Fred har jobbat till midnatt varje dag den senaste veckan. Inklusive söndag. Den federala budgetkrisen har också drabbat hans organisation. Deras största intäkter kommer från US Department of Housing and Urban Development och p.g.a. "the sequester", en budgetnedskärning som trädde i kraft den 1 mars och främst har drabbat all service som har att göra med skolor, barn, åldringar, handikappade, mentalt sjuka, första hjälpen etc. etc., så har de gått miste om deras årliga understöd. (Detta började alltså redan innan regeringens shut-down. ) Så i stället för fem ungdomsledare har Casa Libre för tillfället bara två. Plus då Fred som sköter kvällsskiftet utöver sitt egentliga jobb under dagen. Good times. (Men jag vet att han också vill vara själv närvarande nu på kvällarna då de nyinflyttade killarna kommer hem från skolan och ska drillas till Casa Libres - läs; Freds - standard av ambitiösa och artiga, självsäkra och självständiga men ödmjuka och empatiska unga män.)
Jag har stannat uppe och väntat på honom varje kväll. Dels för att vi ska hinna ses en stund åtminstone. Dels för att jag ändå varit tvungen att vaka för att kunna ringa ambassaden i Helsingfors. Sen har jag flera nätter varit tvungen att vakna klockan tre, fyra, fem på morgonen för att ringa på nytt för att försöka få tag på någon viss person. (Nej, det har fortfarande inte lyckats. Jag lovar, det är säkert lättare att avhoppa från Nordkorea än att lyckas tala med en person, inte en telefonsvarare, på amerikanska ambassaden.) Så min dygnsrytm är helt uppåt skogen och dehär avbrutna nätterna börjar kännas i kroppen nu. Och snart blir det fullmåne. Jag hoppas att den skulle hämta lite goda nyheter med sig åtminstone.
Kongressen suger men annars har det varit en fantastisk kväll här (28 grader varmt hela dagen!) så trots att jag var trött gick jag till vår närmaste kvarterskrog och drack ett glas rosé på innergården. Jag kunde bara inte sitta inne en så fin kväll. Jag hade Philip Teirs roman som sällskap. Och alla syrsor som var ute och raggade i värmen tydligen.
En man satt också och läste för sig själv ett par bord bort. "Have a good evening" sa han åt mig i förbifarten när han gick. När jag skulle betala för mitt vin visade sig att killen redan betalat för mig. Utan att säga något. The generosity of strangers. Det är man extra tacksam för mitt i budgetkrisen.
TILLÄGG: Fred kom hem och blev trött på att IGEN se mig sitta i telefonkö. Han ringde upp emergencynumret för amerikanska medborgare. På under tio sekunder fick jag tala med rätt person. Varför gjorde vi inte detta trick en vecka sedan?!
Jag har stannat uppe och väntat på honom varje kväll. Dels för att vi ska hinna ses en stund åtminstone. Dels för att jag ändå varit tvungen att vaka för att kunna ringa ambassaden i Helsingfors. Sen har jag flera nätter varit tvungen att vakna klockan tre, fyra, fem på morgonen för att ringa på nytt för att försöka få tag på någon viss person. (Nej, det har fortfarande inte lyckats. Jag lovar, det är säkert lättare att avhoppa från Nordkorea än att lyckas tala med en person, inte en telefonsvarare, på amerikanska ambassaden.) Så min dygnsrytm är helt uppåt skogen och dehär avbrutna nätterna börjar kännas i kroppen nu. Och snart blir det fullmåne. Jag hoppas att den skulle hämta lite goda nyheter med sig åtminstone.
Kongressen suger men annars har det varit en fantastisk kväll här (28 grader varmt hela dagen!) så trots att jag var trött gick jag till vår närmaste kvarterskrog och drack ett glas rosé på innergården. Jag kunde bara inte sitta inne en så fin kväll. Jag hade Philip Teirs roman som sällskap. Och alla syrsor som var ute och raggade i värmen tydligen.
En man satt också och läste för sig själv ett par bord bort. "Have a good evening" sa han åt mig i förbifarten när han gick. När jag skulle betala för mitt vin visade sig att killen redan betalat för mig. Utan att säga något. The generosity of strangers. Det är man extra tacksam för mitt i budgetkrisen.
TILLÄGG: Fred kom hem och blev trött på att IGEN se mig sitta i telefonkö. Han ringde upp emergencynumret för amerikanska medborgare. På under tio sekunder fick jag tala med rätt person. Varför gjorde vi inte detta trick en vecka sedan?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar