Här har jag väntat bokstavligen i flera ÅR. Längtat och längtat att denhär byråkratiska stressen skulle få ett slut. Och så plötsligt när denhär Kafkaprocessen tar ett jättekliv framåt så drabbas jag av panik. Vad är det jag håller på med?! Är jag dum eller? Emigrera till USA? På obestämd tid? Riktigt på riktigt och inte bara på lek? I veckor och månader och år. Leva här med min amerikanska familj. Och sen kan jag inte längre åka till Finland stup i kvarten som hittills. Vavah? Inte kan jag bo och leva så långt borta från min familj och mina vänner. Min systerson och systerdotter. Mina hemgator och barndomsminnen. Mitt älskade Helsingfors.
Ångesten. Så in i helvetens skrämmande.
Men. Andas djupt, Sofi. Det är ok. Blir det outhärdligt kan jag alltid packa iväg mig tillbaka. Jag är rätt säker på att mannen som snusar här bredvid skulle följa efter.
Jepp... njut av stunden och låt tiden visa vägen. Jag har gått igenom den där processen och slutresultaten som du vet var att mannen som snusade bredvid mig packade ihop sitt liv och följde med mig hem...Har du alltså fått grönt ljus nu?!?!
SvaraRaderaGult ljus. :)
RaderaInte se nåt som definitivt. Allt är äventyr och håller på så länge man vill. Jag menar hela livet kan väl få betraktas som en semesterresa. Att just nu är det där och sen när hemgatan kallar starkt så blir det ett annat äventyr. Och hur det än är, så just den här årstiden är hemgatan i Finland inte den mysigaste. Med noll grader ute.
SvaraRaderaNej, jag vet. Ingenting är definitivt. Ingenting varar för evigt. Just nu njuter jag av mitt kaliforniska äventyr och ska försöka leva ut det och inte längta för mycket till Finland. Det hjälper faktiskt lite att tänka på noll grader. ;) Tack för det! (Det har varit trettio grader varmt här hela veckan.)
Radera