplevs då man tillsammans kånkar på det eländiga pianot, bygger en terass, målar väggar eller lägger upp bubbliga tapeter.
Jag har haft svårt att acceptera att någon gör något för mig gratis, så jag måste tacka ettusenfemtielva gånger när det händer. Försöker öva mig på att bara se den andra i ögonen och säga ett uppriktigt tack. Det kanske räcker. Och så försöker jag vara hastigt där med jaffan bakom dörren i stället nästa gång kompisen har spysjuka.
Jag försöker också sluta be om ursäkt för allting precis hela tiden. Jag hade redan fått det påpekat av nya vänner, jag var själv helt omedveten om att jag gjorde det, men det var inte förrän vi reste i Argentina med kompisar som jag plötsligt fattade vad de syftade på. Det var när jag fick spysjuka i min "hemstad" och måste stanna i sängen och inte kunde visa mina kompisar runt i stan. De bara: "Inte behöver du ju be om förlåtelse för att du blivit sjuk?! Det är sjukt."
Jag gör det nog lite fortfarande vilket driver Fred till vanvett men jag gör förbättring hela tiden. I stället för att späka mig själv och be om förlåtelse av andra om jag bränner vid plättarna så försöker jag nuförtiden skratta i stället. Det är faktiskt mycket roligare.
Men jag ber om ursäkt för allt jag med, det är så svårt att låta bli. Men kanske man borde öva sig på att inte göra det.
SvaraRaderaFörsök att sluta upp med det om du kan! Det ger bara dålig energi. Det gäller att spara på ursäkterna till när de på riktigt behövs.
Radera