Det blir aldrig som man tänkt sig

Fullmånen bråkar med mig och jag kan inte sova. Men det är inte bara fullmånen som håller mig vaken. Det är också ett lyckorus som brusar i mig. För att jag är helt salig och tacksam över att jag får vara här. Just nu. Det låter så äckligt klyschigt att jag vill spy bara av att skriva orden men det är nu bara så det är. 

Det blev ingen Zosia Mamet ikväll. (Och tydligen skulle Josh Radnor också varit med?) Men det blev något mycket bättre. Det blev en såndär avslappnat skön men härlig kväll då man känner att nya äkta vänskapsband skapas. Eller åtminstone knyts starkare. Så alltid kan man tacka trafiken i Los Angeles för något.