Jag blev superglad när min man ringde på en överraskande tidpunkt (mitt i natten LA-time) för vi har inte hunnit tala lika långa samtal på sistone som vi brukar (eller åtminstone inte lika ofta). Och jag blev på riktigt sådär glad att hjärtat tog ett litet skutt för efter fyra år tillsammans får jag fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på honom. Men tror ni att han fick ta del av min glädje? Nej, för när jag öppnade munnen kom det till min stora förvåning bara en rejäl dos svärord, fräckheter och elaka påståenden ur mig. Det var som ett helt år av skithumör ramlade ur mig på en gång. Jättefräckt att behandla personen man älskar mest i hela världen på dethär sättet. Speciellt när personen i fråga befinner sig på andra sidan jorden och är totalt oskyldig till att på något sätt göra livet surt för mig. Efter att ha öst ovett över honom i en kvart sa han lugnt godnatt älskling, jag ringer dig imorgon. Vi lade på och nu känner jag mig bara snopen och dum...
TILLÄGG: Fred ringde som tur tillbaka upp om en stund. (Svårt att sova efter att man blivit utskälld? Can't imagine why...) Jag lyckades vara vänligare denhär gången. Tror att väntetiden börjar bli lite för lång nu för mig... (Och gårdagens samtal till USCIS var droppen som fick Softy att rinna över.) Men jag vet att jag är en bortskämd skitunge. Skäms att klaga när jag tänker på alla familjer världen över som väntar och kämpar för en återförening under mycket sämre förhållanden än vi...
TILLÄGG: Fred ringde som tur tillbaka upp om en stund. (Svårt att sova efter att man blivit utskälld? Can't imagine why...) Jag lyckades vara vänligare denhär gången. Tror att väntetiden börjar bli lite för lång nu för mig... (Och gårdagens samtal till USCIS var droppen som fick Softy att rinna över.) Men jag vet att jag är en bortskämd skitunge. Skäms att klaga när jag tänker på alla familjer världen över som väntar och kämpar för en återförening under mycket sämre förhållanden än vi...
Trist att det gick så, men när man är frustrerad är det lätt att provocera fram gräl för att få lätta på trycket. Även om det är det sista man egentligen vill, men måste trycket lättas så måste det. Fred verkar vara karl att kunna ta det. Och med karl menar jag faktiskt människa. En som inte bangar, utan tar bråket för vad det är - bråk och inget värre.
SvaraRaderaTack för att du stod ut med mig i går, då jag inte var någon vacker syn. Det är outsägligt värdefullt att det finns människor som står pall även när man inte går att ha i möblerade rum. Och du kan ju alltid berömma honom för att han är så stark att han fixar dina utbrott, det blir han nog knappast ledsen över att höra. Inte heller det här är menat som ett försök att fjäska med hans ömtåliga manliga ego, utan rent mänskligt.
Dessutom hade du ju fått stå ut med att använda din lunch till att ta del av mina sorger utan att jag ens frågade hur du har det med dina. Stort tack för det. Snart har jag också krafter att intressera mig för andra än mig själv.
SvaraRaderaTack ska du ha vännen! Skrev just ett tillägg... Lite dåligt är det ju att jag inte fattade att kanske det var JAG som borde har ringt upp honom på nytt. Men skit detsamma vem som tar första steget. Som du säger, ibland måste man lite lätta på trycket. Men stackarn kom hem från en konsert och jätteivrig att berätta om den och sen finns det bara ett monster på andra sidan som försöker komma genom telefontrådarna. Kanske det bara var ren och skär avundsjuka från min sida, fast det vill jag ju inte erkänna.
SvaraRaderaOch du, sånt där som gårdagen, sånt behöver man faktiskt inte tacka för! Och jag är ganska ointressant just nu så du gick inte miste om något. ;) Puss och kram på dig!