Casa Libre har gått på sparlåga i månader när de gick miste om statligt understöd p.g.a. budgetkrisen. Men nu är där fullt hus igen och det är helt underbart! Fortfarande är det bara två nya killar som officiellt bor där, för intagningsprocessen tar tid, men det finns en hel hop med andra killar som hänger på Casa Libre efter skolan eller jobbet. Ett par stycken är starka kandidater för programmet men de måste betala av sin coyote först (som hämtade dem över gränsen). Men de kommer till Casa Libre för att öva sin engelska. Det finns ett alldeles utmärkt språkprogram på datorn som heter RosettaStone. Det är jättebra men skitdyrt. (Fred överraskade mig ett par år sedan med att plötsligt börja tala svenska. Han hade tränat upp sig själv med hjälp av just RosettaStone.) Så de sitter i datarummet med headset på och koncentrerar sig intensivt på att säga efter. Goodnight, good morning. I am going to work. I am going home. Det hörs ett konstant mässande från ena rummet. I rummet bredvid sitter JU med sin tutor. (Det finns fyra stycken frivilliga som kommer två gånger i veckan och hjälper till med hemläxor. Dethär frivilligarbetet är inget man gör när andan faller på, det krävs ett långsiktigt arbete och tutorerna kan inte bytas om hela tiden. De här killarna behöver bygga upp sitt förtroende för vuxna.) Mr. C. har ett outsinligt tålamod. JU får upprepa yann,yann, yann, yann om och om igen tills han äntligen får det rätt och jag fattar att han försöker säga young.
I gymet tränar JA och JO och i köket håller JU på att lära sig att laga mat. Det är så härligt att ha alla rummen fyllda av liv igen! (Alla killarnas namn börjar på J! Det här kommer att bli jobbigt.)
JA har tidigare bott på Casa Libre men hoppade av för att jobba. Det har inte gått så bra för honom men han är en jättefin kille som försöker komma på rätt väg igen. Han får inte vara inne i huset medan de andra pojkarna är i skolan men för att hålla honom borta från gatan och framför allt för att hålla honom sysselsatt och på andra tankar medan han går igenom sin avvänjning så har Fred haft honom att jobba på gården på dagarna. Han har varit otroligt flitig och gjort ett jättebra jobb. Men igår försvann han för några timmar och jag har aldrig i mitt liv kännt mig så nervös. Jag gick omkring som en osalig ande och kunde inte slappna av förrän det knackade på dörren och JA stod utanför. En halv timme i förtid före middagen för att försäkra sig om att han säkert inte skulle vara sen. Jag kunde andas igen. Och Fred sade åt mig för femtielfte gången att jag inte kan oroa mig så. Det finns ingenting vi kan göra om JA vill börja använda igen. Och börjar han använda igen så beror det inte på något vi gjort eller sagt. (Jag var orolig om jag varit för sträng.) Vi kan bara se till att den hjälp han behöver finns tillgänglig för honom. Men beslutet är hans. Vi kan bara finnas där, få honom att känna sig trygg och veta att han alltid är välkommen. Och visa att vi litar på honom.
Tillit. Det är kanske det viktigaste pojkarna lär sig på Casa Libre. Åt båda hållen. När Fred kom till Casa Libre måste pojkarna äta med plastbestick för att personalen var rädda för att de sku ha ihjäl varandra om de hade tillgång till riktiga knivar och gafflar. Det var den första förändringen Fred gjorde. "Om ni behandlar dem som vildar som inte ens kan anförtros ordentliga bestick så kommer de att uppföra sig som vildar, tro att de är vildar. Varför inte behandla dem som mänskor. Visa dem att de är värda samma respekt som alla andra." Och när man litar på dem så gör de ALLT för att visa att de gjort sig förtjänta av den tilliten. I gengäld litar de också mer på oss vuxna.
Och jag litar på JA. Jag litar på att han vill göra en förändring i sitt liv. Det är bara alla andra från hans gamla kretsar jag inte litar på. Jag har på känn att jag inte kommer att kunna slappna av på månader än. Kanske Fred har rätt. Kanske jag måste försöka härda mitt hjärta lite. Annars blir det outhärdligt.
 |
| Jag satt på kontoret och läste manus och njöt av att höra pojkarnas närvaro. JO hade hört att jag skulle vara på Casa Libre igår och hämtade ett kex åt mig som var större än mitt huvud. Och Softys hjärta smalt igen... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar