Trots att jag egentligen är en rätt social typ så har jag också ett enormt behov att vara för mig själv. Det är roligt att träffa familj och vänner på sommaren men för mig är det inte semester om jag inte också får vara lite ensam, jag själv, helt allena. Tidigare år har vi reserverat holmen för en vecka eller två så att jag och Fred skulle få tillbringa lite tid på tumanhand. (Och det räknas även som ensamtid eftersom Fred närmast är som en förlängning av mig själv. Alla spyr nu.) Men i år tänkte jag narcissistiskt nog att min familj kommer att sakna mitt fantastiska sällskap när jag är i USA och jag visste att de också vill ha tid med Fred som jag ska dela mitt liv med där. Så i år hade vi tre hela dagar på tumanhand. Tre. Igår på Skypen drömde vi om att hyra en bungalow på stranden i Cartagena för en månad. För att bara få vara ensamma. Behovet går säkert om sen när vi på riktigt får leva ett normalt liv tillsammans men just nu är behovet av tumistid enormt och det behovet blev inte tillnärmelsevis tillgodosett i år.
Men även utan Fred måste jag få vara ensam. Och jag skulle gärna tillbringa några dagar på landet också själv. I fred. Få äta vad jag vill. När jag vill. Stiga upp när jag vill. Gå och lägga mig när jag vill. Få laga just så starkt kaffe som jag vill. Simma mitt i natten om jag vill. Men med min familj är det omöjligt. Även om man precis skulle ha "bokat" ett par dagar för sig själv så står plötsligt nästa dag någon familjemedlem eller flera i backen. "Vi kom hit i alla fall för ett par dar. Det kan väl inte störa?!"
Min familj tar det som en personlig skymf om jag meddelar att jag vill vara ensam och det är otroligt frustrerande. Jag älskar ju dem mer än något annat och mitt behov av att bara få vara själv i fred har inget att göra med att jag inte skulle trivas i deras sällskap. Men de kan bara inte förstå att jag ibland kan välja att bli ensam på fastlandet när alla andra åker till holmen över helgen. Nuförtiden har de blivit en aning bättre på att förstå detta men jag känner att just denna sommar har jag ingen rätt att vilja vara allena när jag snart ska flytta till andra sidan av världen.
Familjeliv består av kompromisser. Och aldrig är detta mera sant än på sommarsemestrar på landet. Så jag har lärt mig att ta mig mina små andrum när jag kan. Ett par timmar av ensamtid kan räcka långt för att få batteriena laddade igen. Så även om jag gärna skulle åka med till butiken för att kunna köpa sådan mat jag helst själv vill äta så blir jag ibland kvar i stället. Tar med en bok ner till klipporna men oftast förblir den oöppnad just då. Jag bara njuter av tystnaden och av att ingen kan störa mig i mina tankar under just den timmen. Och så nöjer jag mig med att äta potatis och sill på kvällen i stället. Igen.
TILLÄGG: Tydligen är jag inte den enda som kännt av behovet denna sommar! Nu när jag äntligen uppdaterar mig i bloggvärlden märker jag att både Anne och Clara skrivit inlägg om detta. Hurra, jag är inte den enda eremiten! Här och här. Är det förresten också något som hör till vår mystiska tid att du är lite konstig om du vill vara ensam?
Men även utan Fred måste jag få vara ensam. Och jag skulle gärna tillbringa några dagar på landet också själv. I fred. Få äta vad jag vill. När jag vill. Stiga upp när jag vill. Gå och lägga mig när jag vill. Få laga just så starkt kaffe som jag vill. Simma mitt i natten om jag vill. Men med min familj är det omöjligt. Även om man precis skulle ha "bokat" ett par dagar för sig själv så står plötsligt nästa dag någon familjemedlem eller flera i backen. "Vi kom hit i alla fall för ett par dar. Det kan väl inte störa?!"
Min familj tar det som en personlig skymf om jag meddelar att jag vill vara ensam och det är otroligt frustrerande. Jag älskar ju dem mer än något annat och mitt behov av att bara få vara själv i fred har inget att göra med att jag inte skulle trivas i deras sällskap. Men de kan bara inte förstå att jag ibland kan välja att bli ensam på fastlandet när alla andra åker till holmen över helgen. Nuförtiden har de blivit en aning bättre på att förstå detta men jag känner att just denna sommar har jag ingen rätt att vilja vara allena när jag snart ska flytta till andra sidan av världen.
Familjeliv består av kompromisser. Och aldrig är detta mera sant än på sommarsemestrar på landet. Så jag har lärt mig att ta mig mina små andrum när jag kan. Ett par timmar av ensamtid kan räcka långt för att få batteriena laddade igen. Så även om jag gärna skulle åka med till butiken för att kunna köpa sådan mat jag helst själv vill äta så blir jag ibland kvar i stället. Tar med en bok ner till klipporna men oftast förblir den oöppnad just då. Jag bara njuter av tystnaden och av att ingen kan störa mig i mina tankar under just den timmen. Och så nöjer jag mig med att äta potatis och sill på kvällen i stället. Igen.
TILLÄGG: Tydligen är jag inte den enda som kännt av behovet denna sommar! Nu när jag äntligen uppdaterar mig i bloggvärlden märker jag att både Anne och Clara skrivit inlägg om detta. Hurra, jag är inte den enda eremiten! Här och här. Är det förresten också något som hör till vår mystiska tid att du är lite konstig om du vill vara ensam?
Hear hear, sister! Jag bodde ju ensam i flera, flera år för att njöt så mycket av att vara ensam. Då tyckte många att jag var märklig som inte valde samboskap. Men jag brydde mig inte det minsta om det. Hils, Bestiz
SvaraRaderaJag förstår dig så väl! Men du har också mycket bättre Srew you-attityd än jag... (Vilket jag beundrar dig för.) Jag får genast dåligt samvete gentemot min familj när jag inte orkar hänga med dem. Kämpar med det också...
RaderaOch på tal om samboskap. Jag var lite orolig tidigare för hur det blir att plötsligt bo med någon annan igen för jag älskar faktiskt också att bo ensam! Men Fred har som tur lärt sig när jag behöver egen tid. Han ser det på min näsaställning. (Egentligen märker han det på mig genast när det helt för lätt blir tjafs och dålig stämning...) Då drar han sig åt sidan och pysslar själv i flera timmar med foton eller skriver (eller cyklar i L.A.) och efteråt är jag igen en mycket roligare typ att hänga med.
Allt har sin tid. Att bo ensam. Att bo tillsammans. Bestiz.
RaderaMitt ensamhetsbehov är också enormt, och precis som med Clara har det varit den svåraste omställningen med att få barn: att den egna tiden är på kort. Jag är hemskt glad att hon skrev om just det, för det talas det inte alls om. Det är snarast lite tabu: att mamma vill vara ensam passar sig inte.
SvaraRaderaAtt vara ensam på stugan med mina egna tankar är bland det bästa jag vet...
Jag kan tro att det är svårt! All respekt till er mammor och pappor!
RaderaFinns det verkligen människor som inte alls vill vara ensamma? Jag måste vara en av de mest sociala typer som finns, men som enda barn är jag van med ensamtid och mår inte riktigt bra utan det. Och som Maria (och Clara) skriver, är det svårt när man har barn. Att kräva att ens partner tar hand om barnet en stund, inte för att man ska göra något nyttigt, utan för att man behöver göra något för sig själv. Jag täcks nästan aldrig kräva det. Så därför känner jag nästan varje dag det som Hemsolen-Jenny skrev på Facebook en gång: "Älskar [sitt barn] gränslöst, men just nu mest det faktum att [hen] sover". För då kan man andas för sig själv en liten, liten stund.
SvaraRaderaJag känner ett par mänskor som inte klarar av alls att vara ensamma. Jag tycker faktiskt lite synd om dem...
RaderaHär är en till som älskar att vara ensam. Fick tom. vara det ett par dagar här tidigare i somras. O jag har också fått träna på att inte känna mig skyldig då jag lämnar tre vildingar med deras far och går helt ensam till palstan tex. Det är liksom en slags kompromiss, kan ju inte slänga ut dem heller för att få sitta ensam hemma en stund. :)
SvaraRaderaMen jag tänker att barnen kanske också mår bättre om mamma mår lite bättre efter en stund av egen tid imellan? :) (Jag fattar ju att det inte är lätt att ordna, men det är nog viktigt att få vara för sig själv ibland! Det ska ni mammor nog inte skämmas för att kräva!)
Radera