It was the age of Aquarius

När jag första gången kom till Kalifornien för att träffa Fred hade jag så mycket fördomar mot L.A. att jag vägrade resa dit. I stället träffades vi i San Fransisco och tillbringade nästan två hela veckor där. Det är en härlig stad. Jag försökte få Fred med på att vi skulle flytta dit i stället. Men det är underligt. Nu när L.A. är bekant för mig känner jag tydligt hur annorlunda energin är i San Fransisco jämfört med L.A. Och jag blev helt tagen på säng av hur mänskorna inte alls var lika vänliga och omedelbara som i L.A. 

Jag fick mina höstfärger och kalla nyponrosor på kinderna som jag saknat. Och ännu viktigare; jag hittade det jag kom för att leta efter. Men nu är jag helt redo att åka tillbaka till Los Angeles. Jag gillar värmen. Både gällande klimatet och mänskorna. San Fransisco må ha sjukt bra förlag och vinrankor i överflöd på sin bakgård. Jag skulle ändå inte byta stad längre. Om inte för annat så för att jag inte skulle orka trava dedär jäkla branta kullarna upp och ner hela tiden. 

Denhär gången hade vi bara en (och en halv) dag på oss i San Fransisco på väg till bröllopet. Jag var här i ett specifikt syfte så vi hängde hela den tiden enbart i Haight-Ashbury. 

Jag älskar, älskar, älskar husen i San Fransisco. Arkitektur är någonting jag saknar i L.A. Det finns fantastisk arkitektur där också, så klart. Men utspritt. Som stad är den inte arkitektoniskt vacker på något sätt. Intressant, ja. På sina ställen. Men inte vacker. (I mina ögon.)

På Janis trappa.

Senare när hon började göra pengar köpte Janis dethär huset. Men jag kände inte hennes närvaro där  alls på samma sätt.

I Janis träd. (Eller alltså jag är ganska säker på att hon måste ha suttit just här.)

Tre yogin och Golden Gate bridge som skymtar i rött mellan träden.

Vi övernattade på ett sunkigt motell för jag ville uppleva dendär äkta Americana-känslan. Och nu har jag gjort det. En gång räcker. (Åtminstone hade de sinne för humor. "Oceanview Motel" my ass.)