Att gå rätt

Det hände sig för länge sedan. I en annan tid, i ett annat land. Jag mådde fruktansvärt dåligt och sökte hjälp på många olika håll. Av en händelse fick jag höra om "Indianen" som tog emot på Bulevarden. Egentligen är han kiropraktiker och homeopat. Utan att han visste någonting om mig så sa han genast när han såg mig:

"Du mår dåligt för vem du är är i konflikt med vad du gör." 

Det ville jag inte alls höra så jag gick aldrig tillbaka. Men av någon anledning så har hans namn alltid funnits kvar i mitt medvetande. För några veckor sedan meddelade en kompis på Facebook att en finländsk kiropraktiker kommer att vara i L.A. ett par veckor och om man är intresserad kan man boka tid via henne. Jag skrev direkt till henne och frågade om det var just "min" kiropraktiker. Det var det. Jag visste att det skulle vara han. 

Så jag träffade honom i Beverly Hills. Han kom ihåg mig. (Kanske inte så konstigt med tanke på att jag efter behandlingen bröt ihop på toaletten på deras mottagning och de fick leda mig hulkande och skakande till en soffa där jag låg och grät en timme. Sen steg jag upp, gick ut och kom aldrig åter.) 

Vi talade. Han knäckte min rygg. Drog mina ben rätt. Och visade mig sedan på vilket sätt jag går fel, med fötterna lite utåt hela tiden. Efter behandlingen började jag automatiskt stretcha på ryggen och benen och han bad mig förskräckt att sluta genast. Men det gör ont! protesterade jag. "Jag vet att det gör ont", sa han. "Och det kommer att göra ont länge ännu. Men du måste börja stå och gå på rätt sätt. Du har gått fel så länge att det känns som det naturliga för dig. Men om du fortsätter såhär kommer det bara att bli värre. Det kommer att göra ont i början men sen när du vänjer dig vid det nya, rätta sättet att gå blir det så mycket bättre och enklare för dig." 

Jag har gått med fötterna utåt. Hela tiden med fötterna åt sidan åt vardera hållen utan att bokstavligen veta vilken fot jag skulle stå på och åt vilket håll jag borde gå. Det lustiga är att ju mer jag försökt göra rätt och göra andra nöjda desto mer fel har det blivit. Ju mer jag försökt uppfylla andras förväntningar och gissa mig till andras förväntningar desto mindre förväntningar har jag haft på mig själv. Ju mer jag har försökt trampa fram längs med en redan utstakad stig desto mer vilse har jag gått. 

Så jag försöker lära mig att gå på nytt. Gå rätt. Vissa dagar känns det lättare än andra. Det gör lite ont ännu men det går hela tiden bättre. 

En vän introducerade mig till Hagar Olsson. Det finns mycket som känns förlegat i hennes bok Chitambo från 1932. (Det kolonialistiska synsättet på världen t.ex.) Och så finns det sanningar som går igen för evigt i alla generationer. 

Långsamt steg bitterheten in i mitt hjärta, medan man lindade min själ, hårdare för varje dag, såsom man lindat de små kinesiskornas fötter. Även de fick i början lida av en plågsam värk, medan fötterna anpassade sig.

Det skulle komma en tid då jag fick lida samma värk om igen, av motsatt anledning. Det var då jag själv i desperat förtvivlan, med sammanbitna tänder, började linda upp bindorna – för att till vilket pris som helst göra mig förmögen att stå på egna ben. Då förstod jag med ens vad uppfostran vill säga, för såväl gosse som flicka. Förstod att det är en lång procedur som betyder värk, när ett fritt väsende, ett barn skall inpassas i ett fängelsesystem, och återigen värk, när detta väsende med egna blödande fingrar skall befria sig från fängelset för att äntligen stå där som en fullmogen människa. Föräldrar och lärare har sin andel bara i den förra värken, den senare har man att åsamka sig själv. Det är väl därför den så ofta uteblir. (Hagar Olsson/Chitambo)