Olidlig orättvisa

Idag i läkarstationens väntrum satt det en mamma med sin prepubertala son bredvid mig. Sonen klagade över att han var utled på sitt Marc Jacobs mobilfordral och ville ha ett nytt. Varpå mamman svarade att han kunde väl då använda Kate Spade mobilfordralet i stället. Men det var han också trött på svarade han. Sen fick diskussionen ett abrupt slut då han blev inkallad till läkaren. 

Lite senare längre ner på samma gata såg jag en dokumentär om ensamma minderåriga barn på en mottagningscentral i Sjundeå. Den centrala killen i filmen hette Albert, var 14 år gammal och hemma från Kosovo. I början av filmen har han redan väntat i över ett och ett halvt år på uppehållstillstånd. Han har inte en enda familjemedlem. Albert älskar att spela fotboll och hans besvikelse är påtaglig när han är för ung för att få delta i fotbollsturneringen. Han skulle vilja spela fotboll varje dag säger han. Men allra helst skulle han vilja få gå i skola!

Under paneldiskussionen med regissören efteråt frågade en i publiken hur Albert mår idag och om han ännu spelar fotboll. Vi fick veta att han nu är femton år gammal och bor på ett ungdomshem i Tammerfors. Tyvärr kan han inte längre spela fotboll eftersom det är en alltför dyr hobby som ingen och allra minst han själv har råd att betala.